Aldrig mer vården!

I många år har jag undrat varför man inte gör några kontroller på de man antäller inom vården, hur man är funtad mentalt. Poliser är en grupp som synas i sitt förhållningssätt till sina medmänniskor. Och som sagt, inom vården skulle det vara likadant. För vissa anställda inom vården skulle inte ens passa sig bakom kassan på Börjes. På grund av total avsaknad för empati och värdighet.
När Konga Bruk kursade för några år sedan, fick vi anställda träffa olika handläggare ifrån ett företag, Montico, som skulle hjälpa oss uppsagda att formulera våra CV och så vidare. När min handläggare fick höra att jag i grund och botten är utbildad undersköterska blev hon glad för min skull.
” – Jättebra, inom vården kan du kanske få in en fot.  Men jag vill inte ha några fötter inom vården. Inte ens en endaste liten lilltå. Det jag hade upplevt under den korta tiden jag jobbat inom äldreomsorgen fick mig att bli rädd. Rädd för vissa människors tänkande, agerande och förmåga att missköta sitt arbete att om jag idag, med mer skinn på näsan och ett lite mer jävla anamma skulle anmält flera händelser.
Jag tänker ofta på jobbet inom vården och får en klump i magen. Att jag skulle ha sådan otur och behöva läras upp av satkärringar. För jag betonar att det var ett fåtal som valt fel yrke. De andra tjejerna var jätteduktiga, ambitiösa och godhjärtade. Som vårdade de gamla med respekt och ”kärlek”. Detta stället som avskräckte mig så var ett sjukhem för människor som behövde omsorg och vård. Deras sista boende innan de skulle ledas mot ljuset i tunneln. Deras sista stunder skulle vara värdigt och tryggt det lovade chefen för boendet när vi skrev anställningsavtalen för de olika loven jag jobbade där.
Värdigt och tryggt?
Många gånger undrar jag om hon visste hur det var på golvet? Hur vissa satkärringar betedde sig. Mina ögon och öron fick se och höra mycket som jag tyckte var fel, galet fel. Aldrig mer vården. Så sa jag till Montico handläggare. Att jobba i industrin passar mig bättre. Inga känslor eller liv att ansvara för. Plåtbitar klarar sig utan empati och värdighet, likaså utan satkärringar. Jag behöver inte gå hem ifrån jobbet och gråta mig till sömns. 
Att som sextonåring komma till en arbetsplats på praktik i första hand var nervöst minns jag. Ännu nervösare när min handledare var en satkärring. Inte mot mig förstås men emot de gamla. Minns att jag redan första dagen på praktiken kände starkt obehag och upplevde kränkningar.
Minns en gammal man som var förvriden i kroppen skulle tvättas på morgonen. Jag vill tillägga att mannen var totalt klar i huvudet. Precis lika medveten som mig och min handledare. Morgontoalett, så hette det. Då man skulle tvätta alla gamla både övre (ansikte, hals) och nedre. (i detta fallet, snopp och rumpa.)
Minns hur farbrorn skrek:
” – NEJ NEJ, visa mig inte!”
Minns hur hans krokiga fingrar höll hårt i täcket. Hur han försökte dölja sig inför mig som stod där och ”skulle titta.”
Min handledare slet av farbrorn det gula sjukhustäcket och tyckte han var barnslig. Han fortsatte skrika:
” – Nej Nej!”
Minns att jag sa till min handledare att jag kanske skulle gå ut och vänta och vara med vid nästa ”patient” eller brukare som det kallas istället.
Handledaren tog av farbrorn nätbyxorna och blöjan och blottare honom. Jag kunde se hur han kände sig förnedrad. Han nästan grät. Själv kände jag mig obekväm och ledsen till mods. Jag ville inte utsätta honom för förnedring utan ville bara gå ut. Eller iallafall trösta honom med att säga att jag tittar inte.
Men jag vågade inte. Min handledare visade hur man skulle tvätta. Och jag visste praktiskt hur, i vilken ordning, man skulle tvätta. Vi hade övat på det i skolan på dockor i naturlig storlek.
En situation som egentligen kunde varit totalt odramatisk blev ett minne av förnedring. För att bara se en blottad snopp vid sexton års ålder var ganska genant. Jag hade ju sett min dåvarande pojkväns mandom förstås, men den såg inte alls ut som brukarens gjorde när den skulle tvättas av en satkärring. Jag tyckte så synd om farbrorn.
En annan händelse som jag tog illa vid mig för när en vithårig liten tant satt i korridoren och vinkade precis vid rast-dax. Glömmer det aldrig.
” – Syster, syster, jag skulle behöva gå på toaletten.”
Jag hörde det med egna öron. Svaret ifrån min handledare chockade mig.
” – Du kan ju kissa i blöjan, det gör inget.”
Jag trodde jag hört fel. Hur kan man säga så? Något så förnedrande. Är kaffe så viktigt? Min handledare skyndade in i fikarummet och efter som jag visste att man klarade av lilla tanten själv på toaletten hjälpte jag henne utan någons vetskap. Att uppmana någon att kissa i blöjan borde vara straffbart. Ännu värre, efter fikat frågade inte ens min handledare om den vithåriga tanten behövde ny blöja. Då var det glömt tydligen.
Den händelsen som dock fick mig att lova att jag aldrig mer skulle jobba inom vården, som liksom tog priset, var när en annan farbrorn som inte pratande alls, var väldigt förvriden i kroppen och smal som en streckgubbe, behandlades som han redan vore död. Först reflekterade jag inte det som hände. Men ju längre tiden gick tyckte jag det var konstigt. Att man inte pratade med honom. Att man pratade över farbrorns huvud. Att man vårdade honom utan tillstymmelse av värdighet.
En kväll när jag hade lagt honom för kvällen satte jag mig på stolen jämte hans säng. Denna ensamma farbror som inte ens hade barn eller andra släktingar. Han hade bara oss. När jag satt där klappade jag honom på huvudet och sa att:
” -Vi ses imorgon för då är det jag som jobbar!”
” – Sov gott! ”
Då, I den sekunden såg jag att han tittade mig djupt in i ögonen.
Han hörde och förstod vad jag sa. Hans ljusblåa ögon som påvisade att han var vid medvetande. Han levde ju! Jag gick hem den kvällen med en stor klump i magen. Stackas stackas farbror. Minnet av honom lever kvar. Jag tänker ofta på honom. Och från och med den dagen pratade jag alltid med honom. Om väder och vind. Om nyheter och om allt möjligt.
Min sista arbetsdag på sjukhemmet gick jag in och sa Hejdå. Jag visste att vi inte skulle ses mer då jag redan flyttat till Konga. Minns att jag tog honom i handen och faktiskt böjde mig fram och pussade hans vita duniga huvud. Minns att jag inte visste vad jag skulle säga. Minns att ordvalet var tafatt.
” – Ha det så bra du kan, och jag ska inte glömma dig.”
Det löftet har jag inte brytit. Tänker ofta på honom än idag. Han lärde mig att allt är inte alltid som det ser ut att vara.
Sen givetvis gjorde jag också fel och misstag, om jag nu försöker framhålla mig som en ”mönster-undersköterska” för det är inte syftet med inlägget.
Att jag en morgon när det var lite extra stressigt och jag skulle göra en tredje farbror färdig för frukost. När han var tvättad, påklädd och omsorgsfullt kammad och vi skulle rulla ut i matsalen såg jag att han såg lite konstig ut. Munnen hade ett udda uttryck. Jag kunde inte urskilja om han var arg eller ledsen. Något var fel. Ganska snabbt insåg jag att jag hade satt löständerna fel. Uppetänderna satt över tungan och nedertänderna satt i överkäken. Stackas farbrorn. Jag skämdes. Detta måste jag berätta tänkte jag. Kanske blir jag anmäld men det får jag ta tänkte jag vemodigt. När jag skulle räta till tänderna började farbrorn gapskratta. Jag bad om ursäkt. Han klappade mig på kinden. Vi skrattade åt min klantighet. Jag sa aldrig något om detta. Det blev vår hemlis. Ibland när han såg mig glappade han lite med tänderna som ett skämt vi hade tillsammans han och jag.
Att jobba inom vården handlar om mycket finurliga idéer. När jag skulle ut och röka brukade jag ta med mig en icke rökande liten tant om vädret var fint förstås. För det var inte så ofta dom var ute pensionärerna. Tanten som utsattes för passiv rökning verkade ändå tacksam och berättade exakt vilka växer som växte i landet en bit längre bort. Hon brukade berömma rosorna minns jag.
Så visst hade vården sina ljusglimtar. Verkligen. Men satkärringar som ser till klockan och sitt morgonkaffe fick mig att backa i mitt yrkesval. 
Som en kväll hade jag sett att det gick en dokumentär på tv om sjömän. Vi hade en sjörövare på våran avdelning. Eller sjöman för att vara korrekt. Han var den enda som hade tatueringar. Jag frågade min handledare om inte han kunde få de det programmet. Det började klockan 21.00. Minns det som igår. Minns svaret jag fick:
” – Det går inte!”
” – Han måste ligga innan nattpersonalen går på!”
Han fick inte se programmet. Visset slut i livet. Skandal tycker jag.
Så till alla er som sliter inom vård och omsorg vill jag bara berömma och höja er till skyarna! Ett arbete med psykologiska påfrestningar, fysisk tungt arbete, begränsad möjlighet att kunna vara ledsen om man har en dålig dag. Det är ett viktigt jobb ni gör där ute! Och gör inte som jag och håll tyst om allvarliga brister på grund av rädsla och oerfarenhet. Satkärringar SKA sättas på plats! Stå på er! Gamla, sjuka människor är precis lika hjälplösa som små barn.
Respekt och värdighet. En rättighet för alla! Utom för satkärringar! Dom ska först leva upp till sin förbannade skyldighet!

        Färdigutbildad undersköterska.