Mors Dag!

Denna dagen, precis likadant som Fars Dag tycker jag är ett ganska onödigt jippo som mest tvingar fram dåligt samvete. Och man riktigt ser hur konditorier och blomsteraffärer slickar sig om munnarna. Tårtor med texten Mors Dag och buketter arrangerade med omsorg för att vi ska glädja lilla mamma. Med lite diskret saltade priser. Precis som Svenska spel som fullkomligt spottar ut Triss-lotter med slogan som att mamma förtjänar guld-ringar istället för att bara ringas. Jag är inte snål i detta avseende. Inte egentligen. Men att sätta pris på känslor är lite fel. Och ger dåligt samvete.
Jag har inte haft någon som helst möjlighet att besöka min mamma idag. Och när jag fick ett mystiskt sms vid lunchtid med texten Tack kunde jag känna på lukten ända hit att det säkerligen låg missnöje i luften. En påminnelse om att min mamma faktiskt snöt min näsa som barn. Och att jag nu, på Mors Dag är otacksam. Jag skulle fått gå med snorig näsa. Men jag knyckade ner den känslan i besticklådan och fokuserade på att få mitt liv att bli så drägligt som möjligt för stunden. Min mamma och jag har av olika anledningar ingen direkt ”mor och dotter” kontakt utan jag är och känner mig ganska ensam. Ingen närvarande mormor som avlastar i jobbiga stunder. Saknar det ibland, men så har det alltid varit. Mitt liv är just mitt liv. Min far, Fars Dag har jag inte firat de sista 27 åren. Ingen kontakt alls med pappa. Tråkigt men sant. Ibland känner man sig helt föräldralös. Men inte idag. Inte när det är Mors Dag. Då blir man påmind. Dels för att man är mamma själv och dels alla tårtor och blombuketter.
Men jag gjorde det nu ikväll. Jag vågade inte trotsa den oskrivna lagen och ignorera Mors Dag. Nä hä du, jag är en anständig dotter som ringde min  mamma. Och grattade. Det finns ju ingen låt att sjunga vad jag vet som
” – Ja må du leva” på mors och fars dagar. Tänkte komponerat en liten snutt men hjärnan orkade inte tänka. Mor blev till snor och grattis blev till stjärtis. Inget att bygga en Mors-Dag-låt på. Så några uppmuntrande meningar och ett kram på slutet blev min mors dag hälsning. Och tonen på mammas röst att jag ringde och brydde mig gjorde att blomster och Triss-lotter är överskattat. Om det är en nit-lott vill säga. Min mamma hade nog älskat mig, om möjligt, ännu mer om hon fått fem miljoner ”direkt på skapet”! Men pengar och omtanke går inte alltid hand i hand. Inte ens på Mors dag!

Äntligen lugnt – en stund.

Idag har varit en dag med full rulle ifrån morgon till kväll, och den är inte slut än. Vi har varit i Växjö idag. Matte, Malcolm, Milia och jag. Och innan vi bara kom iväg var ett äventyr. Inte så där jättespännande äventyr. Men det gjorde inget för när vi väl kom till Växjö blev det spännande. Riktigt spännande. Vi började rutten på Granngården. Matte passade den sovande Malle i bilen. Milia och jag gick in och köpte värmelampa till kycklingarna, vattenautomat och foder. 20 kg ekologisk hönsfoder för kycklingar. Hur tänkte jag där tänkte jag när jag kokade ut mega-säcken till bilen. Det är ju 9 kycklingar det rör sig om, inte 90. Men den som har barn med sig att ibland vill/orkar man inte leta. Man tar det första man ser och betalar en extra slant bara för att  bli klar. Så var det på Granngården idag. Sen blev det Donken. Och att åka till Växjö en löningshelg fick mig att ångra hela stadsbesöket mer än en gång. Att knycka in sig på Donken var tröstlöst såg jag redan ifrån vägen. Så vi ställde oss i ”Donken-driven”. En lång kö där också. Men smidigt att kunna sitta kvar i bilen och bli serverad igenom rutan. Åt gjorde vi utanför Elgiganten. Och att äta ”Donken-mat” kladdfritt i en bil med två buckliga Happy Meal-hus lämnar sina spår. Både i bilen och på kläderna. Men en löningshelg med otaliga medmänniskor överallt var det ett skäligt pris att betala. När vi hade kladdat färdigt gick vi in i den stora elektronik-butiken. Matte hade ett tiotal presentkort att handla upp och tanken var en tv. En 48 ”. Men innan vi kom bort till Tv-hörnan hade det plockats på de flesta grejerna på vägen dit. Dataväskor,  dvd-filmer, olika kablar, prisskyltar är något att nämna som berörts av, visserligen avtorkade Donken fingrar men ett och annat flådigt DNA finns säkert kvar. Det första Milia gjorde när vi kom in var att lägga sig på heltäckningsmattan och överlycklig ropa till Malcolm att han skulle känna på golvet. Familjen ifrån landet…alla såg, alla fattade.
Väl borta vid Tv – avdelningen fick vi hjälp av en proffsig säljare. Kunde sitt jobb kan jag lova. Att sälja bättre för dyrare pengar. Men min son är myndig och fick idag göra en ”större affär” själv. Jag var fullt upptagen med att hindra Milia ifrån att leta efter glass i frysarna på vitvaru-avdelningen. Malle sprang gladeligen från ena sidan affären till den andra…Flera gånger. Fram och tillbaka. Tanter som investerat i nya damsugare fick kasta sig åt sidan. Jag var genomsvettig av oro. Plötsligt hade Malle klättrat upp på en TV-LÅDA och satt där och dinglade med benen. I två minuter. Matte höll på att avsluta affären och jag ville lyssna lite. Då slet knattarna i mig för att övertala mig att handla filmer. Säljaren blev märkbart sur och störd av situationen. Han bjöd dem på karameller. Elgiganten karameller. Situationen blev lugnare ända tills en mycket trevlig utländsk farbror kom familjen och pekade mig på axeln.
” – Är det din barn där borta? ” och pekade bort emot Malle som hoppat upp på TV-LÅDA igen. Jag tittade bort och fick se det farbrorn precis påtalade.
” – Jag tro han äter leksaker! Eller plast!”
Mina ögon fick se synen av Malle med hela handen full av söndertuggad, salivig karamell. Tydligen var dom inte så goda, Elgigantens gratis-karameller. Jag fick rusa bort och med min egen hand samla ihop godisbitarna. Servetterna låg i bilen. Säljaren tog Matte i handen och tackade för affären och han skulle precis räcka ut handen till mig när han såg min högerhand.
” – Vi får väl vinka!” sa jag och torkade av mig kladdet så diskret jag kunde i deras papperskorg under deras små skrivbord. Det sista fick jag torka av på mina byxor för att inte klibba ner mastercard eller mobilen.
Det var med lättade steg jag lämnade Elgiganten och det var med darrande ben vi gick in på Maxi! Men förutom lite spring hit och dit och tjatande gick det – utomordentligt smidigt. Hade en gnagande bil-längtan. Att få lämna Växjö denna löningshelg och köra hemåt. Nöjda och glada åkte vi hemåt. Skönt och komma hem. Nackdelen när man varit på äventyr är det som måste plockas upp ur kassarna. Finns inget tråkigare. Mjölken i kylen och kaffet i skafferiet. Samtidigt som man lagar en middag värdig att servera en lördags kväll. Kände mig stressad också. Lovat att hämta kycklingarna ikväll. Och klockan tickade fortare än vanligt. Men med kaffe i bilen var jag redo att köra till Kosta. Men omvägen Tingsryd för att släppa av Matte på fest. Men sen gick det av bara farten. 9 små dunbollar åkte med hem. I en liten låda med en mjuk handduk i botten för att inte dom små fötterna skulle halka omkring. Kändes lite som när man åkte hem ifrån BB med barnen som nykläckta. Det där…ta det lugnt i kurvan. Men resan gick bra och nu gottar dom sig under nyinköpta värmelampan. Det ser mysigt ut. Att vara en liten dunig kyckling.
Nu har jag precis nattat Elgigantens-tyrannerna. Och den nya TV-INNEHAVAREN ska jag hämta på Balders kl 02.00 inatt skvallrade ett SMS om nyss. Så snart är man där på vägen igen. Med kaffe. Svart kaffe och med ringar under ögonen. Svarta ringar. Men då är det iallafall söndag. En ny dag, med nya möjligheter och skyldigheter! 🙂

En orolig natt.

Natten tills idag var allt annat än behaglig. Måste vara förklaringen till dagens enorma trötthet. En trötthet som påverkat min mentala närvaro. I synnerhet på eftermiddagen då känslan av att ramla ihop i en liten hög var nästan påtaglig. Och med tanke på dagen hade det varit en smutsig liten hög. Tillhör yrket att stundvis se ut som en sotare. Men vi målar många olika saker i många olika färger. Så sotare är jag väl inte så ofta. Ibland är jag lika gul som solen, eller blå som havet. Grön som gräset eller orange som moroten. Men oftast är man grå. Grå som en mus. Idag var mest en grå dag. Och natten till i dag blev också grå.
Vaknade inatt efter en fruktansvärd mardröm. Och den värsta drömmen man kan drömma är att något händer ens barn. Något hemskt. Så var det inatt. Jag vet inte hur länge jag låg i mörkret och stirrade uppmot taket. Lyssnade efter barnens andetag för att försäkra mig om att drömmen bara spelat mitt sinne spratt. Jag var rädd och somna om igen. Att återgå till drömmen där jag lämnat den. Blev barnsligt mörkrädd och stoppade noga  in mig i täcket så inga fötter eller händer skulle sticka ut. Det gör jag nästan alltid. Vaknar jag av att jag sparkat av mig täcket brukar jag tänka ”att jag bara vågat”. Finns en del saker man inte gärna gör av obehag efter man tex sett ruskiga och kusliga filmer. Minns när jag i tidig ungdom tittade på ”Djurkyrkogården” av Stephen King. När den lilla pojken ligger under sängen och skär hälsenorna av farbrorn som sitter i sängen med fötterna på golvet. Mina fötter hamnar aldrig, än idag på golvet framför sängen. Jag hoppar alltid i säng för att slippa få mina hälsenor avskurna. Likadant när man också i tidig ungdom tittade på Hajen. Denna film som förstört så många somrar för mig. Jag badar aldrig, än idag längst ut. Det måste alltid finnas folk på djupare vatten än vad jag befinner mig. Och skulle jag av misstag vara längst ut i vattnet simmar jag jättefort in innanför andra badande. Aldrig krålande. Då kan ju hajen bita av hela underkroppen! Utan det ska vara vanliga simtag. Stora simtag. Då är chansen mindre att man blir biten i båda  benen. Så tänker jag.
Precis som jag inatt tänkte att jag måste somna om! Klockan tickade mot morgontimmarna. Mitt i ”minut-tickandet” kom jag på mig själv att fundera över om min hemska mardröm ”betydde något”. Man kan ju tyda drömmar har jag hört. En förklaring av hjärnan som vill berätta något. Hur jag än tänkte och grubblade hittade jag inga lertrådar. Det var nog bara en vanlig mardröm förmodligen. Oavsett somnade jag om strax innan klockan skulle ringa, utmattad. Jag blir så trött…på mig själv!

Groteskt sinnessjukt!

Medans potatisen  kokade upp till dagens middag ögnade jag igenom fb lite snabbt. För att i vanlig ordning se mig omkring ”i Världen”. Om det hänt något kul eller om något varit mindre kul. Fb är det säkraste stället att få lite av varje. Men idag blev det för mycket av det mesta. Två olika ”delningar” som verkligen har etsat sig fast i mitt sinne. Bilderna talar sitt egna språk. Ingen text behövs alls egentligen. Vissa saker man ser och upplever kan man inte blunda för, får inte blunda för.
Kan media har misstolkat och givit oss en förvrängd bild av verkligheten? Jag vill hoppas det. Bilderna vägrar blekna i mitt huvud. Jag blir ledsen. Uppriktigt ledsen. Och jag blir rädd. Riktigt jävla skiträdd. Vad är det som händer?
Likaså har ”Facebook-delningar” skvallrat om att man vill hjälpa IS- anhängare. Pyssla om  dom med bostad och jobb. Detta måste väl media gravt missuppfattat? Det kan väl helt omöjligt ligga någon som helst sanning i det? Det får det inte göra. Vi som kämpar för alla lika värde.
Tittar man på bilderna får man en mycket skev bild till lika värde. Förövare av ett sådana groteska handlingar behöver inte pysslas om. SKA inte pysslas om. Vill man nu som politiker  dalta och känna sig behövd får man skaffa sig ett husdjur.
I Sverige  är man straffmyndig när man är 15 år. Då anses man gammal nog att kunna stå för konsekvenserna av sitt handlande. Då ska baske mig fullvuxna karlar med hår på bröstet kunna stå för de dom gjort. Utan hopp och tro att dom ska bli benådade eller ens förlåtna. Vissa saker får man aldrig förlåta. KAN man aldrig förlåta.
Måste man nu slåss och kriga är det ju ”rättvisast” slåss man mot man eller yxa mot yxa. Att helt oprovocerat ge sig på barn och andra civila tyder på maktmissbruk. Vilket inte kan botas. Inte ens av psykologer i klass med Dr Phil.
Obeväpnad, naken, utan tillgång till eld och andra förnödenheter är människan ett av de patetiska djur som finns på jorden. Tror jag. Vi är i stort sett helt försvarslösa. Vi har inga vassa tänder, inga långa klor. Vi fryser utan kläder och fryser ihjäl  vid relativt höga temperaturer. Vi behöver eld för att inte insjukna av sarmonella om vi råkar äta rå kyckling eller trikiner om vi äter rått gris-kött. Så avvara en ö någonstans  i Världen och sätt alla elaka människor där. Så kan naturen ha sin gång. Att äta eller ätas känns som ett schysst alternativ för någon som sysslar med det bilderna visar. Men som sagt…Obeväpnade,  nakna och utan eld. Det är kanske först då man som IS -anhängare kan känna sig civil och rent av…mänsklig…

En lång dag…ska firas!

Idag hann jag i tid till jobbet. Och hade ”mut-fika” med mig som lite förlåt för i lördags då jag försov mig i närmare två timmar. Idag på eftermiddagen var det dags för treårs-kontroll med Malle på BVC i Tingsryd. Milia skulle på att vägas och mätas efter allt som varit. Man är alltid nervös inför vad som komma skall. Det brukar alltid bli tokigheter i någon form när vi ska iväg inbillar jag mig. Men inte idag…inte på BVC iallafall.  Min treåring är som alla treåringar. Men jag blev visserligen oerhört stolt när han artigt ursäktade sig när  han rapade och att han tackade så mycket när han fått en plastmugg med vatten. Lillebror är större än storasyster vad väl det enda som konstaterades. Så det blev ett kort, nästan lite småtrevligt besök. Inga skandaler alls. Sen kuskade vi vidare till Börjes för att köpa  Malle ett par nya skor. Det går åt några par när dom kör ”sparkbilarna” på dagis. Båda stortårna kikade fram ur dom gamla. Väl framme vid skoavdelningen skulle det provas. Olika blåa, olika svarta. Milia tyckte sig behöva skor hon också. Och ville varesig lyssna på ”du har skor” eller att idag är det Malle som behöver. Hon provade för sig själv. Ett par glittriga basketkängor med dragkedja. Hon hade, kunde jag se svårt att få på skorna själv så storlekarna hon provade  blev större och större. När Malle valt ut ett passande par slog han dövörat till och sprang iväg bortåt  hissen. Jag uppmanade Milia att ta av sig ”jätte-skorna” och följa med. Men hon vägrade och kom ”åkandes” på ett par skidor såg det ut som. Jag var tvungen  att springa  bort och se vad Malle tagit vägen. Min vetskap om det branta trappan  fick mig att bli orolig. Han var spårlöst borta. Jag ropade efter honom för att visa vad jag var. Inget svar. Jag ropade på Milia att hon skulle skynda sig. Och fick till svar ifrån andra sidan lokalen ” – DUMMA MAMMA!”.
Folk tittade. En mamma som slarvat bort sitt ena barn och skriker till sitt andra. Jag  letade  efter Malle samtidigt som jag bevakade Milia som efter mycket om och men börjat plocka av sig basket-kängorna. Hjärtat slog snabbt och jag tänkte tankar som att Malle tagit sig ut ur Börjes  och irrade utanför. Ledsen, ensam och hungrig. Men jag hittade honom minuten  senare inklämd ibland bad-dräkterna. Helt oberörd om att han varit på rymmen. Men han var inte ledsen eller hungrig. Sen var jag tvungen  att gå bort till leksaksavdelningen och köpa  ett mobilfodral till min nya telefon som ska hålla i några år. Givetvis kärade Milia ner sig i en Barbie-docka. Jag fick verkligen streta emot med all min kraft för att inte låta  mig övertalas. För visst var det en rasans vacker docka min dotter blivit betuttad i.  Malle därimot, var försvunnen  igen. Men jag kunde se vad han var. Vad han alltid är när man är på leksaks/sportavdelningen. Dom har EN skyltdocka. En docka som Malle tycker är rysligt spännande. Och visst när jag tittade bort  mot dockan som stod bakom några hyllor kunde jag se hur dockan svajade. Från höger till vänster. Kraftigare och kraftigare. Och när jag sprang dit så stämde min misstanke. Malle drog i dockans arm, därav rörelserna  på dockan.
” -Glass!” Vem ville ha glass? Genialt drag att komma snabbt till kassan. Löningsdag innebär kö och även om den inte var särskilt lång  hann Malle klappa tre barn/bebisar. En mamma blev jättesur och förnärmad. Men det är ju oerhört svårt att skälla på någon som vill vara snäll så jag fick avleda med att låta Malle lägga upp på varu-bandet. Inte streckkoden mot scannern  där inte. I bilen hem var stämningen god.  Det suttades på glassar. Samtidigt som jag själv bröt stora delar av en stor chokladkaka. Men nötter, hela nötter. Fantiserade hur gott det skulle bli ikväll med bakad potatis med hemmagjord räkröra. Men ett glas rött till. Efter sista skrubbandet av Örmobadet, ni vet (invigning 7/6). För där var vi ikväll och skrubbade så mycket att vi nästan blev färdiga. Och vad fint det blev. Men det var blött. Vi i badsektionen är slitsamma och duktiga. Och en duktig badvakt var med och kämpade också. Så nu i skrivande stund har jag tagit kvällen. Ska hälla upp ett glas vin och äta lite gott för att fira att…det är kväll! 🙂

Kaos i kyrkan.

Idag skulle det bära av till Växjös mäktiga domkyrka för konfirmationsfirande. Kl 11.00 skulle vi sitta bänkade. Men resan dit var lång. Klockan 11.00 är ganska tidigt när man har småbarn som inte förstår vidden av samarbete. Förutom frukost och allt ordinarie morgonbestyr hade jag medvetet sparat det som skulle strykas tills idag, eller i morse rättare sagt. Att jag intalar mig själv att jag alltid är effektiv nog att hinna mer än vad verkligheten i själva verket är en svaghet hos mig. Det kan vara förödande att vara tidsoptimist. Som igår när jag försov mig i en och en halv timma och inte hade brett mina mackor kvällen innan. Men trots klänningar och skjortor som skulle strykas var jag i fas. Innan vi satte oss i bilen skulle jag bara slänga ett öga på datorn. Och när jag klickade på stäng av rutan på skärmen kände jag hur i samma ögonblick mina ljusa strumpbyxor fastnade i en speta under bordet. Ritch. En maska ifrån låret ner till knät gjorde mig panikslagen. Jag hade inga andra par strumpbyxor i ljus kulör. Spekade i lådan, inga tunna svarta heller och tid att byta om helt fanns inte. Och gå utan strumpbyxor var otänkbart. Det enda par jag hittade var ett tjockare par. Som hade passat till julottan. I december månad. Fanns som sagt inga alternativ så jag fick försöka sitta så mycket som möjligt i kyrkan för att smälta in. Det var min plan så fick det bli. Vi anlände till kyrkan i god tid. I så god tid att när klockringningen vid prick 11.00 hade både Milia och Malle tröttnat. Vi hade bra platser iallafall. Och såg när ungdomarna gjorde entré i sina matchtröjor och bandyklubbor. Ett bandylag som komfimerades i samband med innebandyn. Genial idé tycker jag. Och det var en häftig inledning.  Sedan bytte dom om till klänningarna. Milia och Malcolm letade febrilt efter bilder i psalmboken. Ganska tröstlös sysselsättning som varade i två minuter. Malcolm kröp ner på golvet och sparkade med fötterna så det ekade i kyrkan. Milia tyckte det var tråkigt och satt mer vänd bakåt än framåt i kyrkbänken. Tjänade, eller köpte mig några minuter av lugn och ro genom att plocka fram två tablettaskar ur handväskan. Och så fort sista biten ätits upp var det dax igen. Malcolm öppnade grinden hela tiden och roade sig med att haspa på och haspa av. Milia roade sig med att ge lillebror tjuvnyp och ville åka hem. Malcolm kom på att han minsann var jättekisse-nödig. Jag ville som sagt inte visa mig i mina ”december-strumpbyxor” så min sambo fick äran att vandra kyrkogången ut genom kyrkan. Själv intalade jag mig att det var lika olagligt att gå i december-strumpbyxor som att köra med vinterdäck så här 24/5 -15. Då sliter Milia kvickt som ögat upp grinden och springer efter sin pappa och bror. Jag var tvungen att resa mig och klappra iväg i kyrkogången. De tjocka december-strumpbyxorna hade gjort mina klackskor för små så det var med sann smärta jag sprang. Trodde stortårna skulle ramla av och ligga som två potatisar på det pampiga kyrkgolvet. Men det gjorde dom inte. Men jag kunde bevittna att dom var nötta när jag väl kom hem nu ikväll.
När vi kom ut ur själva kyrklokalen ser jag hur det var kö till toan och hur lillebror Malle under sträng bevakning står och kissar på ett träd utanför kyrkan. Alla sätt är ju bra utom dom dåliga heter det ju. Milia fick dock vänta på toalettkön. Vi smög tillbaka in i kyrkan så tyst vi kunde. Kanske kunde dom hålla i kollekt-pengarna så det blev lite spännande? Kunde varit en bra idé. Vi vuxna fick ju en sysselsättning iallafall.  Att leta upp dessa mynt på golvet som rullat iväg. Barn har livlig fantasi,  det vet ju alla. Och skulle fantasin tryta kan man alltid slåss. Då håller man ju båda händerna sysselsatta. Så känner jag iallafall som mamma. Vet inte om det var stressen som just mamma som gjorde att jag kände mig genomsvett eller om det var mina strumpbyxor. Oavsett är 1 1/2 timme en lång tid att som förälder kunna ge sina medmänniskor lugn och ro. Att enbart med ansiksuttryck kunna visa hur sur och arg man är, och att nu är det baske mig allvar. Extra stressande när gubben bakom skulle plåta och filma hela tiden. Mina barn som for som stutsbollar upp och ner framför honom. Han hade min motsatta strategi. Visa sitt ansiksutryck som ”förstående” och ”det gör inget”, men jag kände vibbarna att tanken, den äkta, var en helt annan. Oavsett, man får inte filma andras barn utan tillstånd av föräldrarna, han gjorde orätt. Men, stackarn han hade väl inget val… 🙂
Det var en mycket fin och vacker konfirmation. Det jag lyckades höra…och se. 🙂

Skamsen morgon!

Denna helgen är det Sandsjödagarna i Konga. Massa trevliga jippo för alla åldrar. Allt ifrån hoppborgar, ponnyridning,  bakluckeloppis, en massa veteranbilar är lite för att nämna något. Kruxet som kändes lite stressande var att det var jobbardag idag. Underhåll i måleriet. Jag klargjorde i mitten av veckan att jag minsann ville börja kl 06.00. För jag hade SÅ mycket annat att hinna med. Roligheter. Så kl 06.00 bestämdes. Och igår avslutade jag kvällen med att nerkurad i soffan kika på ett makalöst klurigt avsnitt av Tyst Vittne. Vid midnatt hade den spännande mordgåtan fått sin upplösning. Vem kunde somna direkt när man inte var så värst särskilt trött. Unnade mig att klicka omkring på fb en sväng och en liten runda kring Blocket. Satte tre olika alarmtider på mobilen med två minuters mellanrum. Klockan 04.47 skulle första alarmet väcka mig. Hade lite mackor att bre och sånt som ”det hinner jag imorgon”. Och somnade tryggt i vetskapen att snart ringer mobilen. Om den nu hade gjort det. Eller om jag hade kunnat lyssna i sömnen. Nä, när jag vaknade var det oförskämt ljust i sovrummet. Ljuset i rummet skvallrade om att jag försovit mig. Frågan var bara HUR mycket. 07.24 visade mobil diaplayen. FAAN. Här sätter man tidiga tider och alla andra rättar sig efter min önskan. Och vad gör jag? Och varför ringde ingen? Jag borde vaknat utvilad och på hugget men jag vaknade förvirrad. Irrande bara runt runt.  Letade efter något jag verkligen behövde men när jag stannade upp och tänkte efter på vad hade jag glömt vad det var som var så viktigt. Så med en macka nerknycklad i en fryspåse körde jag till jobbet. Skämdes. Tänkte på vad jag skulle säga. Skulle jag kunna dra en vit lögn? Ljuga för mina vänner att jag fått tragiskt punka? Att en igelkott sprang över vägen och stack hål på däcket? Nä, ärlighet varar längst. Jag skulle erkänna mitt ”varit-uppe-försent-och-vaknat-utan-att-lyssnat-efter-mobil-alarmet”. När jag väl kom fram till jobbet ryckte jag i grinden. Låst. Min plastnyckel var hemma, i andra bilens nyckelknippa. Vad fasen gör jag nu? Fick ringa till en kollega på insidan som fick komma och låsa upp. Väl inne på avdelningen försökte vinka glatt till mina kollegor som hade paktat ihop sig kändes det som. Och givetvis kom det…
” – Vem ville börja klockan 06.00?”
Kunde bara le och svara JAG. Och be om ursäkt förstås. Jag hade mina arbetsuppgifter memorerade. Och jobbade längre än mina morgonpigga kollegor. Dom kunde jobba undan och gå hem tidigare. Men jag tyckte det inte det var orättvist. Inte alls. Jag jobbade ikapp så pass mycket att jag kunde gå hem med gott samvete. Sen hann jag ju vinka av inhyrningsfirman som varit på plats och jodat boxarna. Tackade för ett förhoppningsvis korrekt utfört arbete.
Men det var sista gången jag vrålar om arbetsstart gällande helgarbete. Nästa gång är jag…tyst! 🙂

Ideellt arbete stärker!

Då närmar sig badsäsongen för 2015 med stormsteg. I Konga har vi nämligen ett tempererat utomhusbad. Ett ”nytt” utomhusbad eftersom vi ”fått” nya dukar i poolerna. Och tillsammans med proffs har vi lagt nya fina plattor runt bassängerna. Ikväll var det dax att måla om i kiosken och fixa och dona. Imorgon töms bassängerna på vatten för att rengöras och sedan fyllas på med nytt, rent och fräscht vatten. Vi är en sektion i KSK som helt ideellt sköter badet. En fint litet gäng, som nästan blivit som en liten familj. En glad familj. Och skojsam. Vi driver badet till största del med hjälp av sponsorer som stöttar oss på olika sätt. Både privatpersoner och företag. Dessa pengar går främst till att anställa badvakter. Vilket vi anställer fyra stycken varje år. Fina ungdomar som får ”smaka på arbetslivet”. Vi har under vissa veckor simskola som bedrivs av utbildad personal. Vi har öppet för allmänheten med en nymålad kiosk med godis, glass, dricka, KAFFE och det finns  möjlighet att kunna medtaga eget ”grilla” och grilla på eller snarare i grillstaden på badområdet. Man kan även hyra badet till privata fester eller kalas. Och i år har vi ”Invigningsfest”!  Vi bjuder på kaffe, grillad korv MED bröd och dricka. Och en ”överraskning” utlovas. Och givetvis…GRATIS BAD ÅT FOLKET! Missa inte detta då det främst är gratis och garanterat oerhört trevligt! Hoppas vi på iallafall. Och att solen skiner ifrån en klarblå himmel. Så om ni fattat poängen så ses vi vid ( i ) bassängen! 🙂

Det outtröttliga kortet!

” – Har du köpt något till mig?” Det meningen citerad  in i minsta stavelse hör man varje gång man lyfter in en kasse i huset. Oavsett om det är en kasse från macken eller den lilla lila ifrån systemet. Alla kassar innehåller något som skulle kunna vara något kul eller spännande. Men när vardagliga mjölkpaket kikar fram ur kassen börjar faktumet inses att inget varesig kul eller spännande döljer sig i kassen. Man förklarar att man kan inte ”veckohandla” Barbie eller Spiderman-dockor. Sånt för man önska sig…till jul. Men man kan ju handla på kortet… Där som det finns obegränsat med pengar. Eller?
” – Vet ni hur länge mamma får jobba för att kunna köpa en liter mjölk?” brukar jag försöka förklara. Barnen tittar med ögon stora som pingisbollar. Jobba för att köpa mjölk? Mjölk kommer ju ifrån korna…tycks dom tänka.
Idag inser man inte värdet av att få något. En Happy Meal på Donken är ingen direkt överraskning eller ”festvarning”. Jo, den massproducerade lilla inplastade leksaken är en spännande överraskning så länge man ”måste äta först”. Sen glöms den kvar i bilen. Under sätet. Bortglömd.
Minns när jag var liten då var det spännande att få äta en korv ifrån korvmojjen. Tillhörde verkligen inte till vardagligheterna! En sträng med ketchup och en sträng med senap. Det var lyxvarning, som jag minns det. Dricka, det kunde man göra hemma. Så var det på min tid.
Idag plockar man lösviktsgodis med spadar, stora spadar och stora påsar. Minns när jag var liten, då en ”kiosk-tant” med tång  plockade ihop godiset. Olika bitar hade olika priser. ”Kiosk-tanten räknade högt och för varje bit hon lade ner i den prickiga lilla påsen. Hon sa exakt hela tiden vad jag hade kvar att handla för.
Minns kiosken vid sommarstugan som hade 10-öresbitar. Vi brukade köpa dessa små hårda, salta pluttar med salt pulver i, för en tia. Men tillslut tröttnade kioskinnehavaren Ålis som han hette och införde ”10-öres för 10 kronor förbud”. Kanske var det detta som fick oss att ändra namnet på Ålis till Snålis. Vi kallade honom det i smyg. Aldrig så han hörde. Men ibland glömde vi oss och sa Ålis-Snålis i hans närhet. Glömt idag…hoppas jag.
Förr spelade man minigolf. Vardagslyx. Minns att det var 18 hål man skulle ”putta emot”. Eller rättare sagt 18 banor. Och man tänkte ekonomisk på den tiden. Gick rundan dåligt fick man ju helt enkelt mer slag för pengarna. Idag har vi stora gigantiska lekland att fördriva timmar i. Stora rasthagar för våra små. Och sen säljer dom Slush Puppie. Snordyr krossade is smaksatt med…saft. Till skillnad ifrån förr då man kunde få en pärontopp för  halva ”Puppie” priset.
Förr fanns det riktiga pengar och sedlar. Man lärde sig att se när pengarna faktiskt var slut. Då blev man ledsen. För då var man ju fattig. Idag har man kort. Man känner sig inte fattig på samma sätt. Och jag kan med handen på hjärtat säga att det svider mer att betala 500 kronor kontant än att trycka kod och ok. Kanske ett tecken på att man är gammalmodig. Så sista orden får bli, pengar i madrassen kan aldrig vara fel! 🙂

Djurförbud för vissa!

Man blir uppriktigt arg, ledsen och förbannad när man får höra och se hur en del missköter sina husdjur. Jag har sett en vedervärdig bild ”klickas runt” på fb. En bild som visar hur någon sänkt sin hund till döden genom att använda fälgar som sänke för att säkerställa döden då hunden som sagt sänkts i sjön. Att människan är den grymmaste arten av levande väsen är väl ingen nyhet men ibland slår vissa priset…med råge dessutom.
Att skaffa husdjur innebär alltid ett ansvar oavsett vad för djur man väljer. Men sen har väl, vad jag upplever, olika djur olika status. En hund, helst dyr renrasig är mer värt än en randig bondkatt. Och vandrande pinnar, han samma värde som det dom liknar, tandpetare. Beklagligt. Att köpa ett djur för att det för stunden känns kul är oerhört oansvarigt. Eller att lägga ett ansvar på ett alldeles för ungt barn.
Jag vet, för när jag var liten brukade jag, efter min bästa förmåga sköta mina husdjur och när jag tröttnade cyklade jag ner till den dåvarande djuraffären Akvarieboden och bytte djur. Mina barn hade aldrig fått göra så som jag gjorde. Men jag tog iallafall väl hand om dom. Jag minns när jag kom in i djuraffären med mina tre vattensköldpaddor och bytte dom mot en svart kaninunge. Jag fick både kaninmat och hö med mig hem. Jag var nöjd med mitt köp och ångrade aldrig affären.
Men när vuxna, utan vett, skaffar djur för att stunden senare glömma bort dom är inte okej. Och det är straffbart att vara djurplågare. Att missunna arten man skaffat ett värdigt liv. Oavsett om det rör en katt, hund, kanin eller fågel. Om jag äter kött som månar så om djuren?
Jag behöver kött för att anse en middag värdig namnet middag. Tittar man på människans tänder är vi både växtätare och köttätare. Inget plågsamt att föda upp djur till mat om dom har ett drägligt liv fram till dagen D. Men att skaffa ett djur som man ska ”ta hand om, älska och vårda” för att sedan låta den leva i missär är djurplågeri. Vissa skulle verkligen vara djurvänner genom att inte ens tänka tanken på att skaffa husdjur. Att i så fall investera i en ullig rattmuff att klappa på. Som vid sviktande intresse kan stoppas i en låda…och glömmas. Länge…utan att det gör något.