Att bli mamma åt sin mamma.

Överskriften är inte min egen utan jag har lånat den ifrån författaren och journalisten Fant som i sin bok med denna överskrift beskrev hur det var att vara dotter till en kvinna med alzermers. För i skrivande stund upplever jag samma dilemma.

Att bli mamma åt sin mamma…

Men inte på det sättet att man bjuder på nybakta bullar och kall mjölk utan på ett helt annat sätt. Ett sätt där man är delaktig till livsavgörande beslut. Inte som att välja program till gymnasiet eller att flytta till sin första egna lägenhet. Utan att medverka till den troliga flytten till den sista lägenheten.

I fredags var dagen då allt blev så påtagligt. Att mamma blivit mycket sämre sista månaderna har jag verkligen uppmärksammat när jag passat mamma, men jag har nog inte insett allvaret förrän i fredags. Tiden är kommen. Tiden som jag trodde skulle ligga flera år fram i tiden har slagit ner som en blixt ifrån, om än inte en klar himmel så iallafall iklädd stackmoln. I fredags skulle vi nämligen besöka ett boende och titta. Mamma, mammas man och jag. Och helt ärligt kan jag nog säga att jag inte riktigt insett förrän vi stod där i entrén att det var på allvar.

Mammas man och jag skulle hämta mamma på hennes dagverksamhet. Hon visste inte att jag skulle närvara. När mammas man och jag klev in på dagverksamheten möttes vi av en hemtrevlig kaffedoft som ledde oss ut till köket. När jag stod där i dörröppningen till köket sökte min blick efter mamma. Runt bordet satt ett tiotal personer med ett omsorgsfullt dukat frukostbord. Det var flera sorters pålägg, apelsinskivor, olika brödsorter och diverse grönsaker upplagda på fina fat. Stämningen var god det skvallrade klingande skratt om. Men när jag såg mamma vid bordets kortsida klingande inga skratt. Mamma stirrade rakt ut i luften. Men när hon fick förklarat att jag var där brast ansiktet ut i ett leende.

” – Jessica, min Jessica!”

Att mamma helt plötsligt har börjat älska oss barn extra mycket senaste åren gör det hela extra jobbigt på något underligt sätt. Känslorna blir på något konstigt sätt förvirrade. Jag blev förvirrad.

Flera gånger i bilen på väg till det tilltänkta boendet frågade mamma var vi var och var vi skulle. Att säga vänta så får du ser funkar inte. Mamma vill ha svar även om svaret inte dokumenteras i hjärnan. Svar är viktigt. Väl framme så kom chefen på boendet ut på parkeringen och mötte upp oss. Glad som en lärka var hon och det var med en stolt hand hos gestikulerade mot byggnaden. 48 lägenheter, fem olika avdelningar. Nybyggt, bara fyra år gammalt. Inne i entrén fick jag en klump i magen. Jag vet fortfarande inte om klumpen var en positiv eller negativ känsla för det var ett förbaskat fint ställe. Ljust och fräscht. Minns att jag sneglade på mamma för att på så vis kunna få en fingervisning om vad mamma tyckte. Om hon såg glad ut eller om hon såg ledsen ut. Men mamma såg bara ut. Inte ett tecken som kunde utläsas av hennes tankar. På väg till mammas tilltänkta lägenhet fortsattes jag att imponeras av boendet. På innergården, i något som påminde om en välskött park fanns ett vattenfall kunde konturerna i snön avslöja. Och buskar i alla storlekar, grillplatser och rabatter som skvallrade om lummighetens prakt sommartid.

Likaså var det mysigt och hemtrevligt genomgående i huset. Små soffgrupper, levande ljus som spred ett behagligt lugn, sammanfattat, mycket smakfullt inrett. Jag var oerhört imponerad med tanke på mina erfarenheter inom sjukhem. Men väl inne på den mysiga avdelningen blev jag mentalt vilseledd. Lukten. Den var desamma som på alla hem. En svag doft av urin och handsprit. Är mamma så dålig verkligen? Känslomässigt blev jag illa berörd. Jag blev ledsen.

Lägenheten var fin. Kanske inte så stor med väldigt ljus med två fönster som visade den fina parken utanför. Toaletten var väl tilltagen. Sen att det låg en trave med blöjor på hyllan gjorde mig påmind om att det var den sista lägenheten för mamma. Fortfarande kunde man inte avläsa på mammas ansiktsuttryck vad hon tyckte. Hon sa att hon inte ville förlora oss barn inkluderat med barnbarn. Att hon ena minuten lät posetiv på rösten för att i andra minuten låta misstänksam och nerstämd. Men det är för mammas skull vi är här. På ett boende som fick pris i Almedalen för ett av Sveriges bästa bästa boende för alzheimerssjuka. Det var klass på det här stället verkligen. Har man inga andra alternativ så är det bästa det ända som är gott nog. Så är det. Den tanken försökte jag bevara under hela besöket. En posetiv känsla. Uteplatserna, både de öppna och de inglasade var ombordnade och mysigt inredda. Med lovord om att på sommarhalvåret odlas det både jordgubbar och tomater. Gymmet var fräscht, likaså spaet med bubbelbad och bastu. Så när vi lämnade boendet var det kluvna känslor som kändes i hjärtat. När jag tittade på ansiktsuttrycket på mamma så kunde jag fortfarande inte utläsa någon som helst känsla. Så läget är jobbigt. Även så här några dagar efter så känns det gnagande tungt. Mamma har visserligen varit här idag och verkade vara vid gott mod. Men livet är väl så kanske. Vi står inför olika utmaningar i hela våra liv. Vi ska utse vår första lägenhet men även vår sista. Vi ska skiljas ifrån en slags trygghet för att kunna finna en ny. För med alzermers är det så att på sikt blir den vanliga tryggheten konstigt nog en påtaglig otrygghet. Så har det varit med mamma. Orolighet och delvis ensamhet, då hennes man jobbar, har förstört hennes livskvalite. Så att mamma behöver tillgång till rara medmänniskor dygnet runt är ett faktum. Detta kommer att bli bra, det är jag övertygad om. Och när vi lämnade tillbaka mamma till hennes dagverksamhet några timmar senare utbrast hon med en posetiv klang i rösten att:

”- Jag behöver köpa gardiner.”

Men visst, det är ett stort steg. Mamma tvekar. Naturligt. Men vi ska finnas både här och där. Och med hjälp av färdtjänst ibland så ska jag ska jag som mamma till min mamma minsann bjuda på nybakta bullar med kall mjölk. ❤

Mamma och jag. På tiden då allt var bra! 💕