Nutiden skrämmer mig!

Vad är det som händer omkring oss? Som händer där ute i Världen men som skrämmande nog kommer närmare och närmare. För visst är det så att man står sig själv närmast? Eller sina barn iallafall. Dagens nutid och framtid skrämmer mig fruktansvärt. Jag blir rädd över att den så självklara säkerheten som man alltid tagit för givet har förändrats. Till det sämre. Jag känner mig inte trygg längre. Inte som förr iallafall. Människor idag räds inte döden. Varesig när det gäller sitt eget liv eller att ta andras. Omständigheterna som media dagligen ”spyr ut” över oss ”vanliga människor” påverkar vår vardag. Iallafall min vardag!
I torsdags åkte vi med ganska kort varsel upp till Nyköping för att hälsa på min sambos bror som är bosatt där.
Tåg kändes som ett trevligt semester-alternativ. Dels för att min sambos två andra bröder skulle åka just tåg och för att Milia och Malcolm skulle kunna få chansen att för första gången åka tåg. Och framförallt att kunna umgås allihopa och slippa bil att hålla koll på.

Sagt och gjort. Vi hoppade på tåget i Växjö. Glada och fulla av förväntan. Milia och Malcolm gjorde stora ögon och var iallafall första milen grymt imponerande och nöjda. Vi åt baguetter och salta pinnar. Det dracks läsk och själv unnade jag mig ett glas rött.
Plötsligt kom en man i 25-års åldern, en utländsk man som slängde upp en stor grön ryggsäck jämte mig, på andra sidan gången. Jag såg i ögonvrån hur han hoppade in och satte sig vid fönstret. Han tittade strikt ut genom rutan. Tåget började rulla för att fortsätta emot nästa station. Bara efter några meter i rullning reste sig mannen i 25-års åldern upp, trängde sig förbi sin ryggsäck och sprang i väg.
Jag kände hur paniken spred sig inombords. Skulle jag och min familj skulle sprängas i luften? Sveriges första attentat? Så tänkte jag. I ett kort ögonblick funderade jag på att slänga ut ryggsäcken genom fönstret. Dessvärre var det inga öppningsbara fönster. Jag tänkte på Marcus och Mathias. Att jag aldrig mer skulle få se dom. Att dom skulle bli utan mamma och småsyskon.
Jag tittade på ryggsäcken i smyg minns jag. Ifall jag kunde se några mystiska sladdar eller andra lertrådar. Väskan var noga packad det såg jag. Men jag såg inga konkreta bevis på att det skulle vara några farligheter. Efter en bra stund kom killen i 25-års åldern tillbaka igen. Med lugna steg. Han satte sig lugnt på sin plats innanför ryggsäcken vid fönstret. Och till min stora förvåning öppnade han ett fack på ryggsäcken och lirkade ur en påse bilar.
I mitt perifera seende kunde jag se hur han tuggade. Jag kunde också se hur han tittade på en film på sin bärbara dator. Helt lugnt och fredligt.
Inte kunde väl terrorister kolla på film och äta bilar? Jag skämdes för min uppenbara rädsla. Men samtidigt insåg jag hur mycket världen förändrats.
Oavsett rädsla eller inte. Resan gick bra. Vi anlände helskinnade till Nyköping. Och efter att ha letat upp hotellet blev det en god middag.

På fredagen åkte sambon, jag och knattarna till Kolmårdens djurpark. Förväntningarna var skyhöga ifrån alla tror jag och visst det började bra. Bamseland levererade spännande show och några karuseller. Vi fikade på snorsdyr glass och förfasade oss över de oförskämda priserna! Att dom hade mage att råna alla oss barnfamiljer på något så simpelt som glass. Hutlöst fräckt kan jag tycka att mjölka ur småbarnsföräldrar till max. Men det gäller väl att passa på att sko sig antar jag. Och det gäller alla nöjesparker naturligtvis.

Sen blev det defin-show.

Annars tänkte jag större delen på Johan Glans i hans beskrivelse, visserligen av Skånes djurpark men ändå passande på Kolmården. Det där stycket där han på ett skämtsamt sätt säger att:
” Man ser en skylt där det står Järv och det enda man ser är en stor skog”.
( Inte ett korrekt citat men ni fattar…)
Men vi såg några djur. Under gnabb och tjabb. Sen ramlade Milia i lekparken och skrapade upp ena benet ifrån lår till fot.
Men i gassande sol tog vi oss runt parken iallafall. Eller åtminstone 2/3 av parken. Det fick räcka. Likt en vegetarian var man liksom mätt på djur.

Senare på kvällen träffades vi alla, min sambons bröder och vår familj. Vi tog en dryckpaus vid hotellet för att sedan gå ut och avnjuta en god bit mat.

Efter trevligheter var det dax att krypa ner i hotellsängen.

Innan jag somnade hörde jag om München. Ytterligare en gång blev jag rädd. Ytterligare ett varsinnesdåd.
Ytterligare någon som glömt all form av etik och moral. Någon som får världen att backa än en gång. Att skrämmas genom att missbruka makten av att tycka sig besitta rätten till att slakta medmänniskor. Jag tänker på Utöya, Paris, Belgien, Nice, München, Kabul osv osv…
Idag var vi i Nyköpings köpcentra. Redan när jag satte foten innanför glasdörrarna kände jag ett starkt obehag. En slags påminnelse om att hur liten man faktiskt är egentligen. Det känns inte så självklart att skriva att GIVETVIS hände inget. GIVETVIS finns inte längre. Vi hade tur.
Ulfs Lundells låt ”Öppna landskap” är ett slags minne om ett Sverige i trygghet.
För även om vi är trygga här så är min tillit förstörd. Omedvetet. När jag blir rädd för män med stora ryggsäckar. Eller känner obehag att gå i köpcentra. Eller gå själv förbi en grupp med män som stirrar på en.
I skrivande stund är vi nyss hemkomna till vårt hem igen, helskinnade och nöjda. Efter en lång promenad ifrån hamnen i Nyköping, i gassande sol, till tågstationen där vi kunde tuffa hemåt, denna gången utan ryggsäckar och misstänksamhet. Denna gången i en kupé ifrån ljuva 70-talet. Så kändes det iallafall. Sunkigt, varmt och unket men ack vad tryggt!

Så det har varit en underbar resa! Nya minnen och vyer för ögonen att vårda för all framtid. Min framtid!
Även om jag inser att vare sig mitt eller mina barns liv är heligt. Jag inser att det enbart handlar om tillfälligheter att man är på ”fel” plats vid ”fel” tillfälle.
Eller ”rätt” plats vid ”rätt” tillfälle låter kanske trevligare.
Jag pustar ut och dammar av mig resdammet. Känner mig tacksam. Tacksam att få möjligheten att, när plånboken tillåter, ge mig ut på nya äventyr igen. ❤

Förbannade kärring!

Ibland blir man så besviken på sin oförmåga att bli vansinnig.
Att bli så där blixtande förbannad så det gnistrar stjärnor ur öronen.
Hemma kan man väl blixtra och gnistra ibland, men det tillhör liksom vardagen.
För oavsett hur mycket tålamod man berikats med vid födseln så tryter det ibland. Ibland blir det för mycket. Idag blev det för mycket. Inte så att det gnistrade hemma utan idag när jag och Milia och Malcolm var på Börjes för att handla upp lite då skafferiet kändes tråkigt efter camping-vistelsen  på Öland.
När vi äntligen hamnat i kön på väg emot kassan kunde jag inte undgå att höra en kvinna tisslade till sin man, vilket jag antog då han faktiskt såg ganska kuvad ut. Nu menar jag nödvändigtvis inte att män blir kuvade bara för att de gifter sig. Inte alls.
Men kvinnan som tisslade var så otrevlig, bitter och uppriktigt riktigt trög. Klart mannen kuvad ut.
Hon förfasade sig över sommarvikarien i sin kassa. Eller förresten hon beklagade sig över vikarier i allmänhet.
Korkade kvinna tänkte jag och bet mig i läppen.
Vid ett flertal tillfällen tyckte hon:
” Att i semestertider borde man inte ha sommarvikarier.”
Ehh, okej… Hur fasen tänkte hon där?
Det är väl på sommaren som alla vill vara lediga? De flesta iallafall. Det är då våra ungdomar och arbetslösa får chansen att visa framfötterna. Och att tjäna pengar och känna på arbetslivets gemenskap.
Kvinnan klagade vidare.
” – Herregud, vilken tid detta tar!” muttlade hon irriterat till sin apatiske man. Hon fortsatte:
” – Så här är det aldrig på våren eller hösten…”
Och när hon tillslut klagade på killen i kassan bytte jag tanke om kvinna till kärring. Vilken vedervärdig kärring.
För min inre syn kunde jag se kärringen vara en syrlig hemmafru. Syrlig på det sättet att hon, i min tanke, saknat kunskap om arbete som genererar ansvar gentemot arbetsgivare.
Jag intalade mig att kärringen i kön som på ett så fult sätt klagat på någon som verkligen gjorde sitt bästa, blev sur om blommorna i söderfönstret torkade ut i solen. Att kärringen blev sur om den som diskat glömt en fläck om det inte var hon själv vill säga. Då hade fläcken säkerligen varit obetydlig.
Jag tröstade mig med att det var av okunskap och tröghet. Kvinnan visste förmodligen inte att under höst och vår handlas det mest mjölk och bacon. Klart köerna löper betydligt mycket snabbare än som idag, med tyska turister i mängder som handlat halva varuhuset. Kläder med ”pip-märken” på och diverse köksartiklar. Likaså krukor, glödlampor, batterier, mat i massor. Inte heller var det bussigt upp-plockat utan ett berg liknande Kebnekaise rullade mot killen i kassan. Inga streckkoder schysst placerat mot avläsaren. Jag led med killen i kassan. Han stod upp för att på ett säkert sett riva varuberget. Han svettades. Letade efter streckkoder under krukor som packades upp staplade i varandra. Turism finns inte i samma utsträckning på vår och höst.
Egentligen ville jag bara förklara att så här är det inom alla yrken. Det är bara att gilla läget. Alla är nya i början. Kvinnan måste väl ha övervattnat någon blomma någon gång? Själv har jag ju berättat när jag som sextonåring på mitt första sommarjobb inom vården, satt löständerna upp och ner på en farbror. Synen när farbrorn log mot mig med små tänder i överkäken och stora tänder i underkäken glömmer jag aldrig. Men jag lärde mig. Lärde mig i lugn och ro. Jag blev tryggare för varje dag. Tiden gjorde mig skicklig på att sköta mitt jobb.
Killen i kassan imponerande på mig.
Jag hade ingen publik som tittade och pustade åt mig. Killen hade dussintals. Respekt det där. Respekt. Kärringen och jag hamnade jämsides vid packningsplatsen.
Hennes apatiske man hade börjat plocka ner varorna. Mjölk och bacon – ungefär. Då hörde jag hur kärringen klagade på att brödet var sönderkört av kommande tunga varor på rullbandet.
Är det inte den som plockar upp på rullbandet som avgör hur varorna hamnar på andra sidan? Börjar man inte med de tyngsta varorna först och avslutar handlingen med bröd, tomater och lösviktgodis-påsen? Så gör jag iallafall. Godispåsen av den enkla anledningen att då hamnar den överst i kassen och är lättåtkomlig.
När kärringens och hennes mans ryggtavlor försvann bortåt på parkeringen tyckte jag nästan synd om henne istället. Vilket tråkigt liv att vara så enkelriktad och oförstående.
Killen i kassan jobbade ovetandes vidare. Killen som jag stått upp för och försvarat. Iallafall i min tanke. Tyvärr bara i min tanke. ❤

Campingsnusk!

Campingliv i all ära. För visst är det mysigt att kura ner sig i husvagnssängen på kvällen. Att känna den lena strandsanden på lakanet som helt plötsligt inte alls känns len emot huden utan snarare påminner om någon slags kropps-peeling.
Det är en del av camparlivet åtminstone om man valt en camping med sandstrand. Man uthärdar och somnar ovaggad ändå. Av trötthet sluts ögonen.  Sen att man sover så där extra tungt och gott i en husvagn intalar man sig har med den friska luften att göra. Inte alls att man ligger sex personer i en liten ”skokartong” och omedvetet slåss om syret.
Att campa som småbarnsförälder innebär också att man tullar med den dagliga hygien. Man SKA duscha, det lovar man sig. Därimot NÄR låter man bli osagt. Alltid kommer det något emellan och när man väl packat duschväskan är femmorna borta. Man ger upp. När klockan hunnit bli 23.00 på kvällen inser man att dagens duschning helt enkelt får bli morgondagens duschning. Man tar ett extra tag med deodoranten. Det blir några extra tag under campingtiden. Man ”raggarduschar”. Eller när man badar gör man medvetet extra stora simtag för att skölja av sig så mycket man kan.
Man förvandlas till en snusk-mamma. Inte snusk i bemärkelsen av stilettklackar och läderkläder utan man ”dammar ihop”. Man är ”grusig” under större delen av campartiden. Och när man väl duschar så gäller det att skynda sig. Om man inte har två femmor förstås. Ikväll blev det en helig efterlängtad femkronors-dusch. När jag gick tillbaka till husvagnen fick jag känslan av ”sprutvätskan 5-56 på en trög mutter”. Det blev ”glid” liksom. Benen nästan snurrade iväg. Hala som två ålar. Där framför grannens förtält insåg jag att jag inte sköljt bort duschtvålen riktigt. När jag klappade lite på låret så uppstod ett vitt skum. Man blir så trött på sig själv ibland. Visserligen tyckte jag att jag luktat extra starkt när jag lämnade duschrummet men jag förstod aldrig att jag prioterat femman. Så tvålklibbig ligger jag nu nerbäddad och känner mig ren. Absolut inte fräsch utan ren. Bara ren. Men bättre ren än smutsig även om det fortfarande finns grus på lakanet. Som skvallrar om barnens lekande i vår säng efter roliga besök i lekparken.

Jag sammanfattar camparlivet i minnet och tänker på Viktoriadagen. Dagen som bestod av lopp och pizzafest i skymningen på stranden. Min sambos familj var där i vanlig ordning. Och årliga bekanta. Denna dag är en högtidsdag för många. Man träffas, ses och umgås. Under trevliga omständigheter. Man diskuterar löpartider och sekvenser sedda ifrån publiken. Jag är publik. Där gör jag mig som bäst. Marcus tycker jag är ofantligt ”utskämmmande” när jag peppar människor på upploppet som jag inte ens känner. Jag tycker mig nämligen se att dom behöver ett uppmuntrande ord. Ett:
” – HEJA HEJA!”
Jag intalar mig att dom ökar takten. Att dom får lite extra kraft.
Igår var det sjuttioårs-kalas här på campingen. Min sambos farbror hade kalas. Själv gick jag hem i vettig tid för att natta Milia och Malcolm. De stora grabbarna drog i vanlig ordning i väg på äventyr. Fotboll spelas det. Sent om kvällarna dessutom. Man får liksom ringa och påminna att:
” – Ho ho, människan är inget nattdjur!”
Likaså att det är dax för kvällsmat. Med tanke på fysisk ansträngning är det viktigt med kvällsmat för blodsockret. Men trots kvällsmat har nästan alla nätter varit låga. Så låga att man fått ge druvsocker och stänga av pumpen.
Idag blev det en snabbvisit till mormors och Kenneths stuga. Med betoning på snabbis då Malle plötsligt blev stucken av något I näsan. Vid första misstanke om geting var ett samtal till SOS nära då Malle är överkänslig mot stick. Men smärtan avtog ganska snabbt och vi beslutade att köra tillbaka till husvagnen istället där vi har Betapred och det som behövs för att behandla honom. Mirakulöst nog hände inget och nu ikväll sa Malle att det var en fluga som flygit in i näsan på honom och FIKAT?
Kanske var det så, eftersom vi aldrig såg vad som hände vid ”stick-tillfället”. Oavsett, inget hände så om det var dax för fika i Malles näsa så gjorde det inget. Tvärtom det kändes ganska bra.
I eftermiddag kom min sambos kusin med sin familj, eller en del av sin familj rättare sagt, och vi hade lite grill-kalas. Kalas är alltid trevligt. Och visst är det väl så att camparlivet också är trevligt även om man stundtals har fem lager deodorant under armarna och är grå om halsen. Det tillhör liksom.
Fåfäng kan man bara vara utan krav på femmor. Eller som att raka benen i en campingdusch är tröstlöst. Oaser är klädsamt i en öken möjligtvis INTE på benen!

          ”Köpt en stund av lugn och ro.”

               Middag på stranden!

           Nattat barn – ensam hemma.

                            Bad i hav.

                   Två små löpare! ❤
 

I tid och otid.

Så är det. I tid och otid, i synnerhet under semestern då är man där som mamma. Alltid glad, alltid stark, alltid posetiv. Oavsett regn, sand i strandväskan eller överfull diskkorg.
Man ler, man pockar. De fyra viktigaste veckorna under året då familjen är samlad. Det är en stor prövning för en förälder. Alla förväntar sig sann lycka och nya utmaningar. Utmaningar för att inte bli rastlös. Man ler och man pockar.
Igår anlände vi till vår lilla campingruta” på Klinta camping. Visserligen flera timmar senare än vad vi trott och planerat på tisdagskvällen. Men Gullan, vår ena höna hade börjat kläcka kycklingar just i onsdags och hon behövde lite extra tillsyn. Sen skulle hästarna flyttas till hagen jämte huset så att Matte skulle kunna passa dem lättare. Matte skulle även ”utbildas” i utfodring och allmän skötsel av diverse smådjur, grejer på vinden skulle tvättas av och inte minst letas upp. Getingbo med surrande getingar försvårade detta projekt.
Sängkläder, kuddar till alla, handdukar, diabetes-grejer och diverse saker och prylar skulle plockas in i husvagnen. Likaså vaxdukar och blommor för att säkerställa trivseln lite extra. Barnen fullkomligt proppade husvagnen full med leksaker. Innan vi lämnade gårdsplanen kände jag mig nästan förundrad över hur 150 kvadratmeter hustillbehör lyckats knycklas in i 15 kvadratmeter i husvagnen.
Sen att klockan visade närmare 16.00 gjorde mig också förundrad.
Men trots sen avresa gick det över förväntan. Vi byggde förtältet och grillade som planerat. De stora killarna försvann iväg på egna äventyr och likt förra året var det fotboll och diverse aktiviteter. Vid måltiderna och vid blodsockertagnings-tillfällerna nämdes många nya vänner vid olika namn.
Man ler och man pockar. Dagen igår började i sol. En utomordentlig passande dag för stranden. Men när vi väl intog stranden med fikakorg, uppblåsbara baddjur,  håvar och spannar i glada färger och förväntansfulla barn försvann den snopet nog. Solen drog sig undan och gömde sig ibland tjocka moln. Och stannade där större delen av gårdagen. Ytterst någon liten glimt av solen skymtade vi på hela gårdagen. Så istället för att solbada fick det bli att shoppa. Det stora vita plasttältet med 98% av ”skräp” och krafs tjänade 200 kronor på oss. 200 :- för något ritblock och just ”krafs”.  Något som man verkligen kan leva utan. Som exempel en vattenspruta som kan via ett slags tryck fylla på vattenballonger. Tack vare en pump på sprutan och med en liten pip kunde de färgglada medföljda vattenballongerna fyllas. Allt detta för 99:-. Som hittat. Så än så länge, efter olika affärsbesök är det mer i kortet det svider och inte i skinnet av någon solbränna. Men så brukar det vara varje år. Kortet glöder. Man ler och man pockar. Man försöker tråckla ihop goda måltider på dom små spisplattorna i husvagnen. Man handdiskar den intorkade disken i campingens diskhörna. Där ser man andra campingäster som skötsamt bara behöver skölja av sin disk. Själv gnuggar man skedar med intorkad yoggi och flåtiga stekgrytan med rester av taco i.
Campingslivets absoluta värsta höjdpunkt men på något sätt är det ändå en slags avkoppling. Man slipper le och pocka. Man pratar med okända människor, också förväntningsfulla campinggäster. Man pratar nästan alltid om väder. Varför solen lyser så mycket eller varför den inte lyser alls. Vädret blir aldrig obekvämt att prata om så som det kanske kan bli om man skulle prata politik ibland diskhoarna. Man är ganska överens om vädret. Man vill ha sol, lagom mycket och lagom varmt.
Lagom är bäst oavsett vad. Stundtals smattrar det på husvagnstaket av regn. Vi kurar och sysselsätter oss efter våra bästa förmågor. Marcus och hans kompis räds inte väta utan firar sin semester med nyfunna vänner på fotbollsplanen. Det är knappt dom hinner äta innan dom måste rusa.
Glada och fulla av förväntningar springer dom iväg.
Idag är det många som ska springa förresten. Milia och Malcolm ska springa lilla Viktorialoppet. Sen springer Marcus kompis. Hela min sambos släkt, på sin fars sida springer. Flertalet iallafall. Likaså min sambo springer 9 km loppet. Så idag blir det kuska runt i Borgholm. Strosa mellan loppen i affärer och heja fram respektive släkting vid målgången på stadion. Att ropa:
” – HEJA HEJA!” Det tillhör Viktorialopps-dagen. Dagen som handlar om heder, medaljer och glass. Iallafall för barnen.
Man ler och pockar.
Men när man får leenden och glädje tillbaka inser man hur underbart det är att vara mamma. Man är rik. Inte på pengar, inte alls, utan av lycka att man faktiskt vill le och pocka – av kärlek.

        Far och son fixar med tältet.

Klart det ska grillas skum-godis.

   Mor och dotter på kvällspromenad.

                     Semester 2016.

Ett snöpligt erkännande…

En kvinna i sina bästa år. Så borde överskriften vara egentligen. Ett liv under ordnade omständigheter och ett fast arbete. En fast tjänst i det trygga. Det som ger en samma summa varje månad på kontot. Det är det som är lycka och trygghet. Som mamma till fyra barn är det väl så. Lycka och trygghet. Men det är inte många som känner till verkligheten bakom fasaden. Fasaden av de söta små klotformade körsbärsträden i allén fram till huset eller det pruktande grönsakslandet.
Redan innan jag födde Milia, mitt tredje barn i ordningen, fick jag akut åka in till vårdcentralen i Tingsryd. Hjärtklappning och allmänt dassigt allmäntillstånd.
På vårdcentralen gjorde man EKG och följde upp mitt tillstånd. Proverna visade ingen större fara och receptet jag fick utskrivet hämtades aldrig ut. Jag vågade helt enkelt inte. Lyckopiller är inte en väg till sann lycka enligt mig, utan är lite mer konstgjord andning.
Att man kan vara lycklig så länge tills dosera höjs. Jag vägrar – och har alltid vägrat ”lycka på burk”. Att inte reda ut roten till det onda är som en taskig tandlagning intalar jag mig. Det känns bra ett tag sen blir det bara värre.
Man behöver kanske starkare doser för att må bra. Starkare doser för att tro sig vara lycklig och orka prestera det man ska.
Redan innan jag födde min dotter kände jag hur något liksom varit fel. Fel som jag åtgärdat med övertid. Alltid övertid. Så har jag alltid jobbat och resonerat. Jobbar man så är man ”låst”, låst till plats och delvis till tanke.
Läkaren bad mig i samband med lyckopiller som jag aldrig hämtade ut att ”ta det lugnt och varva ner”.
Men jag gjorde det inte, varvade ner. Istället varvade jag upp. Jag var allt för målinriktad för att bocka av mina barndoms-drömmar. Och efter all oro, ovisshet och ångest som Milia fick genomgå nere i Lund som också tärde på krafterna fokuserade jag på stall, hästar, trädgård och trädgårdsland. Allt detta inom loppet av 5,5 år. Glöm då inte att vi byggde huset under tiden. Samtalen ifrån entreprenörer duggade tätt. Min sambo fick ta dem för jag orkade inte.  Brydde mig inte heller ärligt talat. Jag höll ju på att förlora min dotter så fönsterbläck och öppningsbara fönster kändes totalt oviktigt. Jag brydde mig inte. Det känns som igår.
Men sagan fick ett lyckligt slut. Mycket lyckligare än vad jag någonsin vågat tro då min 5 1/2 dotter cyklar omkring på tomten som om ingenting har hänt.
Jag ÄR tacksam! Så ändå in i helvetes tacksam. Trots en stor slags sorg med kämpiga diabetesnätter och ett ständigt  slags vak av oro funkade vardagen.
Men istället som sagt för tagga ner blev det mer att sköta. Angora-kaniner, hästar, hässjor, kycklingar osv osv. Jag var förblindad av det jag var tvungen att ha för att uppnå mina barndoms drömmar. Ribban höjde jag till högre och högre och jag klarade höjningarna galant. Jag vägrade inse mitt faktiska stopp utan bara ilade vidare. I en hastighet där känslorna omöjligt kunde hänga med.
Sen som ett brev på posten fick min mamma Alzheimers. Hux flux över en natt kändes det som. Och med vår brokiga relation blev allt så förvirrat. Så förkastligt förvirrat. Mamma har sista tiden bott hos mig ganska mycket på helgerna, och som småbarnsförälder blir man arg ibland. Naturligt. Inte för att man är elak nödvändigtvis utanför det tillhör föräldraskapet. När jag blivit arg har mamma inte vågat vara glömsk utan har kunnat prestera som vanlig. Som att bälta sig i bilen tillexempel. Detta gör min frusterat kluven. Som att när  jag är  ”arg  och jävlig” är min mamma frisk, när jag är snäll och hjälpsam är min mamma extra sjuk”.
En vän på Facebook delade ett inlägg igår som berörde mig djupt.
Inlägget handlade om utmattnings-syndrom. Varenda symtom var så klockrent som att det
kunde hetat ”Jessica-syndrom”.
Jag blev mörkrädd för en kort stund. Människor med en hög prestationsförmåga drabbats oftast. Man är sjuk i samma omfattning som någon som har cancer eller vad som helst. Är det en förklaring på mina känslor sista tiden?
En slags ångest över att måste orka och prestera.
Idag var det en stor kusinträff på min pappas sida. En träff jag sett fram emot. Jag älskar min släkt. Alla mina kusiner och kusinbarn. Men sista veckan har jag brottats med en obehaglig känsla. En känsla av att ”jag orkar inte, det har varit för mycket”.
Jag har passat mamma och skött hemmet efter det förmågan jag haft sista tiden. Livet har handlat om att överleva. Jag har varit så trött att jag gråtit. Gråtit över otillräcklighet och skam.
För vilken mamma viker ner sig och erkänner att ”nu är måttet rågat”?
Jag har mått skit.  Sen med super-mens och magont på det har livet varit nästan outhärdligt sista tiden.
Kvinnans lott, att sköta hem, tvätt, städningar, veckohandlingar osv. Om det är smickrande eller förnedrande vet jag inte, men när man ber om råd om middag inför veckohandlingen blir jag sur när man får svaret:
” – Falukorv.”
Varenda vecka dessutom. Så gott är det fan ta mig inte med falukorv!
Med en olustig känsla i kroppen fick jag avböja kusinträffen. Inte för att sällskapet inte passade, inte alls, utan att jag inte passade sällskapet snarare. Jag behövde dessa timmar kalaset tog för att läka gångna stunder med en dement mamma och för en kommande semester.
Ska man kunna blåsa på skrubbade knän och se imponerad, intresserad och fascinerand ut i lekparken behöver man läka.
Idag läkte jag så där extra mycket då jag fick ett meddelande på chatten om att få göra min ögonfransförlängning redan idag. Att få fåfänga sig är egentligen mycket olikt mig. Egentligen hade jag behövt unna mig en riktig fotvård innan semestern men det kändes så – onödigt. Även om det borde varit högsta prioritet. Fötterna är nämligen nästan som hovar efter lång tid i industrin. Hovslagare och rasp. Det är så det borde varit. Men det fick bli ögonfransförlängning istället.
Och vilka ögonfransar det blev!
Hade jag varit 15 år yngre och varit rödhårig hade jag liknat Anna i filmen Frost. Dom blev outstanding.
Hon – Flickan med ögonfransarna det är jag det. Eller tanten. Oavsett, just nu hoppas jag att min släkt förlåtit mitt plötsliga svek och min frånvaro och att jag ska kunna landa innan semestern på onsdag. Att jag ska kunna känna mig hel och ska kunna njuta av min ledighet. För det är något jag förtjänar och faktiskt behöver. För att må bra – för att överleva. För att samla kraft inför den mörka hösten och pepparkaksbak i december. Sen är det kanske typiskt mig att skaffa extra-arbete. Nu är det inte bara kycklingar och hästar att mata och kaniner att kamma utan även ett par långa magiska ögonfransar! :mrgreen:❤

                    Allt höet är hässjat.

                      Malle jobbar! ❤

Jimmy och jag innan Holmahult – festen

              Simmärkes-tagerskan! ❤

       Alla förtjänar en semesterdrink! ❤

               Mina nya ögonfransar!