En DYR tröja!

Att unna sig lite nya kläder piggar alltid upp. Kanske extra mycket när kylan och mörkret kryper närmare inpå en.

Och nya saker ÄR man rädd om, det gäller nog alla logiskt tänkande människor. Både stora som små. Jag tillexempel var jätterädd om vår nya bil, första halvåret iallafall eller första tusen milen. Det var knappt man ville köra den om man hade dålig andedräkt. Idag är det annorlunda. Det är inte bara bilens värde som sjunkit med ökande milantal utan även att man kan hitta det mesta där – eltråd, vantar i omaka par, servetter ifrån Preem med spår av vitlöksdressing, Bamsetidningar med sidorna på olika ställen i bilen, pärlplattor och mössor osv. Något som jag inte alls är stolt över men det är så man tvingas leva i vardagens vardag.

I vardagens vardag däremot behöver jag aldrig personligen bekymra mig över förstöra arbetskläder då jag i mitt yrke har särskilda arbetskläder för att jobbet är just skitigt. Skyddskläder. Precis som läkaren inne på operationsavdelningen, för att slippa blod och andra otrevligheter på skjortärmarna.

Sen finns det yrken som man jobbar i sina civila kläder, eller privata rättare sagt. Där arbetsgivaren tycker att man kan jobba både fläckfritt och utan slitage. Efter idag så tycker jag nog att detta är ett märkligt resonemang. För idag när jag hämtade min dotter ifrån fritids var hon rödgråten och sammanbiten. Med en mycket sammanbiten mun sa hon med mycket små bokstäver att hon ville berätta något i bilen. Något som hänt. Sen rullade tårarna okontrollerat ner ifrån hennes kinder. Vad jag kunde uppfatta där i kapprummet hade hon råkat limma på en av fröknarnas NYA tröja och hon hade då fått sig en rejäl utskällning. Men tanke på tårarnas densitet och att en kompis till dottern kom fram och tröstade så hade jag ingen anledning att ifrågasätta eller ens ana överdrift i berättelsen. Fröken hade bara gått iväg sen utan att säga hejdå eller ens försökt reda ut situationen. Min dotter kände oro och skam. Hon sa att hon sagt förlåt mellan tårarna. Vad säger man? Varför lämnar en vuxen person en annan människa, en liten människa dessutom och går hem för dagen? Var tröjan SÅ dyr?

Och Naturligvis är man rädd om nya saker, åtminstone i början, men att behandla en skadad tröja på jobbet liknande en arbetsskada är förkastligt tycker jag. Extra förkastligt när det inte var av ont uppsåt utan en ren olycka.

Om fröken bara bitit sig i underläppen och lagt band på sin upprördhet hade jag ur egen kassa kunnat ersatt tröjan!

Dagligen försöker jag lära mina barn respekt, tålamod och värdighet. Att sänka en åttaårings självkänsla och att detta har präglat hela hennes måndagskväll är något som inte bara borde ge vederbörande dåligt samvete utan likaså om man verkligen jobbar med rätt jobb. För jag har skrivit det i ett annat inlägg innan men lika aktuellt idag, vissa som jobbar inom vård och omsorg skulle inte ens få sitta bakom kassan på Maxi! Så det så!

Nä, ibland blir man bara så trött över andras oförmåga att priotera. Men som sagt, även UTAN kvitto kan jag betala tröjan om min dotters ”tårfläckade” går att få ren.

Limm behöver nödvändigtvis inte vara svårare att få bort än tårar! ❤️

Förlorad strid, vunnet krig.

Igenom hela livet ställs vi inför olika val och utmaningar. Skillnaden är egentligen ofantligt stor. Nästan större än avståndet mellan jorden och månen.

Utmaningar är inget man kan påverka utan det är något som man måste ta sig igenom utan att man behövt göra ett val på något sätt, på gott eller på ont. En utmaning kan stärka självkänslan eller rent av resultera i ren motsatt effekt. Utmaningar är lika nyttigt som morötter brukar jag intala mig.

Val däremot är något man själv väljer. Jag har gjort många val i livet. Ofantligt många när jag tänker efter. Många bra val och säkert lika många dåliga. Men med facit i hand har just alla dessa valen skapat mig till just den jag är idag. Oavsett bra val och oavsett dåliga.

För ett par månader sedan gjorde jag ett val som skulle vara avgörande för hela min framtid, i resten av mitt liv. Det var så jag såg det. Det var det som skulle få mig att utvecklas och växa som människa. Att jag, som faktiskt med handen på hjärtat, redan som liten pojkflicka, insåg att min chans till karriär inte alls skulle kunna ske genom hårt pluggande i skolbänken. Även om jag gärna hade velat så var jag allt för ofokuserad på att lära. Inte alls ens uppfostrad så – tyvärr. Jag petade i näsan och tittade ut genom fönstret och DÄR i de ögonblicken var jag bara fysiskt närvarande på lektionerna.

Så det var med stor stolthet och känsla av uppenbart välbefinnande när jag faktiskt fick chansen till ett bättre betalt jobb, på en helt annan arbetsplats. Ett jobb där jag skulle få se om jag faktiskt hade de kunskaper och erfarenheter inom både förbehandling och pulverlackering som jag utlovat min nya arbetsgivare. Ett litet framgångsrikt familjeföretag på hemorten som skulle investera i en ny lacklinje där jag skulle vara en av klossarna av självaste stommen. Kort sagt, jag skulle utvecklas och växa som människa och på ett sätt ställa mig mot mig själv.

Min nya jobb blev inte riktigt som jag tänkt mig. Kraven jag hade ställt på mig själv kändes som att det var enbart mina krav. Min kunskap och erfarenhet kände jag mig mycket trygg i, men ändå så förvandlades min självkänsla till något litet skrynkligt. Hur mycket jag än tog jobbet på allvar och ville prestera 100 procentigt så kändes det som att ”mina kunskaper var överkurs”. Fel ordval att säga att jag kunde FÖR mycket än vad som väntades av mig men jag blommade inte ut. Istället för att växa och utvecklas så fick jag backa kunskapsmässigt i ALLT mitt lärande genom åren. För att passa in. Jag vissnade. Varje dag ”tappade jag ett löv”.

När jag tillslut insåg att jag hade stannat i växten fattade jag beslutet att avsluta ”mitt livs karriär-chans”. Dock absolut inte tomhänt då jag har lärt mig dagens finess-utrustning inom lackering och inte minst jag var vuxit som människa. Inte bara på grund av kakor, inte alls utan jag har insett att jag faktiskt har/hade modet att göra något annat i livet och att jag dessutom hade mod att känna efter och följa mitt förnuft.

Det är egentligen bara en sak som känns som en slags sorg djupt in i hjärtat. Det är alla de fantastiskt fina, älskvärda, roliga kollegor jag krasst nog tvingats välja bort. Inget val jag gjort aktivt utan mer en slags utmaning som konsekvens av valet att sluta. Det känns så förkastligt sorgligt. Människor som får mig att skratta och som verkar gilla mig för den jag är. Den där lilla pojkflickan som petade i näsan och tappade fokus i skolan. Hon som hade förhoppningar och drömmar som naivt nog slutade just vid förhoppningar och drömmar. Dessa människor kommer vara ljusa minnen för mig. Minnen som jag bär mig så länge som huvudet sitter på halsen.

Men med huvudet högt och med hedern i behåll tar jag mig vidare i livet. Lite kompetentare, lite kunnigare och lite äldre förstås – men ändå samma Jesse.

Så med glimten i ögat kan man väl krasst säga att jag förlorade striden men vann kriget! ❤️

Småbarnsfasoner!

Alla har vi nog varit där i den utsatta situationen när man handlat upp hela veckopengen samma dag den utbetalats. Att man uppriktigt slängt sig på cykeln och trampat förbrilt till närmsta kiosk för att välja och vraka ibland färgglatt smågodis och salta och sura s. Godiset var betydligt godare i övre lagret av påsen än de sista ensamma bitarna i botten. Då, dels av mätthet men även av en slags oförklarlig skam att man även denna veckan hade fallit för frestelsen att avverka hela den efterlängtade veckopengen vid ett enda kioskbesök. Man var fattig. Jag var ett fattigt barn, med hål i tänderna kan jag säga. Fast jag säger det med ironi och självinstinkt. Det var mina egna pengar nämligen. Och mina tänder dessutom. Jag fick stå mitt kast. Var man riktigt fattig fick man utföra sysslor eller cykla runt till de gamla mynt-telefonkioskerna och lyfta försiktigt på trallegolven och på så vis skaffa sig en extra inkomst…För att kunna cykla till kiosken igen. Men jag lärde mig! Ju äldre jag blev så insåg jag dystert pengars värde. Sen var det ju pinsamt att som 13-åring ligga under golvet på mynt-telefonkiosken i hopp om att finna glimmande mynt när kompisarna cyklade förbi. Sen kom ju telefonkorten också till råga på allt. Oavsett, det var mitt val, det var mina pengar.

Men Tingsryds kommun väljer och vrakar i kiosken. Fyller påsen till råge både med massor av färgglatt smågodis och sura och salta S. Frågan jag ideligen ställer mig är:

När har Tingsryds kommun smaskat upp så mycket att enbart de där ensamma bitarna i botten påsen tittar fram, då mättnad och skam infinner sig. Sen när det är vuxna människor som handlar för andras pengar dessutom borde skammen vara olidlig. Det hade jag tyckt iallafall om jag hade varit ansvarig politiker. Kanske är det därför de har så höga löner? För att de får hål i tänderna?

Hållbar ekonomi, blev en dyr ekonomi. Vuxna människor har inte bara tagit förödande och förhastade beslut utan även farit med oärlig osanning.

För innan man klubbade igenom det ena sparpaketet efter det andra gick ett rykte om att kommunen skulle få ett stort statligt stöd. Ett stöd som kunnat ”rädda” flera besparningsförslag. Pengar som skulle delvis gå till integration osv. Men man hade bråttom. Man skulle spara. Till priset av utdöende samhällen. (Rävemåla kunde varit utan skola idag, för hur många barnfamiljer lockar det till bygden) För att nämna ett exempel. Ett exempel jag brukar nämna, men med risk för att bli tjatig så var det nog det besluet som faktiskt påverkade mig mest.

Sen som jag sagt, löfte om bokbussar, nerlagda äldreboende osv osv. Sen kanske jag är dum i huvudet men att i hållbar ekonomi-papprerna försöka försköna siffror för att inte allmänheten ska bli ”sura” borde vara ett lagbrott. Eller kanske jag har missuppfattat?

Men varför är det bara Örnen som har sin beräkning på 4 månader. Alla andra byggnader har internhyran för vad jag kan utläsa för HELA året. Så kostar Tingsryds kommuns ögonsten närmare 1500 000/år så kan man väl skriva det ärligt kan jag tycka. Om jag inte missuppfattat vill säga. För man ljuger väl inte sina skattebetalare rakt upp i ansiktet? Som att vi inte skulle fatta men jag hoppas det är jag som fattat fel.

Man vinkar glatt av fd kommunchefen med två miljoner kronor som att botten på påsen inte ens är i närheten att skymtas. Inga ”ensamma ångest-bitar” kvar här inte.

Sen betalar 155 000 kronor rätt av för att få in en ny chef. ”Det är inte svårt att skita när röven är full…”

Ett mycket osmakligt citat men ack så passande. För visst fasen blir man besviken. Jag jobbar förbannat hårt för min lön! Mina skattepengar som jag gnetat ihop med blod, svett och tårar betalar jag hellre in med glädje OM de hade gått till rätt saker! Som gynnar alla medborgare. I hela kommunen. Då syftar jag främst kanske inte på travbanan…

Men om inte ansvariga i kommunen sett botten i godispåsen är det vi i allmänheten som måste använda den enda makt vi faktiskt har för att kunna bli hörda och det är på valdagen! För det är nämligen så att godis äter man på lördagar!

Osmakligt Tingsryd kommun!

Både media i form av Radio och tidningar har skvallrat om fjaskot inom Tingsryds kommun. För med tanke på alla hårt pressande sparpaket som presenterades i samband med kommunens koncept hållbar ekonomi kan man inte annat än att bli förbannad. Uppriktigt förbannad!

För vi var där. På kommunfullmäktige-möterna. Vi hörde att siffror var felaktiga i de uppgifter som skulle ligga till grund för sparpaketen.

Vi hörde också att med hjälp av skattehöjningar kunna rädda skolor, bibliotek äldreomsorg osv osv skulle vara som att kissa i sängen…

”- Först blir det varmt, sen blir det kallt”.

Det är ironisk nog minusgrader ute. Och snö. Det tyder på kyla tycker jag. Utan skattehöjningar. Ironiskt skrivet. Vi hörde också på mötena, att som plåster på såren skulle man införskaffa en bokbuss istället för bibliotek.

I den tjocka bibban av papper innehållande beskrivningar ner på till och med beräkningar för både diesel och skatt för bokbussen ville man övertyga om att inte landsbygden skulle glömmas! Men tydligen har bokbussen kört förbi kommunen för att inte återvända. Eller har man ens brytt sig om att leta efter en bokbuss? Men bibliotek det slaktade man. Även om man fortfarande har kvar de anställda. (Vilket givetvis glädjer mig) men lokalerna är också kvar i kommunens ägo.) Sen kanske det finns en bil som kör ut böcker till våra skolbibliotek och gamla regelbundet utom min vetskap. Oavsett, min dotter har burit hem samma bok vid över 10 tillfällen. Isas kattungar. Sen om det är för att boken är SÅ bra och fängslande vet jag faktiskt inte eller om det helt enkelt är i avsaknad av ”nya” böcker. Så det vill jag ha osagt men det ska bli så intressant att äntligen kunna få det svar vi inte kunde få när frågorna ställdes då, innan man klubbade igenom det ena förslaget efter det andra.

Men nu är det dax! Att innan valet i höst visa svart på vitt hur mycket man har sparat! Och har man räknat ner till både lokalvård och diesel borde man kunna ge oss Pantertanter och andra skattebetalare relativa rättvisa siffror. Och helt ärliga svar också…

Så hållbar ekonomi ska redovisas för allmänheten!

Men att sedan betala Laila Jeppsson, Fd kommunchef, 2 000 000 för att sluta och lämna sin post är att verkligen kasta grus i ögonen på oss skattebetalare! Skriver man inte ett anställningsavtal när man anställer? Vad som gäller om man inte lever upp till förväntningarna man får av arbetsgivaren? Eller varför ska chefer och ministrar kunna få fallskärmar hit och dit på summor som är både skrattretande och osmakliga? Behöver man ta sitt jobb på allvar då? Gör man ens det?

2 miljoner. Laila som i sin uträkning skrev att nerläggning av Rävemåla och Konga skolan kunde påverka samhället negativt. (Nu klarade sig Kongaskolan visserligen och Rävemåla fick tur nog sin friskola EFTER att kommunen klubbat igenom nerläggning.) Krasst så la man faktiskt ner en skola!

Påverka samhället negativt så står det. Istället för att höja skatten så valde man medvetet bort viktiga delar för samhällen utanför tätorten. Utan att blinka dessutom… Man hänvisar till brist på lärare och mindre antal barn. Konga har idag barn över de siffror kommunen hänvisade till i bibban ”hållbar ekonomi”. Man hänvisar också till mindre trivsel på småskolorna. Något jag hört inte alls stämmer ifrån säkra källor. Kanske väljer jag att höra det jag vill höra eller gör kommunen det.

Så krasst, man kan välja bort hela samhällen för att sedan köpa ut EN person för 2 miljoner kronor! Osmakligt. Sen, vad ryktet säger så finns det fler som ska köpas ut.

Förklara det för era skattebetalare som har ögonen fulla med grus!

För fallskärmar ska användas vid höga hopp som en slags ”bromsnings-dämpare” för att konkret inte slå ihjäl sig när man når marken… Inte till personer som i synnerhet inte har levererat det man har lön för att utföra!

Hur kan människor vara så mycket olika värda? Är det en rättighet för en välbetald person att inte under några som helst omständigheter behöva byta ifrån mjuka Lambi toalettpapper till något strävare som Serla. Som är ett utpräglat ”arbetar-dasspapper” för att det finns mer på rullen… Eller är det emot välbetalda personers värdighet att dricka ett blaskigt rödvin på låda? Eller varför kan man inte ha vanlig uppsägning sen hänvisning till A-kassa? Som vanligt dödligt folk!

Kanske är jag bara avundsjuk. För med handen på hjärtat, om min chef hade sagt det:

” – Jessica, du får 2 miljoner kronor om vi slipper dig.”

VA? För det första hade jag nog gett chefen den största kramen och den blötaste kyssen av bara farten. Sen hade jag nog skurat mitt omklädningsrumskåp med tandborste för att sedan lämna in mina arbetskläder både lagade och lappade och omsorgsfullt vikta.

För 2 miljoner hade jag kunnat vara hemma i 5-6 ÅR för att ha samma standard på kontot som jag har idag! Och bara göra det som känns kul. Visserligen med Serla och vin på låda men det är ju så som jag har det idag. I min ”arbetarklass-vardag”.

Men min girighet känns visserligen olikt mig egentligen men oavsett, det kommer aldrig att ske! Jag har nämligen skrivit på ett avtal där jag vet mina rättigheter och mina skyldigheter.

Men att leverera tjocka bibbor av förslag på nerskärningar/besparingar osv för att på så vis rädda kommunens ekonomi för att sedan mottaga fallskärm när man faktiskt står med båda fötterna på jorden är osmakligt!

Tingsryd kommuns beteende är osmakligt! Men som sagt, upp till bevis! Folk vill veta innan valet. Folk har rätt att veta innan valet. Så fortsättning följer. Även om själva slaget är förlorat så handlar det nu om heder, respekt och värdighet. Vår heder! Som skattebetalare och som kommuninvånare!

Utstuderad lathet!

Kanske inte att jag är jättesmart i andras ögon eller kanske är jag det, oavsett, skit samma så är jag verkligen inte dum i huvudet. Iallafall inte så att det påverkar mitt tänkande. Det är något jag jag intalar mig eller vill tro åtminstone.

Min arbetsplats har ett ganska brett utbud av olika ställen att utföra arbetet man faktiskt har betalt för att göra. Arbetsplatser där man sköter sig själv och jobbar självständigt. Som svetsbåsen eller monteringsplatserna tillexempel.

I måleriet där jag håller hus jobbar vi efter ”familjeprincipen”. Vi är många som ska samsas och gemensamt skapa förutsättningar för både trivsel och för effektivt produktionsarbete. Vi är, oavsett om vi vill det eller inte, totalt beroende av varandra! Därför får jag en både upprörd och mycket besviken och ledsam känsla i hjärtat idag igen. Att somliga tycker sig ha rätten att välja jobb. Liksom plocka russinen ur kakan. Nu gillar jag visserligen inte russin i kakor men det är en bra jämförelse tycker jag.

Att man tycker sig besitta rätten att låta sina kollegor göra uppenbara skitjobb. Visst, alla kan ha en dålig dag, det säger jag inget om. Men ibland måste man för sjutton ha någon bra dag tycker jag. För gruppens skull. För min skull. Idag när jag i vanlig ordning skulle göra veckounderhållet skickades en annan kille in till mig som hjälp. En kille som har papper på att han inte ska vara i pulvermåleri. Av ren princip så valde jag att göra jobbet själv istället. Jag kräver verkligen ingen guldstjärna för att jag gör det jag faktiskt har betalt för. Inte alls. Men det heter faktiskt arbetsKAMRATER. Kamrat = kompis, i mina ögon. Jag försöker verkligen att inte trampa på tår och tycker att jag är en bra arbetskamrat. I många avseende iallafall. För jag hoppas verkligen inte att jag anses som elak eller som en självgod kamrat. Jag är dock mycket noga att försöka göra rätt för mig. Kanske kräver jag för mycket av mina arbetskamrater? Men när lönen ramlar in på kontot vill jag känna känslan av att det är MINA pengar och att jag faktiskt har gjort skäl för dom. Jag har sålt mig själv, egentligen för tok för billigt, men ett avtal är baske mig ett avtal.

Varför ska jag göra skitjobb och andra med mig bara för att vissa ska kunna glassa runt? Räknar man månadslönen efter utfört arbete hade den behövts sänkas markant. Eller om vederbörande hade jobbat på ackord hade denne fått gå och lägga sig hungrig.

Sen ÄR det skillnad. Jag jobbar gärna lite extra eller blir inte lika fustrerad om vederbörande inte förstår bättre, alltså, att det är av dumhet. Det gör mig inget. Men är det av utstuderad jävla lathet blir jag förbannad! Vi är ju som en familj. Men ingen kärnfamilj tyvärr. Vi tillhör den moderna familjen. Där man inte själv kan påverka valet av medlemmar. Det gör ”de vuxna”, en trappa upp. Men efter att jag idag, färdig med ALLA mina arbetsuppgifter stämplade ut en minut över ordinarie arbetstid bestämde jag mig för att hänga av mig både ilskan och ledsamheten ihop med mina hörselkåpor och handskar för att höja på huvudet och utanför jobbets grindar insupa fredagsluften blandad med stora snöflingor.

Sen att utstuderad lathet är något som gör mig ledsen så orkar jag inte bry mig just nu. Inte nu när det är fredag.

Vad fasen, jobbet är bara ett jobb och jag tycker ofantligt mycket om mina kollegor! De är en av mina familjer! ❤

…och jag är mamman! 😀

”Alla smärtans dag”!

Dagen då alla ska älska varandra extra innerligt och då man ska vara så där satans lycklig! Nallar med hjärtan och blommor slår försäljningsrekord för att man är så fast besluten att visa sin kärlek just den 14 februari. Precis som en dag av kärlek ska räcka åt hela året. Något överdrivet kanske, men bara något.

Själv är jag precis lika mätt som jag brukar vara och precis lika trött. Jag älskar inte mer idag än igår och jag är nog inte heller mer älskad idag heller. På något sätt tycker jag att jag inte varesig vill ge eller få mjuka nallar. Tulpaner hade visserligen kanske piggat upp men det kan jag lika gärna köpa själv. Den 14:e är inte helig i vår familj på det sättet. Inte alls.

Därimot så kan man överraska familjen med att laga en god middag med efterrätt. Att duka fint med levande ljus och fina glas på fot för att göra dagen den 14:e till något lite extra. Lite extra känns lite extra mycket när det är ”tråkig-mitt-i-veckan-dag”. Barnen gillar det.

” – Idag ska vi fira alla hjärtans dag!”

Så lät det när jag väckte dem idag. Och precis som när man hade adventskalendern med chokladbitar i att locka med innan jul så var de inte alls trötta imorse. Ögonen glittrade av förväntningar när de såg att jag tog fram asken, den hjärtformade, med sockrade geléhjärtan. Varsitt på väg ut till bilen förhöjde stämningen. Bilbältet var inte svårt att knäppa och all vardaglig osämja var som bortblåst. På så vis hade det gärna fått vara den 14 februari varje dag, fast med årstider då förstås. Gärna med extra mycket sommar och vår.

Lämningen på dagis och fritids gick lika smidigt som resan dit. Med löfte om läsk och efterrätt så skildes vi alla förväntansfulla och glada.

När den efterlängtade kvällen kom så var det mycket att stå i. Göra sig lite fin den 14:e till ära. Duka, laga mat, göra sallader, tända ljus, göra dessert. Kvinnans plikt som jag allvarsamt brukar skämta. Barnens hjärtan de gjort på fritids och dagis blev extra fina i skimret ifrån de tända ljusen.

Vid desserten tänkte jag tända tomtebloss vid serveringstillfället. Barnen älskar nämligen tomtebloss. Så med sprakande tomtebloss serverades efterrätten. Barnen gjorde stora ögon och tyckte det var sann festvarning. Då Milia, kvickt som ögat, tog tag i ett av tomteblossen som precis sekunden innan slocknat. Både tummen och pekfingret påvisade den smärtan som Milia kände av enda fram tills hon somnade, då med blåsor på fingrarna. Med lilla handen i en bunke med svalt vatten uppstaplad på en trave tallrikar som stod placerad vid hennes säng somnade hon till slut. Stackarn. Ifrån sann glädje till sann smärta bara för ett tomtebloss känns så både oturligt och onödigt. Här någonstans förlorade alla hjärtans dag sin tjusning. Plötsligt var det bara vanlig onsdag igen. Men ändå ingen vanlig onsdag för på nyheterna pratade med om rättegången angående terrordådet i Stockholm. De nya bevisen krossade uppriktigt mitt hjärta. Videofimler som visade framfarten av lastbilen på Drottninggatan. Sen efter att ha sett flickans, yngsta offrets pappa i media rann tårarna floder ner för kinderna. Så onödigt. Så förbannat onödigt! Plötsligt på självaste alla hjärtans dag så kände jag sorg och uppriktigt hat. En känsla som en stor sten i hjärtat gnagde så det gjorde riktigt ont. Sen när gärningsmannen kanske inte ”orkade” ge sin berättelse nästa vecka stängde jag av teven. Inte orkar? Hur fan kan man bara har rätt att yttra sig om att orka? Konsekvenser, allt har konsekvenser. Mitt extra lager mascara kvällen till ära hade kletats ut runt mina ögon och mina kinder var svartrandiga. När jag tittade mig i badrumsspeglen såg jag ut som en ”tvättbjörns-zebra”. DÄR tröttnade jag på alla hjärtans dag och insåg att den 14:e februari 2018 blev alla smärtans dag. Så jag tröstar mig med, oavsett om andra håller hand i skenet av tända ljus eller om man sitter ensam och längtar efter den 15:e så är det egentligen bara en helt vanlig onsdag! Så det så! Även om jag har efterrätt i magen så är den 14:e bara ett datum! Så till helgen tror jag jag köper mig en härlig bukett med tulpaner och gör ett nytt försök till alla hjärtans dag. En alldeles egen Jesse-hjärtans-dag. Med efterrätt förstås…och utan tomtebloss! ❤

Att bli mamma åt sin mamma.

Överskriften är inte min egen utan jag har lånat den ifrån författaren och journalisten Fant som i sin bok med denna överskrift beskrev hur det var att vara dotter till en kvinna med alzermers. För i skrivande stund upplever jag samma dilemma.

Att bli mamma åt sin mamma…

Men inte på det sättet att man bjuder på nybakta bullar och kall mjölk utan på ett helt annat sätt. Ett sätt där man är delaktig till livsavgörande beslut. Inte som att välja program till gymnasiet eller att flytta till sin första egna lägenhet. Utan att medverka till den troliga flytten till den sista lägenheten.

I fredags var dagen då allt blev så påtagligt. Att mamma blivit mycket sämre sista månaderna har jag verkligen uppmärksammat när jag passat mamma, men jag har nog inte insett allvaret förrän i fredags. Tiden är kommen. Tiden som jag trodde skulle ligga flera år fram i tiden har slagit ner som en blixt ifrån, om än inte en klar himmel så iallafall iklädd stackmoln. I fredags skulle vi nämligen besöka ett boende och titta. Mamma, mammas man och jag. Och helt ärligt kan jag nog säga att jag inte riktigt insett förrän vi stod där i entrén att det var på allvar.

Mammas man och jag skulle hämta mamma på hennes dagverksamhet. Hon visste inte att jag skulle närvara. När mammas man och jag klev in på dagverksamheten möttes vi av en hemtrevlig kaffedoft som ledde oss ut till köket. När jag stod där i dörröppningen till köket sökte min blick efter mamma. Runt bordet satt ett tiotal personer med ett omsorgsfullt dukat frukostbord. Det var flera sorters pålägg, apelsinskivor, olika brödsorter och diverse grönsaker upplagda på fina fat. Stämningen var god det skvallrade klingande skratt om. Men när jag såg mamma vid bordets kortsida klingande inga skratt. Mamma stirrade rakt ut i luften. Men när hon fick förklarat att jag var där brast ansiktet ut i ett leende.

” – Jessica, min Jessica!”

Att mamma helt plötsligt har börjat älska oss barn extra mycket senaste åren gör det hela extra jobbigt på något underligt sätt. Känslorna blir på något konstigt sätt förvirrade. Jag blev förvirrad.

Flera gånger i bilen på väg till det tilltänkta boendet frågade mamma var vi var och var vi skulle. Att säga vänta så får du ser funkar inte. Mamma vill ha svar även om svaret inte dokumenteras i hjärnan. Svar är viktigt. Väl framme så kom chefen på boendet ut på parkeringen och mötte upp oss. Glad som en lärka var hon och det var med en stolt hand hos gestikulerade mot byggnaden. 48 lägenheter, fem olika avdelningar. Nybyggt, bara fyra år gammalt. Inne i entrén fick jag en klump i magen. Jag vet fortfarande inte om klumpen var en positiv eller negativ känsla för det var ett förbaskat fint ställe. Ljust och fräscht. Minns att jag sneglade på mamma för att på så vis kunna få en fingervisning om vad mamma tyckte. Om hon såg glad ut eller om hon såg ledsen ut. Men mamma såg bara ut. Inte ett tecken som kunde utläsas av hennes tankar. På väg till mammas tilltänkta lägenhet fortsattes jag att imponeras av boendet. På innergården, i något som påminde om en välskött park fanns ett vattenfall kunde konturerna i snön avslöja. Och buskar i alla storlekar, grillplatser och rabatter som skvallrade om lummighetens prakt sommartid.

Likaså var det mysigt och hemtrevligt genomgående i huset. Små soffgrupper, levande ljus som spred ett behagligt lugn, sammanfattat, mycket smakfullt inrett. Jag var oerhört imponerad med tanke på mina erfarenheter inom sjukhem. Men väl inne på den mysiga avdelningen blev jag mentalt vilseledd. Lukten. Den var desamma som på alla hem. En svag doft av urin och handsprit. Är mamma så dålig verkligen? Känslomässigt blev jag illa berörd. Jag blev ledsen.

Lägenheten var fin. Kanske inte så stor med väldigt ljus med två fönster som visade den fina parken utanför. Toaletten var väl tilltagen. Sen att det låg en trave med blöjor på hyllan gjorde mig påmind om att det var den sista lägenheten för mamma. Fortfarande kunde man inte avläsa på mammas ansiktsuttryck vad hon tyckte. Hon sa att hon inte ville förlora oss barn inkluderat med barnbarn. Att hon ena minuten lät posetiv på rösten för att i andra minuten låta misstänksam och nerstämd. Men det är för mammas skull vi är här. På ett boende som fick pris i Almedalen för ett av Sveriges bästa bästa boende för alzheimerssjuka. Det var klass på det här stället verkligen. Har man inga andra alternativ så är det bästa det ända som är gott nog. Så är det. Den tanken försökte jag bevara under hela besöket. En posetiv känsla. Uteplatserna, både de öppna och de inglasade var ombordnade och mysigt inredda. Med lovord om att på sommarhalvåret odlas det både jordgubbar och tomater. Gymmet var fräscht, likaså spaet med bubbelbad och bastu. Så när vi lämnade boendet var det kluvna känslor som kändes i hjärtat. När jag tittade på ansiktsuttrycket på mamma så kunde jag fortfarande inte utläsa någon som helst känsla. Så läget är jobbigt. Även så här några dagar efter så känns det gnagande tungt. Mamma har visserligen varit här idag och verkade vara vid gott mod. Men livet är väl så kanske. Vi står inför olika utmaningar i hela våra liv. Vi ska utse vår första lägenhet men även vår sista. Vi ska skiljas ifrån en slags trygghet för att kunna finna en ny. För med alzermers är det så att på sikt blir den vanliga tryggheten konstigt nog en påtaglig otrygghet. Så har det varit med mamma. Orolighet och delvis ensamhet, då hennes man jobbar, har förstört hennes livskvalite. Så att mamma behöver tillgång till rara medmänniskor dygnet runt är ett faktum. Detta kommer att bli bra, det är jag övertygad om. Och när vi lämnade tillbaka mamma till hennes dagverksamhet några timmar senare utbrast hon med en posetiv klang i rösten att:

”- Jag behöver köpa gardiner.”

Men visst, det är ett stort steg. Mamma tvekar. Naturligt. Men vi ska finnas både här och där. Och med hjälp av färdtjänst ibland så ska jag ska jag som mamma till min mamma minsann bjuda på nybakta bullar med kall mjölk. ❤

Mamma och jag. På tiden då allt var bra! 💕

Kvinnor är överlevare!

Är dagens verklighet annorlunda än gårdagens? En fråga jag ställer mig i skrivande stund. Dagligen framträder nya förmågor och talar om hashtagen Metoo. Något som skrämmer mig mer och mer för varje dag som går. Fokus flyttas ifrån den mer hemska verkligheten vi faktiskt bevittnar idag till något mer i många fall tramsigheter…

Övergrepp är aldrig ok! Aldrig någonsin, det vill jag verkligen kommentera! Men har det inte gått till överdrift? Varför måste kvinnor måla upp sig själva som hjälplösa offer? När det i den sanna verkligheten verkligen finns hjälplösa offer. Som behöver stöd, hjälp och medias uppmärksamhet istället.

Flickan på bilden skulle aldrig påkalla någon uppmärksamhet via Metoo eller på så vis via sociala medier söka upprättelse. Upprättelse är något vi ger oss själva. Även om flickans vingar klipptes som mycket ung så har hon tack vare näbbar och klor hankat sig fram i livet. Olika övergrepp som flertalet faktiskt visste men som ingen talade om. Skolan visste och många andra vuxna i flickans närhet. Flickan gick i flera år hos psykolog, som att på så vis tillgodogöra allt ont och om det var just det som la plåster på såren eller inte vågar jag inte sia om.

Men jag vet att hon vid ett specifikt tillfälle faktiskt tröttnade på allt och faktiskt ville avsluta sitt liv. Det var en händelse som slutade i total förkrossan. Flickan som då var i 10 års åldern, skör och bräcklig. Denna ljushåriga, naiva och godtrogna flickan som faktiskt älskade andra mer än hon älskade sig själv. Flickan ljög för att skydda. Inte sig själv utan andra.

Minns att flickan en solig vårdag gick ut i en sjö, en sjö där flickan växte upp större delen barndomen, dock bara till knäna vill jag minnas men tanken på tanken skrämmer mig än idag. Att barn kan känna sig så maktlösa och stundtals totalt oälskade. Därimot vill jag vill aldrig tro att det var det kalla vattnet som fick flickan att vända upp på stranden igen utan just det flickan insåg att den sanna styrkan sitter inte i kroppens muskler utan den livsavgörande styrkan sitter i psyket. Flickan lärde mig att man kan välja om man vill, trots sår och sårskorpor kunna gå vidare med huvudet högt eller om man vill förstöra sitt liv genom att gå ut i en sjö och INTE vända mot stranden. Eller att låta någons annans brott mot en själv förgöra en. Att man ska sluta leva. Idag beundrar jag denna lilla flickan som på egna ben tog sig både upp på stranden och vidare ut i livet. Jag känner henne – hon var jag.

Så att någon viskar något sexistisk eller att någon blivit smekt över ryggen? Kan man inte bita ifrån och stå upp för sig själv? Att kunna se skillnad på övergrepp och riktiga övergrepp? Måste man springa till media och bevittna karlars osmakliga beteende? Gör det någon skillnad egentligen? För dem som VERKLIGEN behöver menar jag.

Visst, killarna nöp oss flickor i brösten i skolan även på min tid, något som media skrivit flitigt om. Särskilt de söta flickorna. Sen berodde det lite på vem som nöp… Klassens snygging, han alla var kär i, kunde få nypa med lite generat fniss ifrån tjejerna men killen som var mindre populär blev kallad äckel osv. Minns en flicka som pratade med sin mamma om detta och hon fick ha sina bröst i fred. I alla år. Det är så vi måste hjälpa våra döttrar att i yngre åldrar – ställa krav på omgivningen, i äldre åldrar få döttrarna att själva kunna ha styrkan och självförtroendet, efter egen förmåga kunna fräsa ifrån. Att sätta ribban vad som är ok eller inte.

Kvinnor ska inte uppmålas som sköra offer! Rent av osmakligt tycker jag. Många kvinnor har tillräckligt med skinn på näsan för att faktiskt tåla ett ekivokt skämt utan att gå i taket. Eller att bli kränkt. Jag jobbar idag på en industri där jag är ensam kvinna och som jag brukar skämta så är jag den manligaste på min avdelning. Och omedvetet så är nog jag lika ”Metoo-skyldig” som karlarna. Jag jobbar nästan hellre med karlar än med damer just för den lättsamma stämningen. Jag kommer på mig själv flera gånger varje dag att lägga min hand på någons axel. Inte för att snuska mig utan för att på så vis uppmuntra eller skoja. Absolut inget sexuellt! Men jag skulle kunna bli ”Metoo-anklagad”. Helt oskyldigt.

Nä, jag tycker vi kvinnor tillsammans ska kämpa för riktiga övergrepp och för att de som verkligen ägnar sig åt övergreppen döms! Att kräva lagar som följs dessutom. Man kan inte fria om det finns bevis! Riktiga bevis. Inte lite klapp på rumpan eller ett snuskigt viskade ord. Sånt ska inte ta fokus ifrån våldtäkter, gruppvåldstäkter, misshandlar, hedersbrott osv osv. Listan kan göras lång och behöver INTE göras längre. Detta är mina tankar och mina ord. Och hur ska dagens unga människor kunna våga tilltala det andra könet under total ”Metoo-hysteri”? Samhället tar en farlig väg. Kvinnor är inga offer, kvinnor är överlevare! Det lärde hon mig – flickan!❤

Julen – I all enkelhet.

Då var vi här igen. I juletider. Denna underbara, fantastiska, mysiga, kärleksfulla högtid. Högtiden som får oss att minnas den näpne lille Jesus-gossen som föddes där i Betlehem, i all enkelhet. Visserligen kom de tre vise männen med presenter för att på så vis välkomna gossebarnet. Därför har jag idag 11/12 2017 så svårt att känna sambandet med röda julgardiner, passande röda juldukar, julstakar och stjärnor i fönsterna, eller klarröda tomtar som kikar fram ur varenda vrå. Och tvågrenade röda julstjärnor i form av blomster ställs i krukorna istället för vanliga blommor.

Eller som inlagd strömming, kroppkakor, knäck, fudge, ischoklad, köttbullar, kroppkakor, Jansson,  revben, brysselkål, sillar, korvar, meter vis med korvar, skinka och sylta. Likaså pepparkakor, och pepparkakshus med kulörta nonstop på taket som dessutom är nogrannt smyckat med vit kristyr. Krit-vit kristyr dessutom, som man omsorgsfullt droppat ner ättiksprit i av den enda anledningen. KRISTYREN FÅR INTE GULNA! Det vet alla!  För på julen är allt SÅ noga. Det ska vara så perfekt. Inte alls som i stallet i Betlehem som var i all enkelhet – tyvärr. 

Tänk om bortskämda familjen vetat om alla timmar man faktiskt skänker denna högtid. För att få en fröljdfull jul. Fröjdefull – ironi. 

För det är nu det börjar. Någon skräckblandad förtjusning infinner sig i kroppen. För man vill ju vara den där husliga kvinnan som gör allt ifrån grunden. För att kunna ge sig själv viktiga pluspoäng. Idag den 11/12 2017 ligger jag på minus känner jag. Trots att en runda bakade lussekatter redan är uppätna och rundan med fudge lika så. Och att den hemgjorda peppakaksdegen är utbakad och större delen även där är uppätet. Allt får göras om igen, då lite närmare jul så att det räcker över själva högtiden. Idag gjordes kroppkakorna för att få julen att vara just jul. Ingen jul utan kroppkakor. Barnens lussekläder är strykta och prydligt upphängda på galgar. Och de röda juldukarna som var nerkladdade med glögg och saffranssmulor ligger åter på plats. Nystrykna – i all enkelhet. 

Efter en besvärlig dag på jobbet då jag inte alls presterade så som jag borde kändes allt plötsligt mycket tyngre. Nästan så tårarna kikade fram i ögonvrån. Av frustration och en gnagande känsla av otillräcklighet. För det är ju så nämligen att julen – i sin enkelhet, inte har full fokus utan ”det vanliga” livet flyter ju på och ska skötas. Så som middag, disk, tvätt, sandiga golv, fläckiga golv, klibbiga skåpsluckor osv osv. För att nämna lite – i sin enkelhet. 

Så idag, så här inpå julen vill jag bara bli barn igen. Jag vill sitta där i mina bruna hängselbyxor som jag hade som barn och få julen serverad. Att få somna med pirr i magen kvällen innan julafton. Ett pirr av förväntan och upprymdhet. Inte som idag med ett pirrigt av otillräcklighet och med ”tanken” har jag missat något. Visst är julens barnens högtid. Och visst har vi alla varit barn, så på det viset är det ju rättvist förstås men just idag så känns det som att jag bara vill säga till otacksamma familjen att vi hoppar över julen i år. Vi firar jul i stallet istället. I all enkelhet. Som förr. När Jesus föddes. Kanske svärföräldrarna kikar förbi med lite varm glögg på termos som på så vis kunde symbolisera de tre vise männens närvaro. Kanske hade ungarna blivit tacksamma då. Och inte tagit allt så för givet. Framförallt inte tagit mig så för givet. 

Oavsett, jag älskar julen egentligen. Och denna känsla får jag nog varje år i lite olika tappning. För jag känner mig själv och jag vet att jag lär ligga där kvällen innan julafton. Vuxen med pirr i magen av otillräcklighet och med tanken på om jag missat något. ❤

Kroppkakor – i all enkelhet.

Min mamma och jag på Börjes – i all enkelhet.

I år har vi en riktig julbock – i all enkelhet❤

Kvinnans förbaskade syn!

Saker som ögonskugga, eyeliner, mascara och lösögonfransar är några exempel på något som verkligen förknippas med kvinnlighet. ”Vacker” kvinnlighet förknippas med dessa produkter. Just kvinnlighet.

Man kan skapa ögon som tindrar. Ögon som trånar eller ögon som ler med hjälp av lite penslar och pennor. 

Sen kan man, på loppet inom någon sekund förvandlas till något liknande en tvättbjörn om man skulle börja gråta. Smink klarar visserligen en diskret tår men om man ”snor-bölar” kletas eyelinern ut och tillsammans med mascaran blir resultatet en svart sörja. Kvinnlig fåfänga har sitt pris. Men syftet med inlägget var väl egentligen inte att nämna varesig olika sorter smink eller en tragisk men dock en sann jämförelse med tvättbjörnar. Inte alls. Utan mer kvinnans knivskarpa blick. För jag tror att det är så nämligen. Att kvinnor skapades med ”ett öga för det lilla”. Nu kanske det finns män som missuppfattar mig och tycker jag är både orättvis och sexistisk. Att ”det lilla” menas just ”det lilla”. Fel. Det är inte så jag menar. Inte alls. 

Jag menar att kvinnans syn kanske är ett slags straff för att Eva glupskt bet i äpplet i lustgården för en herrans massa år sedan. Att göra kvinnan skarpsynt för att konkret se saker djupare än män. Som smulor tillexempel. Eller kladdiga skåpsluckor. Inte att förglömma, gruset UNDER dörrmattan. 

Eller är det bara jag som ser ”det lilla”? Jag har inte bitit i äpplet. Fast visst har jag, som de allra flesta, gjort saker fel. Kanske har jag gjort fler fel än genomsnittet. Det skulle inte förvåna mig. Oavsett, jag är snäll, försöker vara eller rättare sagt strävar efter. Precis som korna. Men ibland känns det som att ”det lilla” är ett slags straff. Ett straff som får mig att känna mig både otillräcklig och ”lat”. Mina ögon påtalar ständigt och jämt saker jag bortprioterat eller skjutit på framtiden. En sak är säker, jag lär aldrig bli klar. Jag lär aldrig bli sysslolös. 

Karlar har inte samma finkänslighet att se när ”snön ute som dalar ner i juli” i själva verket är smuts på rutorna.Eller att dammet samlas även PÅ saker och inte bara på plana ytor. Adam var nog en mönsterelev där i Edens lustgård, för det var väl Eva som räckte honom äpplet om jag minns historien riktigt. Kanske fjäskade han till sig en ”syn enbart för ”det stora” i smyg. (Precis som meningen ovan med Eva är den bibliska tolkning skrivet med glimten i ögat, dvs inget förtal utan ska ses som godhjärtad humor. För Gud hade knappast skapat humorn om den inte fick användas.) Min syn på saken. 

Idag är jag inne på femte och sista semesterveckan. Blandade känslor försås. Men nu mest känslor på sånt som jag borde ha gjort men skjutit på framtiden. Jag har helt enkelt latat mig för mycket. Kanske kan smulorna i besticklådan vänta tills julstädningen? Kanske inte… Eller kan jag skura dörrpostarna någon helt vanlig helg? Eller ta och rensa ur och sortera i barnens garderober någon dag när jag ändå tvingas att vabba? Kanske skapar jag problem som egentligen inte finns. Kanske är det bara ”snart dax att jobba” som triggar ångesten. Inte vet jag. Men jag tror ändå att det är skarpsynens fel. Min sambo började jobba igår och han nämde inget om smulor i besticklådan innan dess. Inte så jag hörde det iallafall. 

Men visst har jag varit duktig också. I helgen sanerades hela stallet. Från golv till tak. Och det ”snöar” inte när man tittar ut genom fönsterna. Inte en enda flinga. Boxarna är tömda och torkade med T-röd. ”Inga smulor i besticklådorna där inte”. Sen, hönsen glänser i kapp med hönsgården. Gyllene höns är trevligt. 

            Storstädning-sanering. ❤

Sen kokades det kräftor i helgen. En av de få dagarna på året som man inte kan kalla sig som sann djurvän. Varje år likadant, jag tycket mig höra de små liven skrika. Skrika så där hjärtskärande i just det ögonblicket de skiftar ifrån bruna till röda. 

Sen har SilverSara blivit tvångsklippt idag. Det är inget hon tycker är varesig roligt eller ens trevligt men ett nödvändigt ont. Sagt det innan och säger det igen. Jag förstår inte hur man kan avla fram sådana djur. ( inte heller hur man kan köpa brukar min sambo säga.) Det är inte ens särskilt söta. Visserligen kan man kanske använda dess ull, men att få ihop till en tröja känns som en tidsram för ett helt kaninliv. Och yllestrumpor känns inte som en jättestor kostnad om man jämför med kaninjobbet. 

       (Gammal men ocensurerad bild) 

                          SilverSara ❤

Så som slutkläm på inlägget så är kvinnans syn mer kvinnlig än både eyeliner och mascara. Till fördel och till nackdel. Men mest fördel tror jag förresten. Kvinnan lever ju längre än mannen, kanske är det just för brödsmulor i besticklådan, som skjutits på framtiden! /J ❤