Jodå, jag lever!

Med tanke på bristande bloggande inser jag att bloggande kanske inte är min grej egentligen. Visserligen älskar jag att skriva men att hålla mina följare uppdaterade är något jag tydligen i mitt undermedvetna bortprioterat. Med betoning på undermedvetna. Att jag visst tänkt ”visa livstecken”, men att orken inte funnits där. Eller motivationen snarare. För lat har jag inte blivit. Inte alls. Livet rullar på snabbare än någonsin. Som att man har ”blankslitna däck i en gigantisk nerförsbacke.” Det är nästan så att tårarna rinner utav den höga farten. Att trycket på ögonen liksom pressar fram dessa salta tårar. Tårar som egentligen borde påminna en om att trycka på bromsen. Bromsen som inte finns om man inte sätter sig ner och har riktigt tråkigt. Men det ironiska är att man varesig hinner  dra i bromsen eller ha tråkigt. Nästan kusligt!  Imorgon när man vaknar och tittar sig i spegeln kanske man är både vithårig och nypermanentad. Att åldern inte alls drar sig närmare fyrtio utan att man påvisar 70 … + dessutom. Det är så det känns. För några veckor sedan var jag nämligen 25. Eller iallafall 30 för att inte försköna inlevelsen i kännandet för mycket. 

Oavsett, det har hänt så ofantligt mycket sedan jag skrev sist. Vintern har tagit slut, våren har passerat och snart sommaren. 

Tiden går fort. Egentligen har jag precis hängt in vinterjackan och dammat av vårjackan. Så känns det. 

Äldsta sonen har flyttat ut i lägenheten i stallet. Det blev verkligen precis lika bra som jag fantiserat om. Hemtrevligt och mysigt. Med handen på hjärtat hade jag stundtals velat bo där själv. Att kunna sitta där på balkongen och kunna vinka ner till gnälliga och trotsiga barn. Läses med glimten i ögat naturligtvis. Men ibland är det kaotiskt jobbigt att agera och leva mitt i ”stormens öga”. Det tror jag alla mammor stundtals tycker och känner. Otillräckligheten tär på en som en alldeles för stark duschtvål. Man känner sig liksom narig. 

                     Mattes lägenhet. 

Äldsta grabben har dessutom tagit både körkort och studenten. Naturligtvis blir man extra nojig och orolig när man har en del av sig själv ute och kör omkring. Världen är farlig! Kanske farligare än på mycket länge dessutom. Så varje gång han svänger in med sin bil på gårdsplanen känner jag en oerhörd lättnad. 

Precis som när han tog studenten. Lättnaden över att han lämnade skolan med ett utlovat jobb att gå till på måndagen efter. Men själva studenten innebar många känslor. Oerhörd stolthet och glädje och inte minst minnet av sina egna känslor och minnen denna stora dag i ens liv. Sen grät jag tre gånger under själva utsläppet… Först av stolthet då jag såg min stiliga vuxna son spinga ut i livet, sen grät jag av oro att lillebror Malle hade försvunnit spårlöst och sen grät jag jag av lättnad när vi hade hittat Malle i en buske nästan jämte där vi stod. Efter massa springande, ropades och letandes bör tilläggas.

Det är mycket känslor för en mamma det. Iallafall på en och samma gång. 

                                    ❤ 

Gårdsplanen som jämnas ut och som ska förberedas för den kommande muren. 

Sen har familjen växt. Tillökning är alltid trevligt. Särskilt trevligt när det är snälla tillökningar. Och söta…

               Doris, Avida och Silva.

Dvs fler höätare. Och precis som i vanlig ordning har vi slitit med hässjor. I år blev det 17 stora hässjor. Det har blivit en tradition i byn. Vänner, grannar samlas. Vi hässjar, äter smörgåstårta och umgås. Traditioner är trevligt. Och viktigt. 

Så livet har rullat på… Jag har hållt mina löften om att plantera i trädgården. Även om bakslaget med flertalet minusgrader långt in i april gjorde att jag varje kväll fick springa runt som en tok och sätta vikta pizzakartonger över alla sex klematisar jag planterat. Med omsorg dessutom. Och efter konstens alla regler. Så varje morgon innan jobbet fick jag  toka runt och plocka bort kartongerna. Men ”hårt jobb ger lön”. Alla överlevde och blommar idag. Kanske inte så frodigt som på affischen men ibland får man nöja sig med några blommor. För några blommor är bättre än inga blommor… Minns när jag beställde alla växter online, i våras, och förväntade mig en full lastbil vid leveransen. Innehållande 15 rosor, 6 klematisar, en kaprifol, den där gammaldags sorten som vi hade vid vår sommarstuga när vi var små. Exakt en sådan har jag berikat ”gården” med här. Minns dess ljuvliga doft och dess magiska blommor. Minns också mamma sittandes bakom kaprifolen med ett glas rött. Alltid ett glas rött. På altanen i Skeppevik. Och vinbärsbuskar beställde jag, två buskar svarta och en röd sort. Likaså en ”rabarber-rugga”, men den klarade inte av aprils uppnosiga minusgrader. Plantan dog, eller den syns iallafall inte idag. Kanske roten lever och skjuter skott nästa år. Det får tiden utvisa. I vilket fall som helst så var det ingen lastbil som kom fullastad,  inte alls, utan lastbilen innehöll två lådor. Ganska små lådor, med tanke på att större delen av min trädgård skulle fyllas upp. Rosorna var bara fula rötter, dessutom hårt nerklippta och de andra buskarna var små – pyttesmå. 

I år unnade jag mig fem veckor semester. Det gamla måleriet på jobbet ska utgå och ett nytt ska byggas. Bygget är i full gång. Medans vi ordinarie arbetare solar oss så sliter andra ifrån sen morgon  till sen kväll. 8 veckor ska det ta visst. Jag väntar spänt till vardagen infaller igen och se om min nya tjänst blir verklighet. För ska man göra något ska man göra det riktigt. Halvhjärtat duger inte. Att jag får avsatt tid att verkligen lära mig. Bli bra. Och inte minst, kunna bli självständig. Det är a och o. Att inte behövs ligga andra till last men naiva frågor. Man lägger ribban så högt man tror sig kunna hoppa. Och med ironi kan jag villigt säga att jag känner mej oerhört vältränad. Inte fysiskt kanske, men rent mentalt är jag ombytt, redo och klar. Klar att hoppa högt. Men som sagt, förutsättningar, annars hoppar jag inte alls. 

Semester. Härliga tider. Även om man stundtals behöver semester ifrån semestern. Det tär. Det tär både på plånbok och psyke. Men visst, allt är lättare när solen skiner. Och det hoppas jag den gör, iallafall denna vecka…och nästa! 

                             Hällevik

Så med solklara bevis över en lyckad semester med några av mina semesterbilder tagna på Öland, Hällevik, Dalskär och Åhus bevisar jag att jag lever. Och att jag tankat mitt sinne och mitt minne med trevligheter för att gå in i hösten och fortsätta färden mot mörkret med ett jäkla anamma och ett övertygande leende. Det låter övertygande och seriöst, även om jag verkligen inte kan övertyga mig själv. Jag är smartare än så nämligen. Men som jag brukar skämta: 

” – När jag blir pensionär DÅ ska jag sova!” 

Då behöver man inte känna stress över att ”stress-läka” på några ynka veckor då själva stressen egentligen är värre än vardagsdagar årets övriga dagar. 

Oavsett, jag lever… ❤ / J

Tappat tråden?

Att skriva är inget man kan göra om man inte känner inspiration. Det skulle möjligen bara en sur debattartikel till tidningen i så fall. Skrivet helt utan inspiration, enbart av ett jävla anamma och en känsla av frustration. Även om jag inte skrivit någon sur debattartikel på senare tid så har jag gjort det förr. 

På något sätt har jag tappat tråden i skrivandet. Men om man ordagrant utgår ifrån orden tappat tråden så är det ett ganska passande ord för fröken Holmewi då jag var urusel i syslöjd i skolan. Tappat tråden må vara ett lindrigt uttryck då jag sysslade med allt annat som inte hade med syslöjd att göra. Och skulle jag sy så gjorde jag det på mitt sätt. Rakt av, på mitt sätt. Jag visste nämligen exakt hur fort en symaskin kunde sy med ”plattan i mattan” eller gasen i botten för att tala klarspråk. Likaså hur svårt det var att svänga i maxhastighet. 

Nåluppsamlaren var rolig. En magnet fastsatt på en pinne som sög till sig alla knappnålar man tappat omkring sig. Jag tappade alltid många, flera gånger hela asken faktiskt. Nåluppsamlaren  påminde om ett slags vapen när man ”nålat upp” färdigt. Man kunde skrämmas så där lagom.  

Idag har jag mer tappat tråden gällande fokus på att skriva med inlevelse och på ett målande sätt. Att via text förmedla ett budskap eller bara återberätta en händelse brukar jag tycka både kul och uppriktigt utmanande. 

Men som gammal dagboksskrivare vet jag att inspirationen går i vågor, upp och ner. För dagbok har jag skrivit till och från i ungdomen, till och med i barndomen. Dagböcker som jag faktiskt konkret eldade upp när jag var i övre tonåren. Flertalet iallafall.

För jag blev både illa berörd och uppriktigt generad när jag läste vad jag skrivit och inte minst hur jag tänkte. Om jag ens tänkte överhuvudtaget. Visst var det både målande och skrivet med inlevelse, men skrivande har bevisligen med mental mognad att göra. Iallafall på så sätt att man blir lite mer medveten om vilka färger som matchar varandra.

För visst har jag samma minnen sparade i mitt vetande idag, dock inte längre korkat och naivt bokfört i en nött bok med trasigt hänglås. Nåväl, motivationen kommer snart tillbaka igen intalar jag mig. Det är ju egentligen en förutsättning om man nu ska blogga – att man skriver. 

Framtiden håller jag på att staka ut för fullt och längtan till våren är olidlig. Det är så mycket jag ska göra! Potatisland och flera rabatter tillexempel. Och en mur ska gjutas mellan gårdsplanen vid stallet angränsande till trädgården. För min inre syn kan jag verkligen se hur bra det faktiskt kommer att bli. Det blir något att skriva om det! (Naturligtvis blir det konkreta bildbevis också!)   

Snart är Mattes lägenhet klar. I helgen börjas det läggas golv. Elektrikern var här nu i veckan och satte dit uttagen, utelampa likaså ”släck och tändknapparna”. Blir så mysigt tror jag att jag nästan skulle vilja bo där själv. Sen får vi bara hålla tummarna att det inte kommer lukta för mycket gödsel där nere så det grusar grabbens drömmar om att ”rå sig själv”. Dock tryggt, med mamma vinkande ifrån köksfönstret. Läses med glimten i ögat. Men jag lär nog stå där om kvällarna och undra om han stängt av kaffebryggaren  och spisen. Sen måste vi ju ha ett ”godnatt-kod-språk”. Som att blinka med lamporna till varandra. Ett blink betyder – ställ klockan och två blink betyder – Sov gott. Tre blink betyder vrid ner musiken så hästarna kan sova. 

Dax för golv. 

Den gjutna muren blir ett spännande projekt. Till våren… den älskade våren. 

Sett uppe ifrån Mattes lägenhet. Här ska det blinkas med lampor! Befarar mest tre blink. 

Mattes blivande närmsta grannar.

En blivande snickare? 

Milia och jag var på bio i måndags här i Konga. En önskan av Milia var att få se Marcus och Martinus på duken. Att få en chans att se hennes glädje och lycka över dessa sockersöta tonårskillar fick mig att bli rörd. Att se sin dotter dansa i en biosalong och klappa takten till musiken tyder på sann beundran tycker jag. Likaså att sjunga med i sångerna som soloartist ibland övriga besökare som satt knäpptysta är beundran ifrån min dotter – näst intill kärlek. Där i den stunden insåg jag att min kärlek till Birk Borkason (i filmen Ronja Rövardotter) som faktiskt gick på bio när jag var i Milias ålder, var varesig särskilt stark eller unik. Mina känslor som jag trodde var kärlek var nog empati. Det var något jag insåg i måndags. För jag minns mig inte som varesig lyrisk eller särskilt imponerad. Så visst är det skillnad på kärlek och kärlek. Viss kärlek är verkligen äkta. Annan kärlek är precis som på film. Tillgjord och påhittad. Dock inte Marcus och Martinus-filmen, men sagoväsen såsom grådvärgar och rumpnissar fick mig att bli ”hjälte-kär” i en sur rövargrabb. Så inte nog med att jag var förbaskat dålig på att sy så hade jag en udda smak av vad som var tilltalade hos grabbar. Tiderna ändras, och med facit i hand, tur är väl det… :mrgreen:❤

2017, framtiden.

Givetvis, överskriften är urusel! Dels för att den både är just framtiden och den tiden vi ska övertyga oss själva till ett slags bättre och lyckligare liv. För så är det alltid i början av året. Man blir en bättre människa. Oavsett nyårslöften och annat dravel så vill man ”prestera bättre”. Så är det iallafall med mig. För även om jag inte avlade några nyårslöften inför 2017 så har jag nog blivit en bättre människa. En människa som inte har dåligt samvete för bristande hållande av nyårslöften utan som helt ärligt vill bli bättre. Bättre på det mesta dessutom. 

”Envis som synden!” 

Ett gammalt dammigt citat som, 2017 passar mig ganska bra. Att vara envis gynnar alltid en vinnare. För visst är det så att silver och brons är en fin färg men inget slår guld. Att få klättra längst upp på prispallen må vara jobbigt, med vetskapen om att man presterat max gör jobbigheten uthållbar. Liksom värt mödan.

För 2016 började oerhört tufft, den som läst minns säkert. Sen var det så hela 2016, som för de flera av oss. Toppar och dalar. Många gånger mest dalar kändes det som. Man liksom kämpade sig fram. 2016 var med facit i hand ett tufft år, dock långt ifrån det värsta. För med facit i hand förlorade jag fler som jag älskade än vad jag vann tillbaka. Känslomässigt hamnade 2016 på minus. Även om 2016 lät mig invaggas att vi faktiskt kan släppa Milias mystiska sjukdom och alla vedervärdiga besök till Lund. Vad vi vet idag iallafall. Min ögonsten till dotter verkar vara ”självständigt frisk”. Obetald lycka, den sannaste och viktigaste. Ingen plånbok i världen kan köpa sann hälsa.

Därimot skrämmer omvärlden mig. Omvärlden i Sverige framförallt. Denna råhet som poppat upp likt ett popcorn. Lojalitet är inte längre en självklarhet. Media som vrider sanningen på ett sätt som får mig att tvivla på mina egentliga normer. Jag är vilsen. Vilsen att öppet säga vad jag tänker, känner och faktiskt tycker. Den politiska framtiden 2017 skrämmer mig uppriktigt och ärligt. Men jag håller mina tummar så hårt att de börjar inta en blåaktig ton att ”snart vänder det”! Trygghet till alla. Hårdare straff för brott som faktiskt är brott och en lyhördhet för de hjälplösa i samhället. Som för kvinnor och barn, rullstolsburna och gamla. För det har bara gått 14 dagar in i 2017 och redan har ett fall av våldtäkt på rullstolsburen kvinna lags ner, ett barn har skjutis flera gånger i ansiktet och avlidit, raketer har använts som missiler och mycket upplevs som kaos. Jag är rädd och förbryllad.

Bortsett från ”opåverkbara” omständigheter har 2017 hittills bjudit på blandad kompott. Första veckan på det nya året låg vi sjuka i magsjuka. 

Förra helgen brukades min födelsedagspresent. Ett dygn på Kosta art Hotell. God mat och dryck. Barnvakten insjuknade också i magsjuka så den romantiska helgen utbyttes till som vanligt ett smärre kaos. Men det var trevligt. Dyrbara minnen skapades, om än inte alls varesig romantiska eller passionerade. Minnen i familjär anda. 

Utepoolen. ”Allmänhetens förväntade lugn utbyttes till ett smärre kaos…”

Vitt vin i dagsljus ÄR kärlek! 

2017 ska bli ett bra år intalar jag mig. Det är något jag ska kämpa för iallafall. Jag ska kämpa för att de jag uppriktigt älskar ska må bra. För det är faktiskt det som är det absolut viktigaste, för min lycka kan aldrig bli totalt tillfredsställd oavsett rökfrihet eller viktminskning, om inte mina käraste mår bra. Logiskt egentligen, för alla som har ett hjärta bakom revbenen iallafall. 

2017 kommer att bjuda på mycket hoppas jag. Nytt jobb på jobbet förutsätter och hoppas jag. Anläggningsskötare Jessica. Det låter åtminstonde så välbetalt och uppriktigt proffsigt. (Läses med glimten I ögat). Synd att min sura mellanstadie lärare inte följer bloggen. För där hade hon fått sig en ”käftasmäll”. Att anse och tro att någon är menlös på grund av ”social påklädnad” av 80-talets mode inte alls speglar ”den egentligen smartheten”, för även om jag inte var smartast så var jag inte dummast. Absolut inte. Långt ifrån. Avvaktande, blyg och osäker är inget som ska påverka bedömningen av ens människas IQ egentligen! Inte på 80-talet ochans inte på 2017-talet.  

Oavsett, som ”nybliven svärmor” dessutom, så ska jag göra mitt yttersta för att kunna skåla in nya 2018, förhoppningsvis med våra kära vänner, med glädje och heder, och att i 00.00-slaget kunna känns glädje över att ha lagt ett toppenår bakom sig – 2017.

Min tro, min önskan och inte minst mitt mål! ❤

 

Friare än någonsin!

Nytt år, nya möjligheter bestående av en jäkla massa skyldigheter. 2017. Tiden går fort när man har roligt heter det ju men faktum är att den tickar på ganska bra även när man har tråkigt också. 

Nu kan jag väl kanske inte använda ordet tråkigt i självaste övergången mellan åren. Men nyårsafton blev inte som jag tänkt mig. Inte alls. För redan tidigt tidigt på lördagsmorgonen, nästan mitt i natten byttes mina förväntningar till besvikelse. Först kom Malle in i sovrummet med kraftiga magsmärtor. Efter att ha uteslutit blindtarmsinflammation så intalade jag mig att smärtan i magen förmodligen berodde på för mycket tårta då vi kvällen innan firat min sista födelsedag som börjar på siffran 3. Aldrig kunde jag tro att det var maginfluensan. Inte förrän Milia kom in ett par timmar senare i samma smärta. Antingen var det grava fel på tårtan eller hederlig magsjuka tänkte jag.

Och det visade sig vara magsjuka. Alla som verkligen planerat något någon gång och mer eller mindre lagt sin själ i det man planerat förstår nog besvikelsen jag kände när kvällens nyårskalas fick ställas in. Dels känns det värre att som värdpar tvingas ställa sina gäster ”på backen” samma dag som man egentligen ska äta gott, umgås och som vid nyår -skåla in det nya året. 

Av besvikelse sa jag att jag minsann inte tänkte ställa mig i köket och trolla ihop en trerätters middag. Makaroner och falukorv kanske kunde duga? Lusten hade försvunnit ibland kräkspannar och hushållsrullar. Jag ville inte fira nyår. Marchallerna håller till något annat år…och all den inköpa maten, ja… Och mina nyinköpta strumpbyxor som skulle dras på som skulle matcha min glittriga klänning. Malle som skulle ha slips och skjorta och Milia i röd klänning. Festlusten var som bortblåst. Marcus fick evakueras till sin pappa. Det sved i modershjärtat att inte få se sina barn vid midnatt och kunna påbörja det nya året tillsammans. Barnen – de är ju det bästa man har.  

Min sambo spärrade upp ögonen efter mitt dravel om makaroner. 

” – Tänk om barnen är piggare ikväll?” 

Naturligtvis var hotet om makaroner bara tjurigt trots men att laga nyårs meny till två vuxna och två barn, som var magsjuka dessutom, istället för att laga till tio personer ÄR inte samma utmaning. Jag gillar utmaningar. 

Men för barnens skull var det bara att duka fint och göra allt lika noga som om vi skulle haft gäster även om man fick avbryta för att torka kräk eller tömma spy-spannar. 

Sen blev det ett riktigt nyårsdrama värre en engelsk deckare. Uppriktigt blev jag rädd. Så in i helvetes rädd. 

Med facit i hand skulle jag tagit in hästarna tidigare. För att med förrätten i ugnen inbilla sig att jag skulle hinna leda in båda hästarna i stallet en nyårsafton kl 18. 00 var inte bara förbaskat naivt utan uppriktigt korkat! Hästarna var märkbart skärrade av raketer som folk börjat skjuta. Även om det var lite avstånd så sprang dom bara fram och tillbaka. Det kändes som jag lockat och försökt fånga in dom i evigheter. Som att förrätten borde varit förkolnad i ugnen.

Men när jag äntligen efter mycket list lyckats få grimman på den ena hästen började våra danska grannar skjuta. Ett smattrande ljud blandat med tusen stjärnor fick båda hästarna att sticka tillbaka in i hagen igen. Totalt livrädda. Min sambo som hade fått sms av mig och räddat förrätten kom till undsättning. 

Då var jag dels rädd men samtidigt förbannat sur. 

” – För i jäveln, be idioterna att sluta skjuta – iallafall för en stund!” 

Så sa jag. Och jag menade det. Sagt och gjort, min sambo gick bort och bad dem vänta med att fira nyår en halvtimme medans jag lockade och pockade i hagen.

Tillsammans försökte vi fånga in de panikslagna hästarna. Leo hade sin grimma på sig då jag lyckats få på den i det tidigare försöket. Jag visste det, en smäll till och då är det kört. Kört så till vida att hästarna, precis som alla andra hästar är flyktdjur, hade stuckit och utanför hagen, en nyårsafton som inte ens nått kulmen av nyårs-raketsskjutande, jag hade aldrig hittat dom mer. Iallafall inte den kvällen. Sen när man bor ganska jämte stora vägen blir man extra rädd att det ska ske en olycka. Det var ett stadigt och fokuserat grepp jag höll grimskaftet i. Sekunden jag öppnade tråden ifrån hagen och gick upp på vägen var så ångestfylld. Öronen lyssnade efter skott och ögonen letade efter stjärnor. Jag gick sakta så min sambo skulle hinna ”grimma på” den andra hästen. Kanske är det kärleken mellan mor och son som gör hästarna oskiljaktiga eller är det bara av ras-gemenskap. Oavsett, jag hörde hur hovarna klapprade i asfalten. Leo gnäggade, kollade bakåt och frustade. Kroppen var spänd som en fiolsträng. Både hans och min. 

Plötsligt hör jag hur min sambo säger att hon, mamman, slitit sig. Sen hörde jag tunga hovar springa i full fart på ängen jämte. Det var i det ögonblicket jag visste att om jag tappade Leo så skulle det vara kört. Då skulle dom sticka. Minns att jag i den stunden bad till högre makter om att ingen skulle smälla i detta oerhört spända läge. Leo började snurra, gnägga, han gjorde tappra försök till att trava. Det var i denna sekund jag insåg att fysiskt var jag maktlös. Men att släppa och ge upp fanns inte på kartan. Minns att jag försökte ha koll på hans hovar för att inte bli trampad och genom rösten bevisa att jag var den starkare. Att sätta mig i respekt genom att ”hota”:

” NU ÄR DET BRA!” 

Leos mamma följde gnäggade och hysterisk efter. Och det var på skakiga ben jag tillslut vek in på gårdsplanen. Och till min glädje var det två, visserligen stressande hästar jag klappade om i sina boxar. Radion fick spela i stallet hela kvällen för att på så sätt avleda hemska ljud för hästa-öronen.

Inne hade förrätten svalnat av till en ganska ätbar temperatur – för barnen -som inte ville ha. Makaroner, jag skulle gjort makaroner. Tanken slog mig men jag sa inget utan höll god min och plockade fram varmrätten. Och varmrätten var varmare än förrätten som sagt! 

Fetaost-paj med bacon-spett. 🙂

Kycklingfilé med god sås lagad i ugnen. 

I väntan på varmrätten. 

Kvällen gick förhållandevis snabbt. Malle somnade i soffan mitt i filmen Djungel boken, Milia kräktes en halvtimme innan 12-slaget och somnade en kvart innan ”ring klocka ring”. 

Där satt vi min sambo och jag. Att inte  öppna champagnen var vi rörande överens om. Skulle vi fira med pommacen? Men det kändes otroligt onödigt att öppna den för två ynka glas så det slutade med att vi stod utanför på trappan och skålade i Loka, den som är smaksatt av jordgubb. Men det funkade alla tiders. 

I år avlade jag inga naiva nyårslöften. Inte ett enda. För förra året avlade jag flera stycken för att ”safea”. En mycket korkad strategi då jag hade dåligt samvete i flera veckor efter. I går smakade jag ur chokladkartongerna utan att känna mig som en dålig människa. Jag kände mig på något sätt friare igår. Lite som att: Man kan bli en ”bättre” människa vilken dag som helst under alla de 365 man kan välja bland. Löjligt tycker jag, att den heligaste dagen är 1/ 1. 

Så det är en fri Jesse som tassar in i 2017. Kanske inte den sundare, men starkare och gladare. Redo för medgångar men likaså för motgångar. 

2017 kommer att bli ett spännande år. Bara en sån sak som att byta campingplats. INTE camping dock, bara platsen! 

2017, ett år av nya inslag! 😉 

          Precis som jag önskar er alla! 😙

                     GOTT NYTT ÅR! 🎉 ❤ 

Efterrätten. Vit choklad-mousse, med kladdkaka. 😇

”Jesus finns inte!”

Precis så sa Milia dagen innan julafton. 

” – Jesus finns inte!” 

Egentligen vet jag inte hur hon kom på att uttala meningen, men det var med det där övertygande rösten. Precis som att självaste Jesus var lika påhittad som Gollum eller självaste Pippi långstump. I samma ögonblick som dessa ord lämnat hennes mun kände jag en känsla av tomhet och uppriktig ledsamhet. Nästan som jag ville slänga ut den precis intagna klädda granen som skimrade i sin prakt med kulor och glitter. Som var pyntad av en familj som minsann skulle fira Jesus födelse. Pyntad med diverse små pynt som barnen gjort på dagis och i skolan. Granen som dessutom var både rakare och tätare än den ifjol. En prakt-gran rent ut sagt, som var insläpad i onödan.

Likaså alla förberedelser som julen innebär. Alla tomtar som ska sättas upp för att förgylla julen. Precis som julgardiner, ljusstakar och lyktor. Och Jesuskrubban. Beviset på hur det faktiskt såg ut för 2016 år sedan. Den där kvällen då stjärnan lös över Betlehem. Lös för att visa vägen för de tre vise männen som kom med dyrbara gåvor! Paket fullproppade med rökelse och myrra. Jesuskrubban, där man konkret kan se lille Jesus ligga i krubban och plira. Nu har visserligen några åsnor försvunnit genom åren, likaså har en av de tre vise männen tappat huvudet, men jag tycker trots lite skavanker att det är bevis nog. 

” – Jesus finns inte!”

Plöslig tänker jag på vad jag tror på egentligen. Och tror jag inte på min religion så borde jag gå ur svenska kyrkan och inte uppmuntra barnen till JUL-lov eller känna stress över julklappar. Klart Jesus har funnits. Det måste jag ju tro, eller är det slut på ledighet både juldagen och Påsk dagen. Skrivet för att läsas med glimten i ögat kanske lika bra att inflika. Oavsett, det var en mycket kluven känsla. 

För att inte tala om alla timmar man presterat i köket veckorna innan detta gigantiska kalas. Pepparkaksdegarna har avlöst varandra, köttbullar, revben, kroppkakor, inläggningar av sill och stömming, bakning av knäck, klenäter, marsipangrisar, fudge, Jansson osv osv. Listan kan göras hur lång som helst känns det som. Så visst fanns han, killen i krubban. Det är iallafall något jag vill ha rätten att fira för man firar ju grabbens födelsedag i tre dagar. Ett riktigt kalas dessutom. Även om man sjunger ”upp på källarbacken” istället för ”ja må du leva”.

Så efter en stunds övertalning så upphörde iallafall meningen även om Milia verkligen ville tro att Jesus var en seriefigur. Så det blev iallafall jul här hemma! 

En underbar jul firat i vårväder, men jul var det. Att få fira med mina bröder, mina barn, min mamma och hennes man och fina kollegan farbror Krister betydde oerhört mycket för mig. Även om man som kvinna faktiskt står mesta dels i köket på julafton så är det nöjsamt. Sen måste jag erkänna att julmat är hysteriskt roligt. Så mycket att pyssla med. Det är något som kräver tanke. Dels att det ska vara en fröjd för ögat men likaså att få allt klart samtidigt. Det kräver planering och inte minst organisering. Jag gillar det, att få tänka. 

Nu är julen förbi trots att granen fortfarande har barr kvar och barnens leksaker tuggar det sista ur batterierna. Denna julen kommer jag minnas lite extra eftersom i år var det nära att ”förlora julen” i bristande bevis på Jesus, bortsett ifrån Jesuskrubban. Jag inser att julen betyder jättemycket för mig, precis som julen gör för mina barn. Eller är det bara julklapparna som lockat? För dom åt inga mängder med julmat. Inte heller satt dom som små ljus under självaste Kalle Anka. Den stora frågan var egentligen inte om Jesus fanns utan snarare…

” – När kommer tomten?” 

Tomten, den personligheten finns inte omnämnd i biblen, inte alls, dessvärre verkar han vara mer trovärdig än killen i krubban, iakttagen utav den vise mannen utan huvud. 

Åja, årets underbara jul är över för i år trots att tomtarna  här hemma börjar se trötta ut. Dammiga iallafall, precis som allt annat ”julakrafs”. Nu siktar vi på det nya året som väntar i kulisserna och hoppas innerligt att kommande 2017 ska bli ett strålande år! Med en precis lika förträfflig jul nästa år. För jag tänker hävda att:

” Jesus finns! ”

Eller åtminstone fanns! ❤

                      Marsipangrisar ❤

      Klart att Barbie ska ha en gran! ❤

På tal om besparingar!

Det lackar mot jul. Högtiden som för många innebär en tid för uppskattning 

Julens kulör!

Rött! Denna julens igenkännande färg. Överallt trängs röda tomtar, likaså gällande dukar och gardinlängder. Iallafall på Börjes och hemma hos mig. Rött är en färg som genererar trygghet och glädje. Kanske det är därför rött är kärlekens färg? För vem vill köpa gröna hjärtan och ge bort på alla hjärtans dag? Inte jag iallafall. Rött ska det vara, då blir man glad och lycklig? Eller?

I dagsläget nu när det verkligen lackar mot jul så är jag själv lack och ser rött av ilska! En röd nyans mycket mörkare än klarröda tomtedräkter. 

För man ger sig inte. Inte när det gäller Tingsryds kommun. Nä, man ”nöjer” sig inte med att spara på skola, bibliotek i pluralis, äldreomsorg för att nämna en del ur det berömda eller ökända rättare sagt ”Hållbar ekonomi-spektaklet ”. 

Nä, tydligen går det lätt att skära tjocka remmar ur andras läder, eller hur uttrycket nu lyder. 

”Skumtomtarna”, inte dom där rosa, mjuka i påse utan dom som passerat bäst-före-datumet med råge. Dom som är så gamla att dom inte helt enkelt förstår att man kan inte fortsätta slakta landsbygden och på så vis få kommunen att växa. Dom som bestämmer… 

Varje vecka läser jag Smålandsposten. Delen där det står om sålda fastigheter. Jag läser inte namnen utan mer orten. Jag kan med handen på hjärtat säga att 80- 90% av de bostäder som sålts och faktiskt KÖPS av någon annan är utanför Tingsryd tätort. Iallafall om jag läser rätt. Och läskunnig anser jag mig vara! 

Osmakliga skumtomtar. Som inte 2016 ser till jämställdhet, och nu syftar jag inte på jämställdheten mellan man och kvinna utan mellan tätsortsbo och glesortbo. För stadsbo är man knappast om man är bosatt i tätorten. Men mer värd kanske. För sjunker kommunen så lågt att man till och med börjar med att dra tillbaka bidrag som gynnar föreningslivet då är det illa. En sällan skådad naivitet som jag som vuxen tycker är pinsam. Höj skatten några ören om nu det fortfarande saknas i ”hållbar ekonomi-paketet”. Eller se över tjänsterna i Kommunhuset. För att någon fått gå därifrån även om man missköter sig har jag då inte hört talas om. Och jag har lyssnat! Jag har hört att då ”skapar man nya” tjänster istället. Kanske är jag orättvis, kanske inte…

”Som att kissa i sängen, först blir det varmt sen blir det kallt!” Det gamla uttrycket som man inom majoriteten uttrycke sig. 

Det är kallt! Minusgrader! Inte bara på termometern ute…

Jag funderar bara hur vi utanför 80-skyltarna ska kunna knyta an till bygden och till framförallt till varandra om man nu ska karva på föreningsliven också ? Hur ska vi kunna få våra barn att vilja stanna om dom inte känner en längtan hem? 

En längtan av trygghet och samhörighet. Att DÄR vill jag att mina barn ska växa upp. Det är DÄR, säkerligen en stor del av föreningslivet som man knyter an till via posetiva minnen och då redan som liten. Mina barn är uppfödda på Örmovallen. De har själva spelat där. Hängt i kiosken och ”veckohandlat” klubbor och salta S. Hejat på pappa eller på kompisar. 

Sen är det idiella arbetet enormt men det skapar arrangemang och just…samhörighet. Man blir stärkt som människa att få vara behövd och känna ansvar. Är inte vi behövda utanför 80-skyltarna? Eller är det bara våra skattepengar som behövs? 

Kommunen har fått stora bidrag för att kunna klara integrationen av de nyanlända. Hur i helskotta ska kommunen på ett smidigt sätt kunna integrera om man inte ger folk möjlighet att träffas? Och då menar jag INTE på Börjes utan där man faktiskt bor. 

Att det ska vara jämställt. Rättvist. Rättvist att Tingsryd naturligtvis ska ha mer än oss som är större men att exempelvis släcka lampor på grusplaner som flitigt används till tilltänkt ändamål, för att spara pengar och låta grusplanen bakom ishallen stråla av belysning för att kunna agera parkering åt TAIF?! 

”Väluppfostrat folk bjuder alla av kakan!” 

” Äter man hela själv förlorar man, knappast ingen vikt utan snarare invånare!” 

Skumtomtar SKA vara mjuka, vit/rosa och ligga i påse. Kommunens skumtomtar, dom som bestämmer vill säga behöver en riktig tomtemor som precis som mammor gör – värnar om allas trivsel och inte minst lika värde. 

För även om det tydligen råder delade meningar om ”vilka som ska få vad” så har orterna omkring tätorten betalat ett högt pris! 

Vi har förlorat något vi faktiskt betalat för. Eller rättare sagt! Vi har förlorat förbannat mycket om man räknar ihop alla idiotiska beslut. Ska vi nu betala ännu mer? Eller snälla, säg att jag fått allt om bakfoten. Och missuppfattat. 

För kanske har jag ibland otur när jag tänker, men SKUMTOMTE lär jag aldrig bli. Möjligtvis att jag luktar skumtomte ifrån andedräkten… Men då syftar jag på mjuka, vit/rosa tomtar tagna ur påse… 

Hen är förtal!

Vi föds alla olika. Olika på så vis att vi har olika kulörer på våra hudar. Vissa är färgglada, andra färglösa. Vissa är mörkhåriga, andra är ljushåriga. Vissa föds brunögda, andra blåögda och då inte alls i betydelsen att de på något sätt är naiva. Vi är olika men ändå identiska. Två öron, två öron, en navel, tio fingrar, tio tår osv. Men det finns EN synlig skillnad som dessutom är av genetisk betydelse. Skillnaden är så påtaglig att det till och med är olika bokstavskombinationer på. X och Y. Det kan ingen jämställdhetsombudsman i världen ändra på. Vi föds som flicka eller pojke. ”Skruv eller ”mutter” är inget man genom ett löjligt HEN-ord kan könsneutralisera. X och Y går liksom inte sudda ut. Vi är olika och har varit så sedan Adam och Eva härjade i lustgården. Det är lång tid. 

MEN 2016 kan man ”kränka” en pojke om man kallar honom – han. 

Likaså en flicka kan kanske ”kränkas” om hon kallas för hon. 

Hen. Ett fruktansvärt ord. Uppriktigt blir jag förbannad. Anser sig människan rätten att ändra allt? 

Hade någon sagt HEN till mig hade jag blivit varsinnlig.  

” – HÖNA KAN DU VARA SJÄLV DIN JÄKLA IDIOT!” Så hade jag svarat! 

För jag är ingen hen, jag är en kvinna, tjej eller tant. Även om i barndomen var ett hen-barn, dvs utan någon tjejig identitet. Jag var en säregen pojkflicka. Men då på 80- 90 talet fick man vara som man ville, eller som man var rättare sagt. Det var innan man fick storhets-vansinne och trodde att man kan och inte minst besitter rätten att ändra allt. 

Kanske är jag bara mossigt gammalmodig. Kanse har jag en poäng i det jag skriver, oavsett, orden är mina och jag står för vad jag tycker. 

Jag var pappas flicka mellan 7 och 12 år. Min far var min stora förebild. Någon som jag såg upp till. Han var stark och händig. Sen minns jag så tydligt när han lät forsla hem trasiga tvättmaskiner, spisar och bilmotorer som vi barn, mina bröder och jag fick skruva sönder. Det var så spännande! Så många konstiga delar. Och så många glasbitar det blev av glasrutan i tvättmaskinsluckan. Just den händelsen fick vi skäll för minns jag. Men det var snällt skäll, glasbitar är farligt för barn. Men så var det, jag och mina bröder var vetgiriga. Ändå var vi identifierde som pojkar och flicka. Trots våra gemensamma intressen. 

(Bilden är delvis censurerad.) Min pappa och jag tillsammans – som alltid. I barndomens unga år.

Min kusin och jag lussar. HON till vänster är jag. 

Pappas flicka! ❤

Men även om jag var en utpräglad pojkflicka var lyckan stor över just ”tjejleksaker”. HON ( jag) blev glad för dockhustillbehör! 

Men fortsätter vi att könsneutralisera så slutar det med att flickor glömmer använda toalettborsten och att killar går med handväska. Med bling bling på dessutom. Nä, man ska givetvis kämpa för allas lika värde. Samma rättigheter och skyldigheter och lika löner. Men där räcket det tycker jag. 

När jag födde min dotter 2010 hade hon två storebröder. Utbudet på ”kill-leksaker” var enormt. Och det tog faktiskt ett ganska bra tag innan hon hade kunnat bygga upp en ”dockbuffert”. Hon hade/ har chansen att leka med pojk eller flickleksaker. Men hon är en prinsessa. Klackskor, tiara, clips-öronhängen, och Barbiedockor är ett medvetet val hon själv gjort. Likaså att på bästa sätt sköta sina dockor. Milia ska nämligen bli mamma en dag. Jag tror att man redan i yngre åldrar har denna bedrift inom sig. 

Malle föddes 2012. Traktor-killen, som visserligen leker mamma-pappa-barn ibland, men som nästan varje helg medvetet väljer att ta på sig sina jobbarbyxor med tillhörande jobbarjacka för att kunna hjälpa sin far att snickra. För han ska nämligen bli pappa som stor, stark och händig, så jag tror han förbereder sig. 

Sen rent öron mässigt låter Hen inte bara ovant utan rent av fjantigt. 

Precis som att vi skulle döpa om djurarter till ”samkönade” namn. 

Sugga/ galt = Sult

Sto/ hingst = Stingst

Höna/ tupp = Höpp

Ni hör ju själva, vissa saker ska man bara lämna orörda. Då finns det viktigare begrepp man ändra på så här i juletid  tillexempel: 

Aladdin/ Paradis = Aladdis. 

Då har alla nämligen samma chans att njuta av julen i vanlig ordning, sen om innehållet mellan chokladkartongerna skiljer så är det lite som ”skruvar” och ”muttrar”, dvs ingen större skillnad…

Eller? Han eller hon, lika självklart som du eller jag! ❤

Skyhög amortering.

I hela mitt liv har jag varit rädd för lån. Att medvetet sätta mig i en sån kontrollerad situation. Att det man vill äga, om inköpssumman är för stor för kontanta betalningar är mitt motto att lånet ska betalats av så fort prylen man köpt fortfarande har något ekonomiskt värde. OM man skulle behöva sälja. Sen att gynna parasiter som banker känns som att ”mata någon girig som är omättlig”. Som bara sväljer utan att tugga, som proppar truten så full med både räntor och avgifter att man själv nästan blir spyfärdig. Så en tuff amorteringsplan gör lidandet mer kortvarigt. Även om det svider i plånboken.

Sen finns det olika amorteringar i livet. För jag kan ibland nästan höra folk tänka att jag har blivit bortskämd. Bortskämd på ”äldre dagar”. Och så är det kanske. Ibland tycker jag mig höra det där uttrycket som youtubeprofilen Jockiboi använder när han skämtar med sin flickvän. 

” Klart att baby ska ha en bil.”

Fast i mitt fall då är meningen dels att omnämna i pluralis. 

” – Klart att baby ska ha ett hus!” 

” – Klart att baby ska ha ett garage med carport!” 

” – Klat att baby ska ha ett stall!” 

” – Klart att baby ska ha kaniner!”

Kaniner som flera gånger slutat med kaninungar.

” – Klart att baby ska ha hästar!” 

” – Klart att baby ska ha en altan med kryss-staket!”

” – Klart att baby ska ha en lägenhet till äldsta grabben i övre delen av stallet!”

” – Klart att baby ska ha ett grönsaksland!” 

” – Klart baby ska ha flera hästhagar!”

” – Klart att baby ska ha söta ulliga kycklingar som ej är könsbestämda!”

Precis så kan man fortsätta att rada upp allt min sambo gjort för mig. Även om citaten jag nämnt kanske förlöjligar budskapet. Det är verkligen inte avsiktligt för min sambo har aldrig sagt:

” – Klart att baby…”

Men uttrycket är en gullig liknelse. Visst, jag är kanske bortskämd. Och tänker jag efter borde jag kunna skratta mig lycklig. När man tänker efter. Tyvärr glömmer man det titt som tätt. Att stanna upp och titta sig omkring istället för att stirra dig blind på allt jobb som alla ”babys projekt” innebär. Bortskämd. Ett ord som inte alls är speciellt rättvist i detta sammanhang tycker jag själv iallafall. Fär bortskämd är man nämligen när man ”curlas enkelriktat”. Så bortskämd är egentligen ett ganska förnedrande ord. För jag amorterar inte bara månadsvis utan vare dag. 

Två barn har min sambo fått av mig. För det var faktiskt inte så självklart att jag ville ha fler barn då jag redan hade de två finaste sönerna i världen då jag och min sambo träffades. GIVETVIS kan jag inte tänka mig ett liv utan någon av barnen idag om jag nu måste bedyra det för att inga missförstånd ska ske. 

Likaså att jag till vardags, då min sambo har ett arbete med lång restid, lämnar och hämtar på dagis och fritids, lagar middag, dukar, sätter på tvätt och fixar vattnig av blommor och det mesta som rör hemmet. Bara sådana vardagliga grejer är en slags amortering värdig att nämnas tycker jag. Vissa dagar vill man bara kräkas av att inte vilja amotera. Bara gömma sig, gärna i sängen och bara få sova. Men sköter man inte sina avbetalningar så kan det resultera i utmätning eller besök av kronofogden. Även om kronofogden kanske inte bryr sig om slokande krukväxter eller dåligt diskat tvättmedelfack på tvättmaskinen. 

Desamma gäller ansvar över storhelgerna, tja, vanliga helger också för den delen. Vad som ska handlas, tillagas, i vilken ordning. Vad som ska serveras till, hur det ska dukas. Osv osv. Storhelgerna är som en extra-amortering. I ärlighetens namn. Veckovis innan börjar planering, inköp och arbete. Ofta jobbar man natt, eller iallafall mycket sent med tanke på att man har ett vanligt jobb och ett vanligt liv som inte tar hänsyn till köttbullar, kroppkakor, isterband, Jansson,  revben, knäck, ischoklad, fudge, kolor, maripan-grisar, klenäter, pepparkakor, lussekatter, pepparkakshus, sillinläggningar, risgrynsgröt osv. 

Igår bakade jag och barnen pepparkakor. Tant Harriet pepparkakor. Mitt absoluta favoritecept. Tant Harriet, en enastående kvinna tycker jag mig kunna avläsa genom smaken på hennes pepparkakor. Här är hennes recept:

                                    ❤

Medans jag förberedde kroppkakor startade barnen upp projektet med pepparkaksbak. I vanlig ordning försvann degen spårlöst. Receptet utlovar ca 300 st, vi fick ut kanske 70 st efter mycket om och men…

Sen att förvalta sina barns barndom efter bästa förmåga är en amortering som faktiskt berör hela samhället. Att efter konstens alla regler skapa trygga barn i ett ofantligt stressat och i dagsläget ganska oroligt samhälle är inte alltid en helt enkel utmaning. 

Så visst är det väl så att man faktiskt amorterar till varandra. Delad ekonomi i form av arbetsfördelning som i slut ändan ändå känns rättvis.

Så naturligtvis är jag ofantligt tacksam för det ”jag betalar av på” precis som att jag är övertygad om att min sambo är precis lika tacksam som mig. Ibland iallafall. För skillnaden att betala till banken är att vi amorterar till oss själva. På olika sätt gör vi våran vardag till det liv vi intalar oss att vi vill leva. Vi sliter för varandras skull för att bibehålla det vi byggt upp. Även om jag kanske rullat fler köttbullar än att ha bankat in spikar så oavsett, skulden kanske inte minskar men så länge köttbullarna smakar gott och är mer runda än platta då är det en skuld jag gärna betalar! Med ränta! ❤

 

Dum på riktigt?

Ibland tror jag folk missuppfattar skillnaden på direkt godhet och direkt dumhet. För tydligen är gränsen hårfin. Att jag skulle vara dummare än någon annan har jag nämligen svårt att tro. Det vill jag inte tro iallafall. Att vara dum är nämligen något man normalt sett inte vet om själv om man inte tänker sig in i hur det borde vara att vara just dum… 

Själv är jag för smart för att vara dum då jag är medveten om de gånger jag varit det. Dum. Precis lika många gånger som jag varit godhjärtad och insett att jag straffat mig själv genom att naivt godtrogen. Att man förlorar på att kontra godhet med exempelvis egoism. Man förlorar. Men där är skillnaden solklar! Det är den egoistiska som är det dumma. Det som drabbar andra. 

Egenhändig dumhet drabbar mig därimot titt som tätt intalar jag mig. Men där min smarthet täcker upp och räddar situationen oftast gång på gång dessutom. 

Som i lördags när jag ” bjöd på dumhet” – offentligt till råga på allt. Ett kort ärende i 3 butiken på Samarkand,  då jag egentligen bara skulle lämna in en krasslig mobiltelefon innan garantitiden gick ut. För vem vill ha en mobil där batteriet ständigt dör, i synnerhet i kyla. Inte min son iallafall. Men ack, en spricka i skärmen gjorde det omöjligt att kunna få nyttja garantin. Killen  bakom disken slog på datorn och på mitt abonnemang. Han blev ”bekymrad” över all extra surfa till grabbens mobil som grabben själv unnat sig. Han började prata om kreativa lösningar. Billigare lösningar. Där stod jag med barn dragandes i mina jackärmar tjatandes om när vi skulle gå. Milia hade öppnat sin Happy Meal-förpackning ifrån Donken och satt och ritade på golvplattorna då Trolls målarbok var för liten. Hjärtat slog snabbt innanför jackan och jag svettades. Plötsligt stod jag med ett avtal framför mig. Killen bakom disken pekade med en penna över avtalet och muttlade olika summor och siffror. I ärlighetens namn hörde jag inte allt vad han sa. Öronen hade för många ljud i olika toner för att urskilja det viktiga han försökte säga eller inte säga. Men jag visste att trots min uppenbara ånger innan jag ens skrivit förnamnet klart inte skrämde mig egentligen. För smart som man är kände jag mig trygg i min 14 dagars ångerrätt som man har rätt till som privatperson. Jag skulle helt enkelt lura killen bakom disken på samma sätt som han lurat mig. Han kunde få mig att teckna avtalet visst, men jag skulle ringa kundtjänst och häva det redan dagen därpå. Smart sätt att komma därifrån smärtfritt och fort. Så tänkte jag. Men när jag väl ringde kundtjänst så kunde de inte hjälpa mig. Det var det bara butiken som kunde göra. Och efter 800 samtal till butiken har jag bara kommit till en oförskämt trevlig telefonsvarare som säger att personalen är upptagna med kunder i butiken. Rösten säger att man inte kan lämna något meddelande. 

Så nu sitter jag här med ett avtal på surf på 300 :- extra i månaden! Jo, du läste rätt. 300:- var ingen summa killen bakom disken nämde. Inte vad jag hörde iallafall. 300 :- EXTRA. För det priset kan man för sjutton nästan surfa på riktigt. På riktiga vågor. Men även om jag så ska behöva köra upp till Växjö Sarmakand igen så tänker jag inte framstå som blåst även om jag blivit blåst! Men som sagt, jag är för dum för att låta mig luras. Och för godhjärtad för att bara kasta pennan och gå därifrån. Hade jag trots allt gjort det hade jag gått segrande ur striden. 

Men jag föredrar hellre godhet än att kasta saker runt mig. Även om jag ibland vill kasta saker runt mig eller specifikt kasta något hårt på någon som varit dum på ett ickesjälviskt sett. Där dumheten har slagit tillbaka på mig eller på andra medmänniskor. Egoistisk dumhet kan vara svår att borsta av sig även om man försöker. Den sätter sig liksom noppror på koftor. Oklädsam.

”Bättre fly än illa fäkta.” Så brukar man säga och resonemanget är smart. 

Med tårar i ögonen gick jag hem idag. Små tårar som skvallrade om att känslomässigt är det jobbigare att vara godhjärtad är dum. För sann dumhet har blivit som en folksjukdom. Utan någon som helst behandling. Det svåra är nämligen att det syns inte utanpå, utan det finns inuti! ❤

Sen naturligtvis är det skillnad på dum och riktigt dum… Allt är relativt! 🙂