Vad säger BRIS?

Egentligen spelar det ingen roll hur jag vinklar mitt tankesätt så får jag ändå en gnagande känsla av oro och bekymran över vad jag känner inför Sverige och dess bemötande och behandlande av de flyktingar som sökt skydd här. 

Jag har varit förbannat flexibel och tänkt ur alla perspektiv. Jag har tänkt blått, grönt, rött. Jag har nästan tänkt i alla regnbågens färger men jag blir inte klokare…eller tryggare för det. Känslan av politiken som växer inom mig påminner om en klass i grundskolan eller en kanske mer rättvis jämförelse, en sammansättning av dagisbarn som kastar sand, rivs och ser sanningen utifrån sitt egna perspektiv. Barn gör så. Dom är ganska oförmögna att känna empati och uppriktig förståelse för andras tankesätt. Men dom vet att det gör ont att slåss. Oftast av erfarenheter. Men barn blir ”tvingade” av fröken att säga förlåt! 

Moderaterna stod för uttrycket:

” – Öppna era hjärtan!” 

Ett citat man idag 29/9 -16 nästan vill ha osagt. Nu känns det lätt att skylla på enbart Statsministern. Killen som svetsat. Han som faktiskt fått mig att vackla på politik oavsett färg eller block. Samma skrot och korn oavsett svetsare eller någon född med silversked i mun. Man är maktlös. För idag är det bara olika konspirationer för att kunna roffa åt sig makt. Maktkåta pampar som tycks glömma både grundlagar och värderingar och behandling av inte minst barn! 

Man har tillåtit ”människo-handel” i ett desperat behov att människor i flykt ska få uppehälle. Jag tycker mig nästan se hur flyktingar blivit en handelsvara. Hur somliga tjänar snuskiga pengar på att ”Öppna sina hjärtan” till kostnader som inte alls grundar sig i barmhärtighet utan rakt av är ren och skär girighet.  

Vi byggde ett stall för tre år sedan. Och det kan jag säga, det var en vetenskap. Alla föreskrifter och bestämmelser. Tre hönor per kvadratmeter, krav på boxstorlekar, takhöjd, belysning, ventilation, fönster. I ärlighetens namn kan listan göra hur lång som helst. 

Man blir mörkrädd. Vi håller bättre standard för våra djur än för de som söker skydd i Sverige. Det känns inte lika noga. Media skvallrar dagligen om missärer. Där kvadratmeter och ventilation verkar vara mindre viktigt. 

För några veckor sedan körde jag förbi ett litet samhälle jag vistades mycket i som liten. Ett gulligt litet samhälle som mitt i byn har ett stort gammalt hus som i min barndoms tider var ett hotell. Minns att vi hade släktkalas där. Minns att de vuxna öste beröm över maten. Själv har jag inte samma minne av att smaklökarna jublade av överrumpling av goda smaker, men det var säkert för att jag åt någon barnmeny med inte alls samma lyx och prestige eller krav på himlastormande matupplevelser. Men jag minns att det var så hemtrevligt, fullt av gamla fina möbler och pampiga lampor dinglandes i taken. 

För några veckor sedan såg jag samma byggnad med trasiga persienner hängandes huller om buller i fönstrerna. I alla före detta hotellrum kunde jag skymta våningsängar som stod upptryckta till och med framför fönsterna. Det är inget fel att sova i våningsängar, inte alls. Ett säkert preventivmedel om man sover i varsin säng förstås, läses med glimten i ögat. Det jag menar är placeringen av sängarna. Omysigheten i miljön som gapade om utanförskap nästan rent av missär. Givetvis har hotellet blivit flyktingboende. Men mår inte flyktingar bra av dagligt solljus? Enligt lag måste mina hönor här hemma ha tillgång till solljus – dagligen! Inomhus. Ironi. 

Media är mycket skickliga och snabba på att kräkas ut nyheter i flyktingfrågan. Därför är jag mycket noga vilka nyheter jag väljer att tro ”mer” på. Men när Uppdrag granskning på TV skildrade flyktingbehandlingen blev jag uppriktigt riktigt förbannad. Att myndigheter SKA tro på åldern man som flykting uppger. Att det är kränkande att bli hälsoundersökt för att fastställa ålder. Vuxna kan få bli/vara barn. Det är ok enligt myndigheterna som hänvisar till kommunernas ansvar. Men vid brott använda tandröntgen och andra metoder för att fastställa rätt ålder. DÅ som först är det etiskt riktigt menar dom. 

Vad i helvete, är rättvisan i detta? Att sätta vuxna ihop med barn som faktiskt ÄR barn! Är inte detta en risk mot de flyktingbarn som tvingas till övergrepp, som våldtas och som lever i skräck för att Sverige är så jäkla veka? Sverige som öppnat sitt hjärta. Vad säger BRIS? Barnens rätt i samhället. 29/9 2016 känns det som ett hån. Tänker på den 12 – årige pojken som blev så grymt utsatt för övergrepp av ”några år äldre” rumskamrater. En annan kille som åkte dit för en gruppvåldtäkt på en flicka lyckade via fingeravtryck spåras till tre olika identiteter i olika åldrar dessutom. I olika länder. (Källa för påståendena är Uppdrag granskning) 

Nä, man har tappat tron för Regeringen och för ”sandlådan” dom leker i. Tron på att färger har någon som helst betydelse. Att man faktiskt kan gå till valurnan och vara totalt färgblind. Att man ”försöker” göra sitt bästa räcker inte. Inte när det handlar om människor, i synnerhet barn! Hade jordbruksverket granskat Regeringen hade Sverige FÖRHOPPNINGSVIS förelagts med flyktingförbud! Att det ”föreligger” bristande omhändertagande. (Nu gäller detta inte alla förstås, det finns lyckligt lottade som hamnat hos Bert Karlsson och fått ventilation och fönster fria ifrån våningsängar.) Det jag vill ha sagt egentligen är bara, precis som mina kollegor säger till mig när jag envisas likt ett barn i sandlådan att: 

”- Jag kan själv!” 

Kollegorna suckar uppgivet och säger uppgivet att: 

” – BE OM HJÄLP ISTÄLLET! ”

Desamma säger jag till Sveriges ”regnbågs-politiker””

” – BE OM HJÄLP ISTÄLLET! SÅ ALLA KAN FÅ RÄTT TILL VÄRDIGHET OCH INTE MINNS TRYGGHET!” 

Om inte minst för barnens skull! Det kan inte vara ett lands ansvar att axla utmaningar som Sverige ställs inför. Och slutligen så måste det sluta daltas med kriminella och gärningsmän oavsett härkomst! Det är ingen rättighet för den orättfärdige utan en skyldighet mot allmänheten! Ansvar bör tas av någon som vet vad ansvar är!!! 😯 

Utebliven ”lill-lördag”.

Sjuka barn är ett särskilt kapitel i vardagen. Ett kapitel som känns precis som en arbetsdag – fast man är hemma. För när man ändå tvingas vara hemma känns det som att ersättningen ifrån försäkringskassan kräver någon slags utförande av vardagliga sysslor. Skrivet med ironi. Sådana sysslor som man antingen glömt eller förträngt eller fullkomligt skitit i snarare på helgen då man haft andra sysslor att ägna sig åt. 

I synnerhet med 48 h utan vatten då brunnen gick sönder här hemma i söndags. Att man, med fyra barn i familjen ska få vardagen att snurra utan vatten var knappast något som passerade obemärkt. Att man inte kan borsta tänderna i vanlig ordning utan att man får ”doppa-tandborsten-i-glaset-för-att-få-väta-som-ger-skum” känns urtiders. Likaså att med hjälp av spannar spola i toaletterna. Glest mellan spolningarna dessutom. För att köra vatten i spannar ifrån svärföräldrarnas hus var en utmaning. Att tvingas stuva makaronerna för att på så vis spara på vattnet ifrån de fyllda PET-flaskorna. Visserligen är det godare, men det är inte alltid lusten infinner sig att behöva röra trollbundet i grytan tills konsistensen är den rätta. Inte heller att kunna tvätta kläder. Eller att diskmaskinen börjar lukta unket av odiskad, slarvigt avsköljd disk. Man kan ju inte ens handdiska! Och för att kunna torka av ett klibbigt köksbord får man blöta disktrasan i en tunn ståle vatten ifrån PET-flaskan. 

Jag är bortskämd det insåg jag redan efter ett par timmar utan vatten. Barnens söndagsbad fick ersättas av våtservetts-tvätt. Kanske var det därför Milia fick feber igår och blev sjuk. Inte allvarligt sjuk men ändå så pass risig så att hon fick vara hemma. 

Så idag har jag vabbat. Men ingen sovmorgon för det. Strax efter 06 var jag nere i stallet och röjde undan morgonsysslorna. Sen skjutsade jag upp Matte till sin ”lärlings-plats” i Konga. Imorse påminde jag att det var hög tid för grabben att faktiskt ta körkortet. Rösten var nog mer bestämd än vanligt tror jag. Jag misstänker det iallafall. Sen skynda hem och göra frukost till resten av barnaskaran och vinka av Marcus som i ösregn gick emot busshållsplatsen. 

Sen var det dax att fira vattnets återkomst genom att tvätta, diska och fejja efter 48 h i något som liknade missär. 

Strykbrädan som tappat en skruv på undersidan fick en ny så att jag skulle kunna använda den igen. ”Ska man få något gjort får man göra det själv”…. Så är det. När jag låg där på strykbrädan i tvättstugan och skruvade fick jag en löjlig vision om att jag satt på en surfingbräda. Porlandet ifrån tvättmaskinen spädde på känslan att jag alls inte låg i en överfull tvättstuga och skruvade på en strykbräda utan att jag var på äventyr. Äventyr bortom disk, tvätt och smuliga golv. Att jag i all enkelhet rullade upp på en stor våg, i ett korallblått hav, för att sedan resa mig på surfbräda och rida ut den mäktiga vågen. Naturligtvis ställde jag mig inte på strykbrädan och simulerade passande rörelser. Inte alls, jag är inte dum i huvudet på det viset. Sen hann jag inte heller för den delen då Malle skrek ifrån toaletten att det hänt något. Och det hade det. Det hade hänt ”hemskheter”. 

Någon, som ansåg sig oskyldig, hade proppat toan full med papper. Det var stopp! Med vatten upp till kanten försökte jag förtvivlat trycka ut pappret i röret med hjälp av toaborsten. Att stoppet skulle släppa och sörpla iväg in i avloppsröret. Men det var tvärstopp! Att köra ner armen i en full toastol med vatten upp till ringen är inget hemtrevligt. Men det var enda sättet att få stoppet upphävt. När jag grävde i det blöta pappret och fick upp den ena tussen större än den andra väntade jag mig att känna den där hårda kartong-rullen som sitter i mitten av rullen. Men det gjorde jag inte, det var bara papper. Mycket papper! Och sen kom slörpet. Vattnet försvann snabbt och efter en spolning var allt som vanligt igen. 

Att vabba med barn som bara har måttligt med feber är en prövning.  När det finns oanade krafter till att retas, slåss och bråka. Man improviserar för att motivera till kamratskap och diverse lekar. Man vänder ut och in på sig själv. Mest för sin egen skull. För att ”arbetsmiljön” hemma ska vara uthärdlig för egentligen alla som faktiskt är hemma krävs både fantasi och ett gigantiskt tålamod. Lunch, mellanmål för att sedan nästan direkt börja med middagen. 

När klockan ”började bli kvällen” ska man börja snickra på morgondagens kommande. Imorgon passar farmor barnen halva dagen. Men det ska packas, förberedas och planeras. För så många gånger har jag optimistiskt lovat mig själv kvällen innan att imorgon stiger jag upp en kvart tidigare. När det gäller just det litar jag inte på mig själv. Jag har ingen som helst karaktär alls att kliva upp. Ögonen vill inte vakna. Öronen ignorerar väckarklockan. Men som jag brukar säga att:

” Människan ÄR inget nattdjur. I så fall hade vi kunnat se i mörker!” 

Så det är bara att förbereda det som måste göras innan det är dax att, av kopiös trötthet krypa ner i den efterlängtade sängen. Vem vet, kanske fortsätter jag att i drömmarnas värld åka vidare på min ”strykbräda” på ett korallblått hav med gulliga krabbor springandes på stranden? Nä, jag är uppriktigt för trött för sådan äventyr idag. Jag ska somna utan minsta tillstymmelse till drömmar inatt. För jag är trött på äventyr i alla former ärligt talat. Jag behöver bara lugn och ro. Mja, kanske en fika jag kan ta i drömmen, det hade jag kunnat gå med på!

Jämställdhet till upprördhet!

I ärlighetens namn är jag så trött på jämställdhets-snacket att jag skulle kunna kräkas. Iallafall när man diskuterar jämställdhet mellan män och kvinnor. Att man ideligen framställer kvinnan som jämlik mannen. Och visst är visionen vacker. Nästan sagolik. För idag 2016 ska det sannerligen vara rättvist! Och visst sjutton håller jag med till viss del. Kvinnodominerade yrken måste lyftas och få mer ”manslöner”.  Men detta är yrken som likväl drabbar män som valt yrken inom exempelvis vård och omsorg. Dessa yrken som borde tjäna mer än både industriarbetare och snickare tillsammans. Så viktiga yrken! Att vårda människor. Gamla som unga, smala som tunga. Desamma gäller lärare och andra kategorier i samma inriktning att bemöta människor, barn och tonåringar. 

Jämställdhet är en ren inviduell fråga som inte alls har med kön att göra tycker jag. Det finns många killar och män som inte har det där jävla anammat att slå näven i bordet och påtala sin kompitens och rätt till högre lön. Likväl som det finns kvinnor. Sen finns det finns kvinnor som förhandlar och spelar i samma ligor som de stora karlarna med portföljer  och dyra rakvatten.

Personligen är jag mycket noga, att konstigt nog, göra precis tvärtemot vad jag nyss skrivit. Jag går medvetet in och gör precis samma jobb på jobbet som karlarna. Jag lyfter och hänger manuellt samma tunga balkar och bär pallar och kragar hit och dit. När jag inte målar förstås. Mest för att ingen ska kunna säga något om att jag särbehandlas för mina klena armars skull. Eller att min surt förtjänade lön skulle kunna kallas för bidrag istället. Men idag ville jag bara stanna upp och uppriktigt skrika! 

Skrika att:

”- Jämställdheten kan ta och dra åt helvete! ”

Jag ville bara tjura ihop och få utlopp för mina upprörda känslor. För jag blir det ibland – upprörd. Efter några tunga dagar fick jag för stunden nog. Att vissa anser sig besitta rätten att liksom ”plocka russinen ur kakan” och välja de bra jobben framför de dåliga. Starka karlar med hår på bröstet dessutom.

” – Ser ni inte att denna kropp inte är byggd för att lyfta balkar?” Så ville jag säga högt och tydligt. Jag skulle fortsatt:  ” – Min muskelmassa är inte kostruerad att jobba med tyngder på ett så fysiskt sätt. Att min kropp egentligen är ämnad åt att trösta barn och att ge trygghet.”

Det var så jag kände då. I den stunden då man blir upprörd. För jag har inte hår på bröstet och inte heller har jag plockat russinen ur kakan. Förmodligen var det av utmattning och trötthet jag blev upprörd. För jag har lärt mig en sak, som visserligen kanske mest gynnar företaget till priset av att  jag tröttar ut mig själv. Ju hårdare jag jobbar själv ju hårdare tvingas andra jobba. Ett fult sätt att nå ett slags rättvisa. En rättvisa om ”lika lön för lika arbete”. En slags jävla jämställdhet. Men jag sa inget. Jag bet mig i underläppen och gjorde fuck you-tecknet bakom en riktig ”ögontjänares” rygg. Någon som enligt mig ”är för smart för att kunna spela dum”, som utstuderat väljer sina jobb – med omsorg. Då får man göra fuck you- tecknet bakom ryggen på långt avstånd. Jag har gjort det innan och kommer med all säkerhet att göra det igen. Det pinsamma är att jag har blivit påkommen med långfingret höjt. Att höra förnedringen att:

” – Jessica, du är snart fyrtio år och pekar fuck you!” 

Skamsenhet. Det är känslan. Att jag som egentligen är så snäll kan göra något så fult. Ett dåligt samvete har fått mig att tilltala den utpekade med ånger i rösten. För jag är verkligen emot mobbning och utanförskap i alla former! Men jag är samtidigt för allas lika värde och inte minst rättvisa. Att rättigheter även består av skyldigheter! För alla. Inte bara för vissa när man känner för det… 

Det är en svår balansgång det där. Visserligen är mitt balanssinne bättre än min kordinationsförmåga och jag är inte felfri. Långt ifrån. 

”Finn ett fel.” Så brukar jag skämta och sen sätta pricken över i:et i skämtet med att säga ” – Nä, finn ett rätt!”

Oavsett balanssinne eller kordinationsförmåga så har sista dagarna sugit musten ur mig. Min kropp skvallrar om någon slags överansträngning. Så det var stapplande ben som torkade av fötterna på mattan innanför ytterdörren väl hemma i eftermiddag. Ett par fötter som verkligen längtat efter att få krypa ur arbetsskorna och äntligen kunna få andas frisk luft. Precis som övriga mig. Fredag. Som jag längtat. En helg där jag får chans att slicka mina sår och pyssla om mitt kraschade ego. Att på måndag kunna återgå till vardagen utan fuck you – tecken och att jobba efter måttot, sköt mig själv och skit i andra. Att inte sträva efter någon löjlig bevisning på jämställdhet eller att ”straff-jobba” stenhårt för att jäklas. Men på tal om jämställdhet så tycker jag ändå att jag ägnat mig åt ”girl-power”. För som sagt, styrkan sitter inte bara i en fysisk stark manskropp utan den sanna styrkan sitter i att kunna trösta och ge trygghet. Att välja sina strider är jag kanske inte så smidig på men jag viker inte undan av påstådd svaghet. Aldrig! Inte heller av lathet. Jag strider för allas lika värde och allas lika ansvar. Det borde fler göra! Dock kanske utan att göra fuck you-tecken i smyg. 🙂

Förbannade tunnelseende!

”Upp som en sol, ner som en pannkaka.”

Nackdelen med att blogga är väl det konkreta beviset på de känslor man kännt och upplevt faktiskt finns dokumenterade. Som ett slags minne. På gott och på ont givetvis.

”Ljuset i tunneln”, vilket skitsnack. Igår kändes uttrycket så himla rätt och uppriktigt. Idag är det mer, är det inte i en gångtunnel du går då ljuset visas så spring utav bara helvete. Men all sannolikhet är det tåget. Tvära kast. Jag har tappat eller slarvat bort min självkänsla. Den är totalt bortblåst! Redan på jobbet kände jag stundvis negativa vibbar. En känsla jag verkligen försökte tränga bort. Men känslan liksom gnagde och gnagde. Väl när barnen var hämtade och middagen stod på spisen och puttrade kände jag en känsla av syrebrist men ändå en lättnad. Kvällen var nära. Efter några djupa andetag var bordet dukat och tvättmaskinen tuffade precis som i vanlig ordning. Middagen, som i vanlig ordnings förtärdes på tio minuter lämnade en lika vardaglig klibbig disk. Mosgrytan, som minuterna innan hade serverat höstens första hemmalagade potatismos omsorgsfullt tillberett på mumsiga King Ewald-potatis, hade torkat in och förvandlas till något liknande gul geggamojja. Den ugnsbakade falukorvens fat var flåtigt och kletig ost och några lökbitar krävde fördisk innan diskmaskinen. 

Efter ett evigt klickande på datorn med bortglömd inloggningsuppgift gjorde att jag fick ringa HM:s kundtjänst för att lägga en beställning. Ett evigt rabblade av ordernummer. Och inte helt smärtfritt då man ska försöka få en femårig prinsessa att inse att hon inte behöver spetsklänningar eller glittrande tiaror utan vanliga skolkläder. Jag andades djupa andetag. I ett vagt ögonblick hade jag, för att avleda spetsklänningar lovat måla naglar istället. En helt ok deal en måndagskväll. Och givetvis ville lillebror också ha rosa naglar. Och för stunden var det lugnt. Tills kvällsmaten skulle serveras. Smärtfritt hoppades jag på men att en prickig korvmacka kan orsaka konflikter känns så onödigt och tråkigt. 

Precis innan läggdags ville lillebror inte alls ha rosa naglar längre. Och acetonet stod längst in i badrumsskåpet. Bakom halvtomma balsamflaskor och urtryckta hårgele-tuber. Så med nyborstade tänder och naglar i naturlig färg kröp han till kojs-nöjd. Samtidigt som kvällens andra tvättmaskinen ilsket signalerade ”färdigtvättat” ifrån tvättstugan. 

Nästa projekt var att leta upp en datorväska. Med betoning på ordet leta! Jag kan utan att ljuga säga att jag letat i hela huset. Och jag hittade den på sista tänkbara stället. Desperat hade jag till och med muddrat runt i min strumplåda. Där låg den givetvis inte. Utan inne i husets ”skräpförråd”, längst upp och längst in låg den. När jag visade väskan som skulle agera ”skol-data-väska” fick jag kommentaren att: 

” – Det ser ju ut som en resväska!” 

Där, I den stunden, förbyttes den tillmötesgående mamman som pjåstar med naglack både hit och dit till en ”monster-mamma”. Av ren frustration blev jag jätte arg och ledsen. Egentligen helt oprovocerat. Datorväskan såg verkligen ut som en resväska. Men allt letande fick mig att bli arg. Jag som är snäll egentligen skrämde iväg mina stora grabbar. Plötsligt var TV-rummet tomt. Då förbyttes ilskan mot ångest och skamsenhet. Att en mamma inte är en övermänniska har jag skrivit innan men just idag hade jag verkligen velat vara det. En övermänniska som oberoende av självkänsla eller inte härdar ut lite jäkla vanlig vardags-stress. I skrivande stund känner jag mig låg och skamsen. När jag var nere i stallet och gjorde kvällssysslorna tänkte jag på ljuset i tunneln. Hur fel jag haft. Ljuset i tunneln ser jag när jag tittar på mina barn. Mina barn som jag älskar så ofantligt mycket. Även om jag är ”monster-mamma”, dock utan horn och huggtänder så älskar jag dom totalt villkorslöst. Imorgon ska jag fasen leta upp min självkänsla och vara ”bästa-mamma-städa” igen. Oavsett, monster eller inte, jag gör mitt bästa. Ibland räcker man ändå inte till. Det är väl bara att inse och lära sina barn, även praktiskt, att INGEN är felfri. Inte ens en mamma… ❤

Ljuset i tunneln.

Oftast när man pratar om ljuset i tunneln menar man att någon har ”kolat vippen”, ”kilat vidare” eller ”stämplat ut”. Att man helt enkelt lämnat jordelivet i en skepnad och endast iklädd  sin ande. 

I helgen såg jag dock jag ljuset i tunneln på ett annorlunda sätt. För jag lever, i allra högsta grad. Vilket jag givetvis är ohyggligt tacksam för. För även om livet ibland är besvärligt är det utomordentligt härligt. För det finns nämligen ingen som helst rättighet att livet ska vara härligt. Livet är mest en jäkla skyldighet! Skyldigheter som duggar tätt. Man har ju skyldigheter gentemot sina barn, sin arbetsgivare, sina medtrafikanter, till sina bekanta och släktingar,  och till med emot sin elleverantör. Skyldigheter. 

Oavsett, ljuset i tunneln, kan egentligen jämföras med skyldigheternas motsats rättigheter. För i helgen tog jag mig rättigheter. Att värdera tiden på ett sätt som ligger bortom alla sysslor och tråkiga måsten. För det finns fler i familjen som har precis samma skyldigheter som mig. Att jag kanske gärna ser mig oumbärlig, med all säkerhet omedvetet, men att damma och städa är inget som kräver den vassaste smartheten. Sagt och gjort, jag tog med mig Marcus och Malle och åkte upp till Emmaboda marknad. I gassande sol strosade jag i mitt barndoms-samhälle ibland marknadsknallar och ibland medmänniskor. 

Vi hamnade mitt i ett godisregn när vi anlände. Ljuset i tunneln dimmades något över att fullvuxna karlar, på fullaste allvar, trängdes ibland småbarn i jakt på kolor och chokladbitar. Flera gånger fick jag hjärtat i halsgropen av känslan att morgondagens löpsedlar skulle innefatta överskriften som:

” Barn allvarligt skadade i jakt på Plopp”.

Det blev inga överskrifter om skadade barn även om jag tyckte beteendet var anmärkningsvärt korkat. Girighet är väl säkert mänskligt men att stjäla ifrån barn, till sina egna barn, där går gränsen. Eller rättare sagt, man har floppat långt över gränsen! 

Emmaboda, orten där jag växte upp känns inte alls hemma längre. Dels för att hela innekärnan i byn är ”totalrenoverad”. Men säkert även för att folket man såg faktiskt var helt främmande människor. Det var uppriktigt sagt inte många jag kände igen. Knappt någon. 

Men på något sätt såg jag ändå ljuset i tunneln när vi satt på det gamla fiket Fenix. Mina söner, min mamma, hennes man och min kära lillebror Jimmy. Kaffet smakade magiskt. Smörgåstårtebiten var uppriktigt sagt lite smaklös men trots allt var det värt varenda krona. Kramen jag minuterna innan fått av en kär kusin gjorde mig plötsligt harmonisk. En kusin som har färglagt min barndom och mitt liv på ett mycket posetivt och angörande sätt. 

När livet känns påfrestande, svår-manövrerat och ibland riktigt orättvist måste man höja blicken och titta efter ljuset. Inte så högt så att man lämnar jordelivet, utan lagom högt. En gångtunnel under järnvägsspåret kan vara ett bra sätt att se ljuset. Att uppskatta minnet av en kopp kaffe, en kram, en nöjd fyraårig son som handlat pistoler med sugproppar. Vetskapen om att städningen delas. Min sambo ska nämligen ”leka fotboll” imorgon. (Läs idag) Bortamatch som tar hela dagen. ”Leka” fotboll, ett orättvist ord har jag fått höra – många gånger, men ”spel är på lek”. Oavsett matchkläder, visselpipa eller kompitensen på domaren. Så medans jag strosade på marknaden visste jag att åtminstone toaletterna skulle skuras hemma. Sen har väl kanske kvinnor och män delade uppfattningar om hur man praktiskt skurar en toalett. Om man bara ska skurar själva ”dassa-stolen” eller om man inkluderar duschväggar, handfat, badkar, kakel och golv. Idag kändes det dock oviktigt. Ljuset i tunneln handlar inte om badkar utan om att värdesätta sin egna tid – för sin egna skull. Att spendera tid på det eller på dom man tycker om är viktigt. Som berikar ens tillvaro på ett posetivt och styrande sätt. Att det är de människor som verkligen bryr sig som är de viktiga och inte dom som inte värdesätter varesig vänskap eller respekt. 

Idag träffade jag, över en kopp kaffe, en sann vän. Våra döttrar lekte medans vi ”gaggade”. Gagga är ett laddat ord som klingar posetivt. En vän som jag hyser stort förtroende för och inte minst respekt. En vän som inte räds att vara obekväm för att skipa rättvisa. Som inte låter politiska män med makt fjanta runt och göra naiva korkade ”låtsas-jobb”. En vän som står på den lilla människans sida. På landsbygdens sida. En pantertant! 

Där kan man snacka om se ljuset i tunneln. Att kämpa för något som man tror på. Med näbbar och klor för att andra ska kunna skymta ljuset. Om det sen är i form av behålla skolor, bibliotek, kulturintressen eller ålderdomshem osv är en hjärtefråga lika inviduell som antalet invånare.

Det ljusnar. Om än så i en gångtunnel med en slags inre seger, likaväl som en drivande kvinna som får en mörk framtid att se ljus ut. Att KUNNA se ljus ut. För det är det enda som egentligen är riktigt säkert är att en dag ska vi alla se ljuset i tunneln – på riktigt.

”Det farligaste man kan göra är att födas!”

Ett sant citat. Kan man därför se ljust på livet och på framtiden känns den riktiga färden emot ljuset, när man väl ”stämplar ut” inte lika hemsk och långt borta. Utan det känns förhoppningsvis tryggt och hemma ungefär som i en gångtunnel i Emmaboda en solig höstdag! Stora ord ifrån en liten människa. Stora ord ifrån mig! ❤

”Spilla gubba-gegg!”

Citatet i överskriften är taget ur Galenskapernas ”Mor i skutan”. För även om detta humoristiska gäng skapade sketchen för jättelänge sedan finns det meningar och citat som är mer ämnat för år 2016 känns det som. Inbillar jag mig iallafall!  

Även om innebörden i sketchen är av annan slags kaliber än vad detta inlägget innefattar så är ”gubba-gegg” ett begrepp som känns befogat idag. Det kladdas. Man håller varandra bakom ryggen och nästan kramas. Man mår nästan illa över hur man  tycks resonera om  det som händer i Sverige i skrivande stund. Att för det första så blir man stämplad som en rasist om man skulle råka yppa något negativt om invandringen i Sverige. Ens bara om man är orolig. Att man skulle vara SD-anhängare… Man ”rasist-flaggas” –  OSKYLDIGT! Att man är kapabel att nita folk med järnrör eller att man förnekar andra världskriget och dess existens. Detta vedervärdiga som aldrig får glömmas! 

 Jag är verkligen ingen SD-anhängare, precis lika lite som jag längre är socialdemokrat. Inte heller är jag centerpartist, miljöpartist eller moderat. Jag är ingenting idag. Jag är bara snäll! Jag hälsar alltid artigt på de invandrarfamiljer jag kör förbi i Konga. Av respekt och värdighet. Av alla lika värde. För att förebygga utanförskap och få nyanlända att känna sig ”hemma på bortaplan!” Dom hälsar alltid glatt och tyvärr förvånat tillbaka.

Men bortom Konga och rara barnfamijer, så vägrar jag låta gubbar med status och makt förtrycka den pågående förnekelsen av kvinnor som sker. En slags förnekelse i smyg dock, men ändå för det kritiska ögat så synligt. Man inser inte det som håller på att hända. Poliser som går på knäna i missär av nonchalanta övermän. Övermän som delar ut armband till kvinnor där det står ”Tafsa inte”. Ska man skratta? Är det ett skämt? Jag skrattar inte. Jag ler inte ens. 

Hade det varit någon förening eller dylikt som sålt banden på apoteket hade jag gladeligen köpt ett ”tafsa-inte-band”. För att på så vis visa mitt missnöje över kvinnans plötsligt ”låga status” i samhället. Kanske inte jämställdhets-mässigt utan rent kroppsligt. Själv hade jag som barn, precis som så många  andra handen där det stod ”Rör inte min kompis” på placerad på min skolväska. Denna lilla knapp som såldes av Stockholms län SSU-distrikt. För att förebygga mobbning. Vill minnas att det var på 80-talet. 

Men att Sveriges Rikspolischefen Dan Eliasson bara kläcker tanken på att dela ut ett armband gör mig mörkrädd, uppgiven och rent av förbannad. Är det ett jävla skämt? Att kvinnor ska behöva bära armband för att påtala att man ”är sin egen”? Och, skämsamt, om det nu går skämta om sådana här hemskheter, men vad händer vid en rättegång…kommer frågan: 

” – Hade du ”tafsa-inte-armbandet” på dig?” 

” – Om inte, så blir det förmildrande dom!” 

Ironi. Men förstår vi allvaret? Poliser säger upp sig oftare än någonsin, själv går Rikspolischefen Dan Eliasson ut i media och säger att han haft en underbar semester och känner sig utvilad och stark. Jag har själv hört det med mina egna öron i radion. Stefan Löfven har fullt förtroende för honom, killen med armbands-idén. Hur i helvete kan gubbar, Sveriges mäktigaste styra ett land med ett bekvämt ”knäsittande”? I varandras knän dessutom! Snart får det räcka med att ”spilla gubba-gegg” och stå upp för det som händer i verkligheten. I ”deras ( och vårat) land”, och inte minst på deras arbetsplatser. Jag blir mörkrädd! 

Sen har media har målat upp bilder och berättelser där femåringa pojkar blir förnekade att bada i simhallar då det tydligen införs ”kvinnotid”! Tanken är kanske i grund och botten god,  men är det nödvändigt? 

Femåriga pojkar! Barn. Pojkar som vid denna ringa ålder inte gör skillnad på kön. Som inte lägger märke till bröst eller läskande stjärtar. 

Likaså flickor i samma ålder som fått påbackning för att dom inte haft någon bikini-överdel. Barn. Hur i hela friden ska vi kunna lära våra barn allas lika värde om vi ska börja göra skillnad och sålla redan ”tidigt” i barndomen. 

Media visar idag en mycket felvriden bild av den västerländska kvinnan. Att vi har silikonbröst och botox-läppar och ser ut som förföriska ”duck-faces” alla dygnets timmar. Kvinnan blir fördummad genom en snedvriden sexighet. Själv har jag den perfekt kroppen. Inte för att pryda förstasidan på tidningen Slitz med, verkligen inte. Men min kropp skvallrar om en ärlig kvinnlighet! Jag närmar mig fyrtio, det både syns och känns, skämsamt skrivet. Men min kropp har fött fyra fantastiska barn. Brösten är kanske inte i nyskick längre. Men dom har fyllt sin funktion. Något längre än för tjugo år sedan men dom har iallafall mättat och tröstat fyra barn. Benen har åderbråck då man sprungit timmavis på jobbet. Benen skvallrar ibland om en slags skäggstubb då jag varit tvungen att priotera annat framför fåfänga. Jag försörjer min familj ekonomiskt precis lika mycket som min sambo gör. Jag klassar mig som 100%jämställd i min person och inte som kön. Jag behöver inte armband för att försvara min kvinnlighet!  Jag fruktar inte särskilt för mig och min säkerhet, därimot fruktar jag min dotters framtid och frihet. Och alla andra flickor och döttrar. Delar man ut armband och vägrar inse fakta kommer kvinnans och flickans värdighet sjunka ännu mer! 

”Gubba-gegg” som låter kvinnan krast  sagt, förtryckas bör tänka om angående sitt sätt tänka och framförallt yttra sig i media. Att ta oro och problem på allvar.

Våldtäkter och övergrepp har alltid funnits, det är alldeles rätt, men då i mer skymd form som i hemmet eller i buskar. I regel av en gärningsman. 

Armbandet har införts då det eskalerat till mass-gärningsmän. Det skrämmer mig. Jag har en dotter, fler än mig har döttrar, och söner för all del, oavsett kön är barn för små för att dela upp i feminint och maskulint. Barn är barn oavsett överdel på bikini eller Batman-tröjor. Det är som barn man sätter värderingarna om det vuxna tänkandet. 

Än så länge kan det bli bättre, men det som skrämmer mig är att det också kan bli mycket värre. Gör om gör rätt. 

”Gubba-gegg” är inget som ska styra ett land. Ett land behöver fokuserade poliser som känner arrangemang och glädje i sitt yrke, inte en själv belåten chef som klappar sig själv på axlen och värderar sig som oumbärlig. Det är nämligen ingen! Pojkar som behandlar flickor med respekt, och tvärtom givetvis, men även ett samhälle utan armband och rädsla för att gå ut. 

Ett samhälle som inte ruckar på våra värderingar och traditioner för att passa in i en mer ”okristen” miljö. 

Man kan vara snäll även om man är gammaldags. Man behöver inte ”dansa efter andras pipa”, man kan börja med att blåsa i sin egen! Punkt! Mina tankar, mina ord och min rätt att använda yttrandefriheten! 

Allas lika värde – utan armband, och inte minst – utan fotbojor! ❤