Ljuset i tunneln.

Oftast när man pratar om ljuset i tunneln menar man att någon har ”kolat vippen”, ”kilat vidare” eller ”stämplat ut”. Att man helt enkelt lämnat jordelivet i en skepnad och endast iklädd  sin ande. 

I helgen såg jag dock jag ljuset i tunneln på ett annorlunda sätt. För jag lever, i allra högsta grad. Vilket jag givetvis är ohyggligt tacksam för. För även om livet ibland är besvärligt är det utomordentligt härligt. För det finns nämligen ingen som helst rättighet att livet ska vara härligt. Livet är mest en jäkla skyldighet! Skyldigheter som duggar tätt. Man har ju skyldigheter gentemot sina barn, sin arbetsgivare, sina medtrafikanter, till sina bekanta och släktingar,  och till med emot sin elleverantör. Skyldigheter. 

Oavsett, ljuset i tunneln, kan egentligen jämföras med skyldigheternas motsats rättigheter. För i helgen tog jag mig rättigheter. Att värdera tiden på ett sätt som ligger bortom alla sysslor och tråkiga måsten. För det finns fler i familjen som har precis samma skyldigheter som mig. Att jag kanske gärna ser mig oumbärlig, med all säkerhet omedvetet, men att damma och städa är inget som kräver den vassaste smartheten. Sagt och gjort, jag tog med mig Marcus och Malle och åkte upp till Emmaboda marknad. I gassande sol strosade jag i mitt barndoms-samhälle ibland marknadsknallar och ibland medmänniskor. 

Vi hamnade mitt i ett godisregn när vi anlände. Ljuset i tunneln dimmades något över att fullvuxna karlar, på fullaste allvar, trängdes ibland småbarn i jakt på kolor och chokladbitar. Flera gånger fick jag hjärtat i halsgropen av känslan att morgondagens löpsedlar skulle innefatta överskriften som:

” Barn allvarligt skadade i jakt på Plopp”.

Det blev inga överskrifter om skadade barn även om jag tyckte beteendet var anmärkningsvärt korkat. Girighet är väl säkert mänskligt men att stjäla ifrån barn, till sina egna barn, där går gränsen. Eller rättare sagt, man har floppat långt över gränsen! 

Emmaboda, orten där jag växte upp känns inte alls hemma längre. Dels för att hela innekärnan i byn är ”totalrenoverad”. Men säkert även för att folket man såg faktiskt var helt främmande människor. Det var uppriktigt sagt inte många jag kände igen. Knappt någon. 

Men på något sätt såg jag ändå ljuset i tunneln när vi satt på det gamla fiket Fenix. Mina söner, min mamma, hennes man och min kära lillebror Jimmy. Kaffet smakade magiskt. Smörgåstårtebiten var uppriktigt sagt lite smaklös men trots allt var det värt varenda krona. Kramen jag minuterna innan fått av en kär kusin gjorde mig plötsligt harmonisk. En kusin som har färglagt min barndom och mitt liv på ett mycket posetivt och angörande sätt. 

När livet känns påfrestande, svår-manövrerat och ibland riktigt orättvist måste man höja blicken och titta efter ljuset. Inte så högt så att man lämnar jordelivet, utan lagom högt. En gångtunnel under järnvägsspåret kan vara ett bra sätt att se ljuset. Att uppskatta minnet av en kopp kaffe, en kram, en nöjd fyraårig son som handlat pistoler med sugproppar. Vetskapen om att städningen delas. Min sambo ska nämligen ”leka fotboll” imorgon. (Läs idag) Bortamatch som tar hela dagen. ”Leka” fotboll, ett orättvist ord har jag fått höra – många gånger, men ”spel är på lek”. Oavsett matchkläder, visselpipa eller kompitensen på domaren. Så medans jag strosade på marknaden visste jag att åtminstone toaletterna skulle skuras hemma. Sen har väl kanske kvinnor och män delade uppfattningar om hur man praktiskt skurar en toalett. Om man bara ska skurar själva ”dassa-stolen” eller om man inkluderar duschväggar, handfat, badkar, kakel och golv. Idag kändes det dock oviktigt. Ljuset i tunneln handlar inte om badkar utan om att värdesätta sin egna tid – för sin egna skull. Att spendera tid på det eller på dom man tycker om är viktigt. Som berikar ens tillvaro på ett posetivt och styrande sätt. Att det är de människor som verkligen bryr sig som är de viktiga och inte dom som inte värdesätter varesig vänskap eller respekt. 

Idag träffade jag, över en kopp kaffe, en sann vän. Våra döttrar lekte medans vi ”gaggade”. Gagga är ett laddat ord som klingar posetivt. En vän som jag hyser stort förtroende för och inte minst respekt. En vän som inte räds att vara obekväm för att skipa rättvisa. Som inte låter politiska män med makt fjanta runt och göra naiva korkade ”låtsas-jobb”. En vän som står på den lilla människans sida. På landsbygdens sida. En pantertant! 

Där kan man snacka om se ljuset i tunneln. Att kämpa för något som man tror på. Med näbbar och klor för att andra ska kunna skymta ljuset. Om det sen är i form av behålla skolor, bibliotek, kulturintressen eller ålderdomshem osv är en hjärtefråga lika inviduell som antalet invånare.

Det ljusnar. Om än så i en gångtunnel med en slags inre seger, likaväl som en drivande kvinna som får en mörk framtid att se ljus ut. Att KUNNA se ljus ut. För det är det enda som egentligen är riktigt säkert är att en dag ska vi alla se ljuset i tunneln – på riktigt.

”Det farligaste man kan göra är att födas!”

Ett sant citat. Kan man därför se ljust på livet och på framtiden känns den riktiga färden emot ljuset, när man väl ”stämplar ut” inte lika hemsk och långt borta. Utan det känns förhoppningsvis tryggt och hemma ungefär som i en gångtunnel i Emmaboda en solig höstdag! Stora ord ifrån en liten människa. Stora ord ifrån mig! ❤