”Spilla gubba-gegg!”

Citatet i överskriften är taget ur Galenskapernas ”Mor i skutan”. För även om detta humoristiska gäng skapade sketchen för jättelänge sedan finns det meningar och citat som är mer ämnat för år 2016 känns det som. Inbillar jag mig iallafall!  

Även om innebörden i sketchen är av annan slags kaliber än vad detta inlägget innefattar så är ”gubba-gegg” ett begrepp som känns befogat idag. Det kladdas. Man håller varandra bakom ryggen och nästan kramas. Man mår nästan illa över hur man  tycks resonera om  det som händer i Sverige i skrivande stund. Att för det första så blir man stämplad som en rasist om man skulle råka yppa något negativt om invandringen i Sverige. Ens bara om man är orolig. Att man skulle vara SD-anhängare… Man ”rasist-flaggas” –  OSKYLDIGT! Att man är kapabel att nita folk med järnrör eller att man förnekar andra världskriget och dess existens. Detta vedervärdiga som aldrig får glömmas! 

 Jag är verkligen ingen SD-anhängare, precis lika lite som jag längre är socialdemokrat. Inte heller är jag centerpartist, miljöpartist eller moderat. Jag är ingenting idag. Jag är bara snäll! Jag hälsar alltid artigt på de invandrarfamiljer jag kör förbi i Konga. Av respekt och värdighet. Av alla lika värde. För att förebygga utanförskap och få nyanlända att känna sig ”hemma på bortaplan!” Dom hälsar alltid glatt och tyvärr förvånat tillbaka.

Men bortom Konga och rara barnfamijer, så vägrar jag låta gubbar med status och makt förtrycka den pågående förnekelsen av kvinnor som sker. En slags förnekelse i smyg dock, men ändå för det kritiska ögat så synligt. Man inser inte det som håller på att hända. Poliser som går på knäna i missär av nonchalanta övermän. Övermän som delar ut armband till kvinnor där det står ”Tafsa inte”. Ska man skratta? Är det ett skämt? Jag skrattar inte. Jag ler inte ens. 

Hade det varit någon förening eller dylikt som sålt banden på apoteket hade jag gladeligen köpt ett ”tafsa-inte-band”. För att på så vis visa mitt missnöje över kvinnans plötsligt ”låga status” i samhället. Kanske inte jämställdhets-mässigt utan rent kroppsligt. Själv hade jag som barn, precis som så många  andra handen där det stod ”Rör inte min kompis” på placerad på min skolväska. Denna lilla knapp som såldes av Stockholms län SSU-distrikt. För att förebygga mobbning. Vill minnas att det var på 80-talet. 

Men att Sveriges Rikspolischefen Dan Eliasson bara kläcker tanken på att dela ut ett armband gör mig mörkrädd, uppgiven och rent av förbannad. Är det ett jävla skämt? Att kvinnor ska behöva bära armband för att påtala att man ”är sin egen”? Och, skämsamt, om det nu går skämta om sådana här hemskheter, men vad händer vid en rättegång…kommer frågan: 

” – Hade du ”tafsa-inte-armbandet” på dig?” 

” – Om inte, så blir det förmildrande dom!” 

Ironi. Men förstår vi allvaret? Poliser säger upp sig oftare än någonsin, själv går Rikspolischefen Dan Eliasson ut i media och säger att han haft en underbar semester och känner sig utvilad och stark. Jag har själv hört det med mina egna öron i radion. Stefan Löfven har fullt förtroende för honom, killen med armbands-idén. Hur i helvete kan gubbar, Sveriges mäktigaste styra ett land med ett bekvämt ”knäsittande”? I varandras knän dessutom! Snart får det räcka med att ”spilla gubba-gegg” och stå upp för det som händer i verkligheten. I ”deras ( och vårat) land”, och inte minst på deras arbetsplatser. Jag blir mörkrädd! 

Sen har media har målat upp bilder och berättelser där femåringa pojkar blir förnekade att bada i simhallar då det tydligen införs ”kvinnotid”! Tanken är kanske i grund och botten god,  men är det nödvändigt? 

Femåriga pojkar! Barn. Pojkar som vid denna ringa ålder inte gör skillnad på kön. Som inte lägger märke till bröst eller läskande stjärtar. 

Likaså flickor i samma ålder som fått påbackning för att dom inte haft någon bikini-överdel. Barn. Hur i hela friden ska vi kunna lära våra barn allas lika värde om vi ska börja göra skillnad och sålla redan ”tidigt” i barndomen. 

Media visar idag en mycket felvriden bild av den västerländska kvinnan. Att vi har silikonbröst och botox-läppar och ser ut som förföriska ”duck-faces” alla dygnets timmar. Kvinnan blir fördummad genom en snedvriden sexighet. Själv har jag den perfekt kroppen. Inte för att pryda förstasidan på tidningen Slitz med, verkligen inte. Men min kropp skvallrar om en ärlig kvinnlighet! Jag närmar mig fyrtio, det både syns och känns, skämsamt skrivet. Men min kropp har fött fyra fantastiska barn. Brösten är kanske inte i nyskick längre. Men dom har fyllt sin funktion. Något längre än för tjugo år sedan men dom har iallafall mättat och tröstat fyra barn. Benen har åderbråck då man sprungit timmavis på jobbet. Benen skvallrar ibland om en slags skäggstubb då jag varit tvungen att priotera annat framför fåfänga. Jag försörjer min familj ekonomiskt precis lika mycket som min sambo gör. Jag klassar mig som 100%jämställd i min person och inte som kön. Jag behöver inte armband för att försvara min kvinnlighet!  Jag fruktar inte särskilt för mig och min säkerhet, därimot fruktar jag min dotters framtid och frihet. Och alla andra flickor och döttrar. Delar man ut armband och vägrar inse fakta kommer kvinnans och flickans värdighet sjunka ännu mer! 

”Gubba-gegg” som låter kvinnan krast  sagt, förtryckas bör tänka om angående sitt sätt tänka och framförallt yttra sig i media. Att ta oro och problem på allvar.

Våldtäkter och övergrepp har alltid funnits, det är alldeles rätt, men då i mer skymd form som i hemmet eller i buskar. I regel av en gärningsman. 

Armbandet har införts då det eskalerat till mass-gärningsmän. Det skrämmer mig. Jag har en dotter, fler än mig har döttrar, och söner för all del, oavsett kön är barn för små för att dela upp i feminint och maskulint. Barn är barn oavsett överdel på bikini eller Batman-tröjor. Det är som barn man sätter värderingarna om det vuxna tänkandet. 

Än så länge kan det bli bättre, men det som skrämmer mig är att det också kan bli mycket värre. Gör om gör rätt. 

”Gubba-gegg” är inget som ska styra ett land. Ett land behöver fokuserade poliser som känner arrangemang och glädje i sitt yrke, inte en själv belåten chef som klappar sig själv på axlen och värderar sig som oumbärlig. Det är nämligen ingen! Pojkar som behandlar flickor med respekt, och tvärtom givetvis, men även ett samhälle utan armband och rädsla för att gå ut. 

Ett samhälle som inte ruckar på våra värderingar och traditioner för att passa in i en mer ”okristen” miljö. 

Man kan vara snäll även om man är gammaldags. Man behöver inte ”dansa efter andras pipa”, man kan börja med att blåsa i sin egen! Punkt! Mina tankar, mina ord och min rätt att använda yttrandefriheten! 

Allas lika värde – utan armband, och inte minst – utan fotbojor! ❤