Andra bullar, av samma deg!

Det är ett spännande projekt när man ska baka bullar med barnen. Samma degklimp kavlas ut så många gånger så den mister all sin spänst. Och sen är nästan omöjlig att få platt när man väl får tillåtelse att hjälpa till. Fyllningen ligger i stora drivor som man med hjälp av handen får borsta ut så det blir någorlunda jämt fördelat innan man rullar ihop degen. Sen när vassa kniven ska användas måste man verkligen vara på sin vakt. Inte titta åt ett annat håll för ens en tiondels sekund. För att förhindra hemska olyckor. Eller i värsta fall…dråp. Sen kommer ”knäcka ägget i glaset”. Ett oerhört spännande moment. Hur mycket av ägget som verkligen hamnar i glaset och hur många skalbitar man måste fiska upp. Själva penslingen av bullarna brukar sluta med att plåten är lika penslad som bullarna. Och likadant med pärlsockret. Dessa små korn som man efter ett bullbak har i hela köket…och under strumporna. Men även om det färdiga resultatet inte duger att sälja på kondis så är dom fantastiskt goda. Mycket smör, mycket socker och mycket kanel. Det är barnens bullar som faktiskt är godast. För det är faktiskt inte utsidan som räknas. Så heter det väl? Och det gäller väl kanelbullar också…kan jag tycka.

-Jesse

Stora Popcorn-grytan!

Redan på onsdagen påbörjar man den mentala laddningen inför fredagen. Det är då man säger tröstande till barnen, ”Att imorgon är det torsdag och SEN är det fredag och då är det dags för…STORA POPCORN-GRYTAN!” Det sista säger vi högt tillsammans. Och visst är det väl ganska fantastiskt att en gammal röd IKEA-gryta faktiskt kan få slutet av arbetsveckan att kännas lite lättare. Att det är så förknippat med ”mys”.

Fredagen slår ju lördagen med ”mys-varnings-faktor” med hästlängder. Det är ju på fredagen man avslutar och ”packar ihop arbetsveckan”, oftast med gott samvete. Alla har planer och förhoppningar vad helgens ledigheter ska erbjuda för spännande. Även om man som mamma vet att popcorn-grytan måste diskas. Och att ”måsten” är mer än ”önskan.” Men fredagen är helig. (Man har ju hela lördagen på sig, och det som ”blir över” har man ju hela söndagen att fixa.)

OLW skapade ju inte den berömda reklamen om FREDAGSMYS om inte fredagen är veckans dag! Då ska det firas, då ska det frossas! Det tacksammaste är nog ändå plockgodis. Stora påsar gör att det ser inte så mycket ut som det är. Sen när man står där i godislandet och gräver tänker man… ”- Åhh, dom är ju för goda”! Eller tänker man… ”Nämen, sådana var länge sen!” Och man övertalar sig själv att det är bra att plocka i lite surt godis som kan ”bryta av” den söta chokladen. Och det allra tacksammaste är nog ändå att det godiset man ratar på fredagen är helt oemotståndliga på lördagen.

Och ostbågar…dessa små gula delikatesser. Det är faktiskt en konst att äta ostbågar. Dels för att dom måste ätas flera åt gången samtidigt, och att man samtidigt ska producera saliv för att kunna smälta dem i munnen utan att direkt tugga. Och detta i samma takt som det tar för handen att förflytta sig från munnen till skålen för att sen omedebart leta sig tillbaka till munnen igen. Utan kortare pauser, men ibland för att dricka läsk eller ”paus-plocka” i godis-skålen. Det tråkiga är ju att dom lukta…illa ostbågarna. Men ska man på kalas eller är överkänslig kan man ju alltid äta dom med sked. Då är det ju en solklar fördel med ”stora popcorn-grytan”. Sockerfritt och relativt luktfritt. Och en ”plånboks-smekare”. En säker investering för helgen. Och det hemtrevliga ljudet när dom poppar i grytlocket. En melodi som alla gillar. Så att fredagen är min favoritkväll är ingen hemlis. För mig är det veckans ”julafton”. Kvällen då man lever i tron om allt det man på söndagskvällen inser att man inte har hunnit. Och ljudet från den röda IKEA-grytan!

Jesse

På tiden med tiden!

Efter en massa samtal och luskande har jag äntligen fått en tid till Lunds sjukhus. Känslan av att ”när kommer remissen” har nu övergått i en annan känsla. En känsla av stark oro. En oro av att man ska hitta något som kommer beröra mig djupt i hjärtat. En oro att min älskade dotter ska behöva uppleva hemskheter. Sen pockar även en lika stark känsla av maktlöshet på uppmärksamhet. Att jag inget kan göra. Det enda jag HAR kunnat göra är att ringa runt och påskynda det som skrämmer mig så. Men det är också det enda. Jag har som sagt varit med Milia i Lund innan och jag vet vilken påfrestning som kanske väntar. Att bara se så mycket sjuka barn gör att det svider i hjärtat. Svider av smärta dels för barnen med även för dess föräldrar som besitter samma ”föräldrar-känslor” för sina barn, precis som jag gör för mina. Jag har faktiskt bett till Gud, i ren desperation, av förtvivlan och maktlöshet. Jag kommer göra det igen. Be. Be så innerligt att min dotter ska vara hos mig och sin familj, tills ålderdomen når henne efter ett underbart och spännande liv. Hennes liv. Det liv hon vill leva! Precis som jag önskar alla mina barn! För det är dem jag älskar mest i livet och som gör mig lycklig…och hel! Så på tisdag nästa vecka, peppar jag mig själv, är starkare än på länge och kommer be till högre makter! ❤

-Jesse

Nästan lite gulligt!

Dom flesta medelålders damer brukar ha söta keramikhundar sittandes vid ytterdörren. Och en oskriven tumregel är att ha en välkomnande skylt på dörren med just det trevliga ordet VÄLKOMMEN på. Gärna ska skylten också ha något krimskrams runt själva VÄLKOMMEN-ordet för att upplysa om hemtrevnad och den mjuka, pyssliga kvinnligheten som finns i hemmet innanför husets väggar.

Jag tror att dom flesta medelålders damer i större delen av världen håller med mig. Att Välkommen-skylten är viktig! För nästan ALLA. Förutom min mamma. Hon skapar ”egna” skyltar efter tycke och smak. TUR att inte de små familjemedlemmarna kan läsa. Men en sak kan jag nästan lova, min mamma behöver säkerligen aldrig vara rädd för inbrottstjuvar! ❤

– Jesse

Det svider på näsan…

Jag höjer ribban i högre takt än vad jag hinner hoppa. Det spelar ingen roll om jag saxar eller floppar jag kommer inte högre. Att prestera mera fungerar inte längre. På kvällarna innan jag somnar har jag ofta en oro-känsla i kroppen. En oro-känsla att missa det nattliga blodsockret som måste tas, eller en gnagande känsla av att jag inte hör väckarklockan på morgonen då man ska göra knattarna i ordning, ensam. Komma ihåg astma-mediciner och ombyteskläder. Frukt i massor i skolväskan, druvsocker och blodsockergrejorna att det finns stickor för hela dagen. Ens egna solkiga ostmackor och den överfulla jobbarväskan. Jag vet att jag förberett allt in i minsta detalj kvällen innan men ändå känns det stressande. Men jag har oftast egentligen full koll, det vet jag. Innerst inne.Varför plåga sig med att känna misstro emot sig själv?

Sen börjas det. Redan på vägen till dagis och arbete börjar jag planera dagen. Och när jag stämplar in (förhoppningsvis) 07.00 har jag dagen så gott som klar för mig. Jobbet är bra på ett vis, där är jag beroende av andra för att kunna sköta mina ”sysslor”. Där står jag utan makt och kan inte till mitt förtret (men delvis en slags räddning) ha kontroll över situationen. Jag måste låta mig styras av andra. Sen när arbetsdagen drar sig mot sitt slut kommer känslan av hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Och givetvis ska det göras med kvalite. Sen hämta barnen. Sen laga den dagliga middagen efter konstens alla regler. Hemlagad mat som är gynnsamt förblodsockret. Och som är godast för alla. ”Mamma scan” släng dig i väggen, känns som en mycket dum klyscha då ”Mamma Scan” säkert är en trevlig mamma som borde kunna leverera även i mitt kök. PÅ vardagarna i alla fall. Men tjurigt står jag och lagar husmanskost för att jag verka vilja istället för att jag måste…

Kanske jämför jag mig med min barndom. Växte upp större delen av min barndom utan min mamma.(Då mina föräldrar skildes då jag var 7 år, och jag var pappas flicka, då på den tiden) Men innan skilsmässan minns jag hur det städades, bakades kakor och bullar, det lektes med lera, det skurades fönster, ansades i landen, lagades mat, oftast FRÅN GRUNDEN! Den där jävla grunden! Idag känns grunden som AV-grunden. Ett sätt att stressa dagens moderna kvinnor till att få känslan av otillräcklighet. För jag glömmer ju ideligen att mamma var hemmafru. Hennes jobb var ju det jag gör på min fritid idag, efter en 40 h vecka. Ibland mer. Förr mycket mer. Försöker jag intala mig för att lätta mitt dåliga samvete som duggar tätt när jag inte hinner eller inte orkar. Även om jag innerst inne vet att det är under en kort period här i livet det är så här kaotiskt. Det vänder sen det vet jag. Sen, en annan dag.

Sen sjukdomar hit och dit gör att man tappar en stor del av den där äkta glädjen. (Ett tag framöver i alla fall nu i ovissheten.) Inget känns riktigt så där superkul eller superviktigt. Men eftersom det förväntas att man ska vara glad, hurtig, energisk, trevlig och påhittig, inte minst av barnen givetvis, gör att man i smyg vill smyga undan och kräkas. Kräkas…av influensa hade jag säkert lyckats intala mig själv och sedan vilat en stund och sedan stressat vidare i livet. Frågan är vad det är som kliar på näsan? Är det den ”berömda väggen” där det faktiskt tar stopp, eller är det bara vinddraget av hastigheten genom livet?

-Jesse

Bättrar på barndomen.

Idag är en ypperlig dag att ”fylla på” barnens barndomsminnen! Upplevelser man vill dom ska bära med sig genom livet. Och idag var det inte långt ifrån den där perfekta ”reklamfilms-barndomen”. Där alla skrattar och är lyckliga. Där alla ler och är glada, bortsett från kritvita tänder då, och perfekt makeup.

De små barnen tror från och med idag att jag är en jättehäftig och ungdomlig mamma som så järvt kastade sig ut i backen, sittandes på pulkan. För att sedan bromsa  så mycket med fötterna så det blev stora fåror i snötäcket. Man kan väl säga att jag plöjt pulkabacken. Hade backen varit en åker hade bonden varit imponerad och oerhört tacksam då marken hade varit så-bar direkt till våren! Nu var det en pulkabacke så kanske Kommunen får ta emot klagomål om sabotage.

Men visst är det något visst att dricka varm choklad och känna hur ångorna från koppen värmer den kalla nästippen. Att fika ute smakar precis lika gott som inne. Sen blir allt mycket trevligare om inte slagsmål och ”ska ha samma pulka”-tjafs uppstår. Men som sagt, idag var en bra dag!

Marcus och hans kompis ville bygga egna barndomsminnen i form av en snökoja. Pulkabacken var ju bara för småbarn. Och visst byggde dom. 4 stora klot låg på gräsmattan när vi kom hem. Frågan som jag ställde varför den inte blivit klar är inget som har med ”trevlig” barndom att göra då familjens hund Tindra som är en gammal blandrashund hade hoppat på dom hela tiden och…juckat. Dom hade gett upp och tröttnat. Men jag tror av egen erfarenhet att det är mest de ljusa och trevliga minnerna i sin barndom man faktiskt minns som vuxen. Så händelsen med Tindra lär blekna, med åren. För tänker man tillbaka på sig själv som liten i tex pulkabacken så minns man bara den spännande och kittlande känslan när man åkte ner för backen och sen att pulkan lydigt stannade på ett tryggt ställe. Man har ”glömt” alla dom gånger man åkte in i träd och slog sig gul och blå. Man har glömt hur fötterna värkte av köld och allt snor man tvingades slicka i sig då näsan rann ideligen och man inte alltid hann dit med vanten. Detta är glömt idag. Precis som jag hoppas och tror att Milia har glömt när hon blir vuxen , att vurpan i sista åket var mitt fel då jag ”plöjde” för djupt! Hon lär bara minnas denna dagen som en ”reklamfilms-barndoms-dag”. Det är jag övertygad om!

 

 

Gud favoriserade mannen sexuellt!

Efter en våldsam diskussion på jobbet för ett tag sedan står jag fortfarande fast vi att Gud favoriserade mannen sexuellt. Kanske för att Gud själv var en man, det har jag visserligen inget belägg för att på något sätt påstå. Men texten ”I faderns och sonens och den helige andens namn” verkar vara ett diffust ”bevis”.

Men rent sexuellt fick mannen så många fördelar. Och andra fördelar som har praktiska lösningar av det ”intima organets” uppbyggnad.

En man ska tydligen inte behöva frysa om han behöver urinera utomhus i minusgrader. Eller bara frysa några centimeter i alla fall. Kvinnan i samma utsatta läge behöver blotta sig minst en så där 50 cm för att kunna behålla plaggen torra.

Mannens sexualitet innebär alltid njutning. Ingen som helst risk för vare sig havandeskapsförgiftning eller gigantiska förlossningsvärkar. Det är mannen som ”bestämmer” när ”det är klart”.

Eller en sån tragisk sak som onani. Kvinnans anatomi är inte alls lika förutsägbar som mannens där Gud skapade honom med ”den känsliga och avgörande delen” på ett tydligt skaft! Orättvist kan jag tycka.

–Jesse

Min julklapp skulle hjälpa inte stjälpa!

Sedan flera år tillbaka har jag och min kollega bytt julklappar med varandra. Ofta inga dyrare grejor utan mest har vi utbytt någonting symboliskt. I år kom jag verkligen på den optimala julklappen. Den som min kollega verkligen skulle bli glad över och något som han både önskade sig och behövde. Jag var nog själv en bidragande orsak till önskan av just denna grej då jag verkligen ”kräks” beröm över hur bra dom är dom där prylarna! Och att dom är ursmarta och super-effektiva. Vilken sann glädje jag skulle skänka tänkte jag och kände mig mycket nöjd med mig själv då jag kläckt denna ”julklapps-dröm” helt själv!

Min kollega hade nämligen haft påhälsning av möss i sin ”nyare” bil. I handsfacket hade han minsann hittat tydliga bevis i form av mus-lortar. Efter att ha diskuterat åtskilliga teorier på HUR musen tagit sig in i bilen och VAD som fått den att vilja krypa in i bilen slog mig tanken om den elektriska musfällan som via ljud skrämmer iväg dessa skadedjur. Det är ju det han behöver! Övertygade mig själv. Kollegan är väldigt rädd om sin bil och hade vanliga råttfällor i bilen, det visste jag. Likaså att han varit ute och plockat ene-kvistar och byggt en barriär runt bilen så att inga musa-tassar skulle klampa över till bilen på andra sidan .(Ene är ju jätte-sticksigt) Tyckte jag lät som en ”stenålders-knep” så sagt och gjort, jag köpte en elektrisk musfälla. Inget billigt krafs utan en sådan BRA som mina svärföräldrar har. Slog in den i fint papper och överträffade mig själv genom att knyta dit ett juligt snöre. Jag kunde se framför mig, för min inre syn, hur han öppnade julklappen full av förväntan och lika full av glädje. Så blev det! Precis så blev det! Så när han öppnat paketet pratade han i flera dagar hur han skulle läsa bruksanvisningen riktigt noga för att sedan installera den. Nu skulle det minsann vara färdig-tassat i garaget. Det var vi rörande överens om. Jag gick sen med gott samvete på julledighet.

Och när det var dags att återgå till vardagen och allvaret hade jag helt glömt bort musfällan. Tänkte inte på den alls förrän min kollega sa att han numera hade fällan i sin källare. För att i nästa mening säga att anledningen var den att han hade haft möss i bilen. Dom hade ätit hål på en filt i bagaget och tuggat på damasken (påsen vid växellådan) Man såg tydliga spår efter tänder tydligen. Kollegan beklagade sig att nu måste han åka till verkstaden och byta ”växel-påse”. Aj då, vad säger man? Jag ställde den dumma frågan om han verkligen hade haft den inkopplad? Och fick motsatt svar tillbaka än det jag hoppats på. Den hade varit inkopplad helt enligt det luslästa bruksanvisningen.

Nu, idag och sen dess vågar inte min kollega ens ha bilen i garaget längre. Utan nu står den ute under bar himmel. Känns visset att min kollega får skotta fram bilen från snö, och skrapa igenfrusna rutor och stämpla in på jobbet exakt 07.00 enbart ”för min skull”. Eller för mitt pakets skull rättare sagt. ”Kanske är det traditionella råttfällan i kombination med ene-kvistar som trots allt är det bästa” peppar jag min kollega men oavsett vad jag säger vågar han inte utsätta bilen för fler otäcka överraskningar. Jag trodde glädjen skulle vara längre, tja, i alla fall inte övergå till ångest och oro! Tanken VAR god även om man skulle köpt något ”symboliskt” istället, nu när man har facit i sin hand!

-Jesse

Kanske jag överreagerar…

Man vill så gärna tro gott om sjukvården! Jag har verkligen så mycket att vara tacksam för vad sjukvården faktiskt har gjort för mig och mina barn! Så mycket att jag nog faktiskt inte kan beskriva i ord. Ännu mindre omformulera i bokstäver.

Denna veckan har man varit full av förväntan varje dag och varje dag blivit lika besviken. Att brevlådan bara är full med skräp. Mängder av reklam och dom tyvärr nödvändiga räkningarna. En helt oväsentlig tandläkartid för att hacka ut tandsten. Vad är lite tandsten idag, i denna situationen? ( Om jag så hade haft ett helt stenröse i munnen hade jag kunnat ta mindre tuggor när jag äter.) Man har vänt ut och in på brevlådan i hopp om att en remiss från Lund skulle ramla ut. Men icke! Vi ringde till Lund idag. Man hade inte ens öppnat remissen. Inte ens bokat MR eller LP. Ingenting. Läkaren från Växjö lovade att det var ”prio” på remissen. ( ”- Nu hade man tryckt på knappen.” slut citat) Likadant sa ögonläkaren, senast i tisdags. Hon skulle kontakta Lund omgående. Inga bevis på att hon hållit sitt ord denna gången heller. Inga spår av någon ögonläkare i deras journal. Vi blev till och med uppmanade från Växjö att själva stressa på ärendet. Men oroliga föräldrar som ringer har nog ingen status i en ”proffs-läkares” ögon. Och jag LITADE på Växjö! Om dom nu INTE tycker att det är så viktigt så får man väl INTE säga så till föräldrarna! Då kunde dom lika gärna hållit käften!

Men slutar sagan lyckligt så gör det inget! Då spelar inte tiden alls någon roll. Då tackar man givetvis för ypperlig vård. Men om slutet blir ett annat när man haft både vetskap och tid på sig att ”rädda det som räddas kan”. DÅ blir jag bitter och sur. Om det blir några onödiga komplikationer så gör jag som Mathias sa när han var liten och var riktigt arg:

”-NU TAR JAG PÅ MIG TASSARNA!” (Vet egentligen inte vad han fick det ifrån men vill minnas att det har något med tigerklor att göra) Och det kan jag väl påstå utan att ljuga att mina tassar har inga mjuka trampdynor…inte i detta fallet i alla fall.

Sen gör mig hela situationen upprörd och jäkligt orolig. Behöver man en extra tilläggs-försäkring för att ”komma fram” i rättan tid idag? Minns vi blev erbjudna att teckna sådana för några år sedan. Hade det gjort någon skillnad? Säljaren sa ju att med detta tillägg ”åker man gräddfil” i sjukvården. Men privata försäkringar borde ju bara gälla inom privat sjukvård och inte den allmänna där ALLA ska ha rätt till samma vård? (Allemansrätten? – Något som idag 2015 borde vara vårdens slogan och inte alls betyda hur länge man får tälta i skogen utan att fråga bonden eller att man inte får bryta grenar eller kvistar.) Det är väl ingen ide att anmäla och ställa till en scen om det inte går riktigt galet illa, då det bara blir yttligare ett papper till i högen. Nä, jag får ta mig en funderare om att teckna en tilläggs-försäkring på barnen. Känns hemskt bara att/om man kan ”tränga sig i kön”. Men min egna försäkring påminner om en slags trafikförsäkring. Det får duga. Och själv tycker jag man ska gräddfil till chips-dippen!

-Jesse

Tragiskt egentligen, vad jag längtar…

Imorgon kväll är det ”min kväll” att få några timmar i min totala ensamhet. Att helt på egen hand kunna göra något! Dessa torsdagar-kvällar ser jag fram emot, och jag skäms lite när jag inser att det är tragiskt egentligen. Men redan i bilen börjar jag planera för det som komma skall. Och när jag parkerat bilen på Börjes parkering har jag ”vagn-femman” redo. Man vill ha, helst en torr vagn som precis blivit tillbaka ställd. Det är det optimala. Om det inte ligger massa kvitton kvar och skräpar. Då kan man få nöja sig med en halvtorr vagn.

Sen börjas det, man spanar noga ut mjölken med längst hållbarhet, likaså komma så nära dagsfärskt bröd som möjligt. Sen försöker jag ta mig förbi alla bedårande fikahyllor, kräver själv disciplin och karaktär. Att inte falla för frestelsen. Jag brukar titta åt andra hållet, men titt som tätt händer det att den fysiska styrkan är starkare än den psykiska. Allt för ofta blir jag nyfiken… ”-Ballerinakex med pepparkakssmak? Det låter inte alls gott…ELLER?”

Fruktdisken genererar spänning. Man spejar omkring och tittar vilka fruktsorter som är fina och fräscha. Man kanske till och med nyper lite i en clementin för att skaffa sig en uppfattning om varan är värd kilopriset. Och vidare till charken. Det är här man tränger sig fram, knuffar undan pensionärer för att nå sista paketet av blandfärs. Man plockar till sig de finaste köttbitarna fast man får hänga sig över en medmänniskas rygg för att nå den finaste biten längst in. Som jag även intalar mig är färskast. Sen att man planerar hela veckans middagar skvallrar om ansvar tycker jag.

Ibland träffar man någon trevlig bekant man byter några ord med. Ibland ser man någon på avstånd som man inte vill byta några ord med. Jag kan nog jämföra den känslan med vad ungarna känner när dom spelar CS. Hur man smyger omkring rädd att bli ertappad eller ”skjuten i ryggen”. Även om jag inte blir skjuten i den bemärkelsen så är känslan av ”jag förlorar” om jag blir upptäckt!  Så man försöker ”fly” och girar med kundvagnen för att snabbt och osynligt kunna byta gång. För att där kanske vara tvungen att brista ut i ett jätte-leende och säga: ”-NÄMEN HEJ! DÄR ÄR JU DU!

Sen står man i valet och kvalet vad man ska ha för duschkräm. Och ibland blir man glatt överraskad när ser en ny sort i hyllan. Då lyfter man på korken och provluktar. Och torkar diskret av tvålen man tryckt upp i näsan på jackärmen. Och när man ändå är inne på denna avdelning brukar jag  klappa lite på ”hår-färgnings-tofsarna” för att på så vis kunna uppdatera mig i kommande vårmode gällande kulörer i frisyrer. Sen brukar jag köra en extra runda runt glödlamporna och toapappret, inte för jag vill kanske, men för jag kan! Behöver jag säga annat än att, imorgon är det dags! Jag längtar…

-Jesse