Vardagshjältar!

Dom finns där i samhället, ganska osynliga, precis som oss vanliga människor uppför dom sig. För blotta ögat är det omöjligt att se att vissa faktiskt är vardagshjältar. För dom har inga trikåpyjamasar med s på magen som skvallrar om superkrafter eller mantlar dom högfärdigt bär för att påvisa en slags status som just hjältar. Jag har vardagshjältar på mitt jobb som är, precis som jag, arbetsklädda. 
Tills larmet i deras ”personsökare” går. Vid flera tillfällen har jag faktiskt sett kollegor kasta sina verktyg och springa mot närmsta utgång. Springa för att just larmet har gått. Man ryser i kroppen av obehag. Något otrevligt har hänt. Det förstår man. Man blir orolig och börjar tänka igenom vad man har sina anhöriga. Det är första tanken. Andra tanken är en slags ångest för vad just mina kollegor ska få uppleva och givetvis, till den som är drabbad. Det är där någonstans i dom tankarna kollegorna under tiden förvandlas till vardagshjältar. 
Under tiden jag jobbar vidare så byter dom skepnad. Och även om dom inte byter om till trikåpyjamas med s på bröstet så intar dom en mycket respekterad befattning.
Idag hände det igen. En kollega lämnade byggnaden springandes. Precis vid den tiden jag visste att min ena son satt på skolbussen någonstans på vägen mellan Konga och Tingsryd. En oroskänsla spreds i kroppen. En del av mig ville bara springa efter och ropa: ” – Heja heja!” 
Ge uppmuntrande ord och visa min uppskattning. Men då hade jag förmodligen blivit idiotförklarad på riktigt. Visserligen har jag inte betalt för att vara smart som jag brukar skämta, men att liksom jaga en kollega genom Konga bort till Kongas viktiga brandstation och ropa heja heja, det gör man inte. Inte utan att ha druckit vin iallafall.
Strax efter min springande kollega lämnat bygget var det dax att stämpla ut och köra upp till dagis. När jag körde vägen upp mot själva dagisbyggnaden kunde jag se blåljus precis utanför Allhuset. Byggnaden i Konga som innefattar både äldreboende, dagis, fritids, restaurang/matsal, bibliotek och fritids. Vad fasen? Jag blev kall i kroppen för en kort stund tills tankarna i huvudet hade hunnit tänka klart.
Jag såg ingen bolmande rök någonstans ifrån byggnaden och jag visste att barnen nästan alltid var ute vid den tiden. Det finns inte heller fara för katastrofala explosioner i det huset vad jag vet iallafall. Sen skvallrade bilen som stod utanför med blåljusen påslagna om att vardagshjältarna var på plats. Där någonstans fann jag ett slags lugn. För när jag såg vattenslangen som var utdragen ifrån bilen förstod jag att det inte rörde sig om någon tragisk olycka heller. Att någon fått rutschkanan över sig eller så. Det är när det händer man tänker efter hur tacksam man egentligen är. För det är lätt att glömma när man möter kollegorna på jobbet vid kaffemaskinen att de faktiskt kräver respekt, uppmuntran och en klapp på axlen. För oavsett om dom är arbetsklädda för industrijobb är dom ändå beredda. Beredda på att släppa sin köplats för att utföra hjältedåd. Nästa gång ska dom få gå före mig i kön. Av uppskattning men framförallt så att dom hinner dricka en kopp kaffe innan dom kanske måste springa iväg för att utföra hjältedåd. All min kärlek till alla som är vardagshjältar. Vi vanliga människor glömmer att nog att visa vår uppskattning! Så jag avslutar med att säga:
” – Tack för tryggheten och kunskapen, och inte minst…Heja heja! ❤:)

Skit i dubbel bemärkelse.

Samtidigt som jag förtvivlat jagat runt bruna små bollar rullade i sågspån med plastgrepen i ett tappert försök att få iordning boxarna så jag kunde ta in hästarna för kvällen slogs jag av tanken av vilket stort ansvar jag faktiskt har. Och som jag är betrodd att axla. Att jag står upp för mitt åtagande.
Tankarna snurrar i huvudet. Hela dagen har media påmint om Tingsryds kommuns ”förluster och beslut”. För det är rätta ordet – förluster. Det som svider mest är Rävemåla skolan. Tänker på barnen, små tandlösa sexåringar som har 9 år i skolbuss att vänta – minst. Skolbuss till annan ort. Om det inte blir friskola förstås. Vilket jag hoppas. Uppriktigt och innerligt. Jag tänker på barnens föräldrar som snöiga dagar lär känna en extra oro. Föräldrar som kanske överväger att flytta då många säkert jobbar utanför Rävemåla. Det känns som en sorg. Ett nederlag. Och det handlar inte ens om pengar säger man. Då hade det väl kvittat kan jag tycka.
” Svårt att rekrytera personal.” Så heter det visst. Konstigt om man pratar om avvecklingar och nerdragningar. Vem vill ens flytta hit? Vem vill satsa på något som marioteten i Tingsryd ändå inte tror på?
Flera andra kommuner och företag marknadsför sig och ”raggar” vårdpersonal, lärare och andra yrkesgrupper. Man skriver kontrakt redan på universiteten. Man lockar.
” Där livet är härligt!”
Det låter så bra. Det borde funkat. Man borde varit där och ”raggat”.
Sen har man ”spillt ljug” inom kommunen. Man har pratat om en befolkningsminskning HELA tiden. Men det sista fem åren har befolkningen ökat! Kallas inte det en BEFOLKNINGSÖKNING egentligen?
Flera har sagt till mig att:
” – Du borde vara nöjd, Konga skolan är ju räddad!”
Så vill jag inte tänka, även om jag är utomordentligt tacksam för att mina barn slipper åka skolbuss mer än nödvändigt. Men så kan man inte se det! Man får inte se det så! Tänk om alla tänkte så ”att jag har mitt och du ditt”.
Tänk alla fältarbetare som kämpar med undernärda barn i Afrika? Hjälporganisationer som sliter i det tysta. Som ger av sig själva för att skapa ett drägligare liv för andra. Det är vackert. Det vill jag tro på. Mänsklig godhet.
Nästa tråkiga nyhet var Lindegårdens nerläggning. Att de gamla ska bollas runt som ”en slags belastning”. Att man känner sig som en börda som kostar onödiga pengar. Är det värdigt efter ett helt arbetande liv? Att av ekonomiska skäl hävas bara för att kommunen ”glömt att underhålla fastigheten”. Det är beklagligt. I synnerhet när man redan 2020 väntar en topp av gamlingar.”
Ska gamla och sjuka bo hemma och få hemtjänst åtta till tio gånger per dag? Är det värdigt för en gammal skattebetalare? För att använda ordet gammal väcker tyvärr ingen empati intalar jag mig.
Att jag skulle bli politiskt intresserad kunde jag aldrig tro. Om jag nu blivit det. För jag har nästan blivit avskräckt. Min tro om politiker var att jag trodde man var tvungen att vara smart, utbildad och briljant. Så fel jag hade. Mina ögon har fått en helt annan bild. Man behöver inte ha rätt fakta för att kunna svara på frågor. Man är dåligt insatt i det man själv varit med och beslutat om. Som KD sa igår:
” Att man fick AMB på köpet då Örnen blev billigare än vad man trott.”
Meningen ovan är inget citat men betydelsen är den samma.
Man kallar sig hästriket och säljer tomten ridskolan arrenderar idag. Säljer till ett engångsbelopp givetvis. Är inte det ofantligt viktigt att ha en ridskola? Där tjejer kanske kan hitta ett sunt tidsfördriv och ett givande intresse.
Själv som liten, ung, byggde jag min självkänsla just hos djur. Jag var ett blygt barn. Ganska ensam och osäker. Men det var hos djuren hos min farmor och farfar jag vann en stor del av min självkänsla och faktiskt skapade mig själv. Visserligen fick jag nöja mig med budget-varianten i form av kossor istället för hästar, men faktum var att under en jobbig period i livet var de mina enda vänner minns jag. Låter fånigt och barnsligt, men jag var just ett barn. Minns att jag berättade om dom dumma i skolan. Och dom som var högfärdiga och förmer. Minns även att en speciell kossa visste vem jag var kär i. Hemligt kär i många år. Det hjälpte mig tror jag. Jag inbillar mig det iallafall. För när kossan tittade på mig, i synnerhet när jag grät såg hon så där extra ledsen ut på ögonen. Precis som om hon förstod. Vad jag menar är att just djur kan vara till stor hjälp ibland oroliga unga. Ridskolan kan kanske fortsättningsvis skapa glädje, trygghet och samhörighet. För jag kan ju omöjligt varit den enda som haft djur som ”språngbräda” in i vuxenlivet.
Jag tror alltså inte Tingsryds kommun inser vilken viktig verksamhet man ”sparar” in på. Eller strandsätter snarare. I skrivande stund känner jag en frustration som knaprar. Som jag brukar skämta på jobbet:
” – Jag har inte betalt för att vara smart!”
Därimot om man ska fatta viktiga och avgörande beslut som drabbar andra behöver man kanske iallafall vara närvarande mentalt och inte bara fysiskt. Ena halvan av bordet tycker likadant, inte för att man vill kanske utanför att man måste. För att kunna genomföra beslut via mariotet.
Inget jag säger för sägandes skull utan mina öron har hört det. BÅDA öronen!
Beklagligt! Så jag summerar de flesta fattade beslut och säger bara – skit också!

Sälja hamburgare på travet?

Att dricka vin en måndag kan behövas ibland för nerverna. Visserligen är jag inget nervvrak men tragisk information faller liksom mjukare i själen på något sätt. Dock gäller det att hålla sig till måttliga mängder då klockan ringer tidigt imorgon. Hade det varit för nerverna hade jag behövt minst halv lådan, rakt upp och ner. Tingsryds kommun, även kallat hästriket, köpte travbanan för att –  slakta ridskolan! Man ska nämligen sälja mark som ridskolan tidigare hyrt för att kunna få sin ekonomi att gå runt. Att privata personer kunde hyra och på så vis gynna ridskolan, ekonomisk. En sund och logistik ideologi tycker jag. Jag tror mig ana timmar av idellt arbete av eldsjälar för att ridskolan ska drivas överhuvudtaget. Nu vill man sälja tomten som ger ridskolan den viktiga intäkten. Sen vet jag inte om det är för att det är ”dammiga gubbar” som inte ”har öga” för just hästar och tjejsport eller om det är av ren dumhet. Inget förvånar mig liksom längre. Det är ju lite som att köpa dyra hockeyspelare och sedan smälta ner isen i ishallen? Ska Tingsryds kommun servera hamburgare på travet man köpt? Gjorda ifrån ridskolans ponnyhästar? Man kan ju undra! Nu är mitt inlägg inte avsett provocera hästtjejer med min jämförelse, utan det är en verbal markering till ”mössorna” som handlar och köper…exempelvis travbanor.
Jag fyller på glaset och kliar mig i huvudet. Tanken går till bygget Örnen som enligt en kvinnlig ”talare”  blev ett så ekonomiskt lyckat bygge ”så man faktiskt fick AMB på köpet”. Jag är chockad! Nämligen hört precis tvärtom av killar vid samma bord som hon sitter vid.
Men är det sant så säger jag:
” – GRATTIS TINGSRYDS KOMMUN TILL EN FÖRBANNAT BRA AFFÄR!”
Om det är fel så säger jag bara…
” – Skäms och avgå!”
Har man inte mer insikt i det man jobbar med kan man ju alltid ”sadla om” och tja, sälja hamburgare på travet. Ett tips på vägen…
Sätt ett jämt pris så blir det lättare att räkna. Och sälj bara 90 g så räcker ponnysarna längre. Ironi? Exakt.
Skolor, bibliotek, bad, ålderdomshem osv SEN en skattehöjning?
Jag får nog ta ett glas vin till och intala mig att kyrkoskatten jag betalar varje månad gynnar mig. På sikt. Dagen då jag inte finns mer har jag ju någonstans att ta vägen. DET är en investering för framtiden! Det gynnar mig på landsbygden. På sikt. Tills dess tänker jag givetvis betala kommunalskatten, inte för att jag nödvändigtvis vill utan mer för att jag måste. Skål! (Måttligt skål) 😯

 

Jessica = Tant Brun

Brun, det är en ganska neutral färg. I naturen smälter de bruna stammarna på träden in så vackert ibland de gröna löven eller barren. Sen finns det en annan nyans av brun. En mer negativ och torftig. Det finns en farbror I Konga som vi brukar kalla farbror Brun. Bakom ryggen förstås så inte farbrorn ska höra.  Den bruna färgen har inget med pigmentet i hyn att göra eller något sådant, så det är verkligen inget rasistiskt. Inte alls. Farbror Brun har ett klädkonto som möjligtvis består av strumpinköp en gång per år. Kläderna har bär är hela och rena så det är verkligen inget fel egentligen. Så vad jag skriver är inget som helst förtal eller skitsnack utan helt enkelt en parallell till mig själv. Jessica – Tant Brun. Farbror Brun har precis som det låter bruna kläder. Kläder sedan 80-talet. Det roliga var att han hade även en brun hund förut. Nu har jag visserligen inte bruna kläder men klädkontot är detsamma. Och det är vid festliga tillfällen som jag blir påmind. Negativt påmind hur fruktansvärt omodern jag är. Skrivit det innan, men skriver det igen.
Idag var det nämligen festligheter på gång. Ganska stora festligheter då vi skulle bli bjudna på middag på mysiga Korrö, med min sambos bröder, föräldrar och hans mormor. Dagen till ära fyller svärmor år.
Dessvärre missbedömde jag klockan och körde in till Tingsryd för att köpa kaninfoder och ost alldeles för sent. När jag på moddiga vägar väl kom hem var det en ynka halvtimme kvar innan vi var tvungna att köra. Fasen! Vad skulle jag ha för kläder? Och barnen? 30 minuter är ingen tid alls. Jag spekade i garderoben likt en katt i kattlådan. Vad fasen var mina bh:ar? Dom enstaka man har sådär hemma. Inte sådana som man jobbar i kanske men inte ville jag knyckla på mig någon ”ut-över-det-vanliga-på-helgen-bh”. Ni vet push ups med spets och krafs. Visserligen har jag råkat torktumla flertalet så istället för push ups har de blivit push around, eller i värsta fall, push down. Nä, när jag insåg att mina vanliga bh:ar låg i tvättmaskinen och snurrade runt fick jag i stressen krypa i en randig bikini-överdel. Det skulle ju inte synas om jag hade kavajen på mig hela tiden. Så fick det bli. Och naturligtvis hade en maska gått på mina stumpbyxor. Men tog jag mina stövlar vilket skulle passa då det faktiskt snöade ute skulle det funka ändå. Ingen skulle se. Sagt och gjort. Själva dressen jag hittade i stressen var en lila dräkt. En klänning med passande kavaj. Den har jag ofta på kalas. Liksom mitt sista kort i en ekande garderob. Visserligen är den ganska tidlös och tur är väl det för jag har nog haft den i min ägo i tio år. Men jag köpte den inte ny utan ironiskt nog fick jag den av min mamma. Hon hade mycket snygga kläder förr i tiden mamma när hon jobbade på kontor. Den lila dräkten jag fick påminner faktiskt lite om en kvinnlig ”Ally Mcbeal – dräkt. Stilren och kvinnlig. Men som sagt, kanske inte 80-tal, men säkert tidigt 90-tal. Men vad gör man?
Handlar givetvis. Jag får ta mig i kragen och prioritera min garderob snart. Iallafall till nästa kalas. Jessica Tant Brun behöver inte alls vara fel om si sådär 20 år.
Oavsett, med nöd och näppe hann vi till Korrö på avtalad tid. Mitt i en hagelstorm halvsprang vi in till restaurangen. Då vi kom fram till vårt bord upptäckte jag att Milias vita tunna finjacka som hon haft på sig under vinterjackan var full med blod. Mitt blod upptäckte jag när jag letat efter sår en stund. En av min blåsor ifrån gårdagens klippande med saxen, då kantklipparen var trådlös, hade börjat att blöda.
Plötsligt kände jag mig som mamman i löjliga familjen. Då menar jag mig själv och den blodiga jackan. I restaurangen satt alla uppklädda till tänderna. Med sina finaste smycken och dyrbaraste kläder intalade jag mig. Tanken slog mig om det fanns någon mer i lokalen som satt iklädd bikini-överdel och håliga strumpbyxor. Svaret gjorde mig förbryllad, det kändes inte så alls.
Vi beställde in och när drickats serverades insåg jag att jag var den enda i vårt sällskap som beställt in vin. Det hade vi bestämt innan min sambo och jag att idag kunde jag få ”unna mig”. Oftast är det alltid jag som kör hem. Ifrån julfester och kalas. Men det kändes ändå lite pinsamt. Men efter halva glaset kände jag mig ganska tillfreds. Solen hade börjat lysa utanför och barnen uppförde sig ypperligt.

Det var en fantastisk god middag och en mycket trevlig stämning.
Kaffet skulle vi dricka hos mina svärföräldrar. Det var då det sprack. Min kupp med de håliga strumpbyxorna. Vanligt folkhyfs är ju att man klär av sig skorna när man kommer hem till någon. Upp till bevis. Men istället för att ljuga och förfasa mig över att:
” Nämen, oj, vad har hänt här i stöveln?”
” Så var det verkligen inte hemma innan vi åkte!”
Istället smög jag lite på tå på ena foten. På så vis syntes det inte.
När vi återvände hem var vi så mätta att man nästan hade matkoma. Magen nästan värkte.

             Korrö.
Även hemma har det snöat till och från och ikväll tog jag in hästarna tidigare än vanligt. Snöiga och kalla hade dom ”hemlängtan” eller ”inlängtan” iallafall.

        Leo har bråttom fram idag. ❤

          Killen i mysig ”morgonrock”!
I skrivande stund är Tant Brun ofantligt trött. Helgen har sammanfattningsvis varit lyckad. Mamma har varit pappa och en fantastisk tjejkväll har hunnits med. Söndagskvällar brukar ofta vara lite ångestladdade men ikväll känner jag mig ändå ganska nöjd.
För att sätta klockan tidigt i morgon betyder ju dax att jobba och tjäna pengar. Pengar som kanske kan spenderas på kläder, till mamma i familjen för en gångs skull. Men jag vet hur det blir. Det som växer på längden behöver nytt, inte dom som växer på bredden. Korta byxor syns nämligen mer än om man ”råkar glömma knäppa översta knappen!” 😂

              Spännande med utflykt!

Ombytta roller!

Igår kväll sa jag på ett mycket vuxet och artigt sätt att imorgon  (läs idag) var det minsann min tur att vara pappa och få vara ute och jobba. Pappa skulle få bli mamma och få vara inne och…städa och sköta hem och barn.
Sagt och gjort. Idag var det jag som hoppade i jobbabrallorna och gick ut. Det var friskt och nästan lite kallt. Men uppiggande. Vad skulle jag börja? Jag hade så mycket på min mentala lista inne i huvudet att jag för en sekund ville byta tillbaka och bli mamma igen. Men, nej, man byter inte bort skitjobb av lathet. Mina rabatter behövde kantklippas och rensas. För om jag minns rätt så växte väl gräset en bra bit in i december i fjol? Kanske ett felaktigt minne, oavsett, det såg ut så iallafall. Så det blev att påta i landen första ”pappa-stunden”. Men fint blev det. Fint som ögat.

Dessa träramar runt alla land känns tröstlösa. Men Viking (robotgräsklipparen) blir förvirrad annars.

Det var på flera ställen jag fick kantklippa på – med sax, då tråden var slut i kantklipparen. Så det blev minsann en och annan blåsa idag. Och då menar jag inte festblåsa utan mer ”skoskavs-blåsa”.
Sen byggde jag en provisorisk kaninbur så kaninungarna skulle kunna få känna lite vind i pälsen. Och dofta på det grönskade gräset. Buren var verkligen inte tillfredsställande för ögat men det fungerade iallafall för det tilltänkta syftet och ändamålet.

Sen var det på tiden att gräva ur Leos kissehörna i hans box. Skam den som ger sig. Ett riktigt pappa-jobb som förvisso brukas göra av mamma.

Och något som jag tänkt påbörja så länge påbörjade jag till min glädje idag. Att måla den omålade boxen i stallet vit. Med Spotify i bakgrunden nynnade jag glatt medans den ena brädan efter den andra ändrade färg ifrån falurödfärg till vit. Givetvis måste röda brädorna, ungefär 1/3 av boxen målas minst två gånger men idag har jag iallafall dragit första strykningen. Det blev en stor skillnad bara det. Tror det blir kanon när det blir klart.

Ikväll vankades det kalas på gården jämte men eftersom jag hämtade en febrig, förkyld liten Milia på dagis igår så fick jag stanna hemma med henne. Att gå på kalas med sjuka barn är oansvarigt och själviskt. Även om dom bara är lite sjuka. Givetvis blev Milia ledsen. Att få klä på sig finklänningen och hoppa i klackskorna är nämligen hennes melodi. På så vis är hon ”super-flickig”. Jag lovade att vi skulle ha tjejkväll här hemma. Bara hon och jag. Bada bubbelbad med tända ljus och dricka pommac. Äta varma mackor framför TV:n. Fåfänga oss med gurkskivor på ögonen och måla naglarna på både händer och fötter. Milia blev överlycklig. Minst sagt.

                            Tjej-kväll ❤

                                   ❤
Men tjejkvällen förvandlades till en ”mamma-barn-kväll”. Malle kom nämligen hem ifrån kalaset med lite ont i magen. Och idag inser jag att bästa medicinen emot magsmärtor är att måla naglarna. För efter jag målat Malles totalt 20 naglar var har återställd igen. Pigg och glad och tyckte att det var fantastiskt roligt med tjejkväll eller ”mamma-barn-kväll” rättare sagt! Så med lackerade naglar och magarna fulla med varma mackor sover dom gott. Det gör jag nog också snart. Och imorgon får mamma vara mamma! Och pappa får vara pappa! Men nästa helg, DÅ är jag gärna pappa igen. Om solen skiner förstås.

                                  😍

Kritik för ”vilsen” politik.

Det är över. Det är så det känns. Så som vi försökt att övertyga hur viktig en levande landsbygd är. Efter att ha varit på tre kommunfullmäktige-möte och sett bedrövelsen hos vissa som sitter där för att tv har för dåligt utbud. Man har liksom inget bättre för sig. För vissa är inte ens intresserade av politik. Att man inte kan svara på en fråga för att man inte lyssnat och få fråga om. Någon äter smågodis ur en stor påse, som sitter och väljer ut godisar i kulörta färger medans oerhört viktiga beslut ska fattas.
I dagens tidning blev det ganska svart på vitt. Man talar om ansvar.
Jag har i hela mitt liv varit socialdemokrat. För på något sätt har Socialdemokraterna stått för osjälviskhet. Lite som hjälten Robin Hood som tar i från de rika och ger till de fattiga. Men idag finns det flera ”arbetarparti” som med kryptiska meddelande förmedlar sin politik. Både på Regerings-nivå och i min kommun. I regeringen har man fått något storhets-vansinne. Man gör som Tingsryd kommun redan gjort, bränner pengar på dyrbara lösningar. Eller ännu värre, utan lösningar. Man handlar först och tänker sen. Statsskulden tickar och tickar. Vi lånar och lånar. Men även för regeringen borde det snart ta stopp och man tvingas skära i välfärden. Precis som i  Tingsryds kommun.
Handlar man så kostar det. Det kostar skolor, det kostar bibliotek, det kostar vårdplatser. Detta innan man höjer skatten för att kunna rädda något!
Jag ser inte längre rött för mina ögon, jo, av ilska möjligtvis. Att det alltid är den lilla människan som ska drabbas. Kommunen påminner om Robin Hood ärkefiende Prins John. Dock inte med höjda skatter utan med en slags ”landsbygds-mobbning.”
Och efter att ha läst dagens debattartikel i tidningen blir jag bekymrad när jag läser hur Mikael säger att:
” – Långvarig befolkningsminskning…”
är en av anledningarna till sparpaketen. Detta är fel! Befolkningsmängden har ökat ÄVEN i de minsta socknarna!
Detta har vi åhörare på kommunfullmäktige-möterna fått höra av politikerna med våra egna öron.
Och debattartikeln avslutades:
” Vi mår tycka vad vi vill om förändring av vår omvärld, en sak är dock säker, förändring sker vare sig vi vill det eller inte.”
Om nu förändringen ska ske så ska det vara på rättvisa grunder! Rätt antal invånare osv. Vi åskådare, men även andra parti har bett om konkreta bevis på att lagda förslag faktiskt genererar sparande! För eftersom man inte vet vad som faktiskt händer när man slaktat delar av landsbygden kan det faktiskt bli dyrare. Mycket dyrare. Ledande partier har ignorerat denna fråga så för deras skull och heder hoppas jag att dom har rätt. Annars skulle det bli mycket pinsamt. Pinsamt att spara genom att slösa. Men det ligger lite i tiden kanske?  Nåväl, svaret kommer krävas innan nästa val ifrån oss ifrån allmänheten. Iallafall ifrån vissa av oss.
Så jag kliver av den ”röda sidan” eller den lila sidan rättare sagt och ”byter sida på bordet”. Jag vill nämligen spela med schyssta spelregler. Regler som gynnar barn och gamla. Det är så kommunen växer och faktiskt håller på att växa!
Men att inte vattna sina grödor gör att de vissnar, tynar bort och försvinner.
Och det är DÅ Tingsryds kommun ska höja skatten. ”På sista raden.” Så har man sagt. Ironi. Eller tragedi snarare. Men ”klaffar” sparpaketen då dom är genomförda och kommunen fortsätter att växa och att invånarna trivs då ska jag be om ursäkt! Dålig förlorare är jag inte. Men fair game ÄR en förutsättning!
Robin Hood har alltid varit en hjälte i mina ögon, men visst, i den tecknade filmen är han en…räv. En röd räv dessutom. Läses med glimten i ögat, men som sagt, jag byter parti till något som tycker lite mer som mig. Det finns några att välja ibland. DET tycker jag känns tryggt! Min egen vision.
”Tingsryds kommun, där livet är härligt!”

                    SMP 22/4 -16

”Lyx-semester.”

Nya semesterdagar har rullat in på ”semesterkontot”. 25 dagar som man faktiskt är jäkligt rädd om. Som man ska kunna ta ut i egenskap av att göra något särskilt. Något som man värderar så högt att man är beredd att förbruka någon av dessa surt förtjänade dagar. Man vill inte slösa semesterdagar på att ”bara vara hemma” en helt vanlig dag.
Men det är ju så att har man ingen föräldraledighet att plocka ut utan endast ”snålgaranti-dagar” och man är beroende av sin lön i sin helhet då man har flera födelsedagar och massa utgifter att betala så får man av ”ofrivillig ledighet” slösa en semesterdag.
Dagis stänger ju för utbildning vid fyra tillfällen per år. Inte så många gånger kan tyckas kanske men om någon axlar ”problemet” ensam har den bränt nästan en semestervecka. Det är inför dessa dagar man ska komma överens med sin partner vem som har minst att göra på jobbet. Eller vem som är minst betydelsefull på sin arbetsplats vid stängningstillfället. Idag var det stängt och min tur att erkänna mig minst betydelsefull. En av mina nya semesterdagar skulle minsann inte latas bort. Inte under några omständigheter. Idag skulle bli en gigantisk nyttodag. Husets värde skulle öka men minst en nolla. Minst. Det var så jag tänkte imorse när jag vaknade.
Barnen tog sovmorgon olika länge och i takt med att dom vaknade rev jag ut sängkläder och putsade fönster. Torkade golvlister och dörrfoder. Ju mer ingående jag städade ju mer insåg jag att en ofrivillig stängningsdag var nog i rättan tid. Tvättmaskinen hann inte ens börja pipa för att påtala att den var klar förrän en ny snurrade runt. Och redan vid 10.30 tiden hade jag tvättat slut på både tvättmedel och sköljmedel. Så det var bara att tidigare-lägga veckohandlingen. Och innan jag fått in Milia, Malle och Marcus i bilen var jag både genomsvettig och sur. Att man alltid ska behöva vara en tjatig och gnällig mamma. Fastän man inte vill så blir man. Man måste på något sätt. Som jag brukar säga till barnen:
” – Jag upprepar gärna saker och ting en gång, kanske två. När jag får säga till en tredje och fjärde gång blir jag irriterad och när femte gången upp till gång femton blir jag uppriktigt tjurig. När man för sexonde gången upprepar samma sak då blir jag förbannad.”
För det är så. Tålamodet är inte något som det finns obegränsat av. Ibland undrar man om dom rent av är döva. Men dom hör, det är trots och ignorans.
I bilen in till Tingsryd på fm idag kom barnen på att man kan rimma på Malle.
” – Malle, skalle och… balle! ”
Marcus och Milia tjöt av skratt. Malle själv tjöt av tjurighet och av utanförskap. Jag visade en varnande blick i backspegeln till retstickorna. Jag behövde inte bli mer än irriterad.  För efter  tredje gången, eller blicken lyssnade dom. På Börjes var det som vanligt. Ett smärre kaos. Malle satt lugnt i vagnen men Marcus och Milia dammade uppriktigt omkring. Det jagades, knuffades och retades. Milia och Malcolm började slåss om vem som skulle trycka på hissknappen. Det är på något sätt heligt att trycka på knappen. När vi anlände till andra våningen och kom ut på barn-klädavdelningen sa Milia med sin lillgamla röst, hon har en sån, att:
” – Å, så underbart!”
Hon lyfte armarna och snurrade runt.
Malle stod och kramade en paket med 10-pack strumpor i storlek 37-41. Det skulle han önska sig till jul sa han.
Märkligt val av en fyraåring tyckte jag men jag sa inget. För jag samlade kraft och mod för att gå upp till Börjes fik. I ett kort ögonblick hade jag nämligen lovat fika. Inget som något av barnen hade glömt. Sagt och gjort. Men det gick över förväntan. Milia åt sin muffins med gaffel, eller mumsins, som Malle säger. Väl hemma var det att full rulle igen. Med nyköpt tvättmedel fortsatte kampen på den tomma tvättkorgen. En strid jag förlorade. En tvättkorg i en barnfamilj blir aldrig tom nämligen. I skrivande stund inser jag att dagiset borde varit stängt imorgon med då jag inte är färdig med det jag planerade i morse. Men som sagt. Att slösa semesterdagar för att städa känns lyxigt. Så idag har jag unnat mig en lyx-semesterdag. Lyx i form av en nästan tom tvättkorg. Och jag tröstar mig med att jag har ju 24 dagar kvar. Med dom ska jag lyxa till det på riktigt! Kanske en dag på stranden eller ett besök på något roligt ställe, kanske med husvagnen i släptåg. Om min partner är minst betydelsefull på sitt jobb vill säga nästa gång dagis stänger. För att lyxsemestra för att städa känns slösigt. Sånt ska göras på ”obetald tid”. Då man är ledig – inte när man har semester!

                Börjes fik – kvalitetstid ❤

Jimmy är på gång!

För inte allt så länge sen skrev jag ett inlägg om min lillebror Jimmy som ska avsluta sitt trygga lägenhetsliv för att resa runt i världen i sin husbil. Spela ihop pengar på gator och torg eller ta ströjobb längs vägen. En kittlande känsla. Att bara äga det man står i eller åker i snarare måste vara en ofantlig känsla av total frihet. Det kan jag tänka mig. Men att ta steget utifrån tanke till handling kräver mod och en gnutta galenskap. Läses dock hedersvärt och med beundran.
Som jag skrev i förra inlägget om Jimmy här på bloggen så ska jag via ord och finurlighet skildra hans resa. Och nu har den börjat på riktigt. Inte så att Jimmy kört ut ur Sverige än men han håller på att avveckla sin bostad. Idag gjorde både Östra Småland och Barometern reportage, två förstasidor till och med, om Jimmys planer. Och enligt säkra källor har Aftonbladet TV hört av sig för intervju. Likaså P3 och P4. Man blir stolt. Inte för att ha en bror som är ”kändis” utan att han håller på att bevisa att ingen dröm är för långt bort för att nå. Att man faktiskt kan hålla det man lovar även för sig själv. Själv sviker jag mig ständigt och jämt. Och det är rörande småsaker. Som att när jag vaknar på morgonen med minustecken på sömnkontot då jag lovar mig själv dyrt och heligt att:
”Ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt!” Ändå kommer jag på mig själv att sitta och uggla klockan 23.00.
Men det är roligt och framför allt viktigt att media intresserar sig för denna totala brytning. För visst är det väl så att vi många gånger finner lycka i matriella ting. En falsk lycka.
” Den nya bilen ger en slags lycka enda tills någon kompis eller kollega köper en likadan som är både nyare och med mer utrustning, då blir lyckan nästan till en slags olycka.”
Så brukar Jimmy förklara. Han förklarar så bra Jimmy, så att man förstår.
Idag kan man inte längre titta på tjockTV. Vi har intalat oss det. Inte att man själv blir tjock av tittandet eller att filmen får ett annat slut. Inte så. Men idag ska det ju vara platt-tv. Kanske i hopp om platt mage. Skämsamt skrivet. Nä, bilden blir bättre och ljudet studsar inte runt i eko inne i tjocka tv:n innan det levereras ut i tvrummet. Platt-tv är bättre. Eller? Egentligen? Det där var min förklaring. Samma sak gäller mobiler. Ser man någon med en gammal mobil med enbart knappar  blir man nästan bekymrad.
”Stackarn, han ju kan bara ringa…”
Nä, brorsan har en solklar poäng.

Jimmy själv har startat en aktion på hela sitt bohag. Allt eller inget i sin lägenhet. Han har fått ett bud på
20 000. Själv blir jag lite ledsen om hans fina, välvårdade hem skulle säljas för så ynka pengar. Mycket fina dyrbara saker. Jimmy själv misströstar inte utan vill helst bara få det överstökat känns det som. Och inte nog med att han säljer,  utan att han skänker 20 % av summan till välgörenhet som köparen får bestämma! Det är verkligen ädelt. Så osjälviskt. Själv har jag en tvillingvagn som jag ska lägga ut på blocket. Mina tankar går mer att hur högt kan jag sätta priset för att minska förlusten för nypriset då jag köpte vagnen. Egoistiska tankar om man jämför. Det är det sista jag vill se mig som är egoist. Det är en vedervärdig egenskap. Nä, jag är nog mer mänsklig tröstar jag mig. Oavsett så kommer jag att stjäla stunder med min lillebror även om han är på resande fot. Barnen blir äldre och mindre beroende av mig dagligen. Ett löfte jag ska hålla är att ”köpa en flygstol” till stället där Jimmy är på för tillfället. Vi ska sitta och dricka irish i solnedgången någonstans i världen. Och gagga. Vi brukar säga så. Gagga. När man pratar om oviktiga saker som plötsligt blir viktiga.
Sen är jag givetvis superstolt över mina andra syskon. Min syster som är gift med en rockstjärna och kan allt om hästar. Har jag någon fråga så svarar och hjälper hon till och hon stöttar mig i mitt ansvar som hästägare. Känns tryggt och ha henne som stöd.
Min andra lillebror har köpt en hästgård på Öland som han och hans flickvän ska omvandla till en modern hästgård med nybygge och projekt på gång. Även han håller på att förverkliga sin dröm. Jag är stolt! Hoppas dom känner lite stolthet för enkla mig också. Att jag iallafall finns i deras hjärtan i form av kärlek. 
För när det gäller drömmar finns inga regler eller rätt och fel. En dröm kan bemötas med en konkret handling eller stanna i en diffus posetiv känsla.
Men att påbörja ett totalt nytt liv eller totalt nytt levende är att verkligen våga leva ut sina drömmar. Att komma till insikt med att matriella saker bara är överskattat och egentligen onödigt. Sann rikedom finner man inte i prylar utan sann rikedom hittar man i sig själv. I sitt hjärta. Själv har jag fyra rikedomar som berikar mitt liv och gör det värt att leva. Mina barn förstås. Den sanna lyckan och glädjen för mig – i mitt liv! ❤

            Jimmys ”annons”! ❤

       Här börjar det…äventyret ! 🙂

Från flopp till topp.

Ungefär så kan man nog sammanfatta dagen idag. För efter en orolig natt med ett tröstlöst snurrande och total oförmåga att somna, i rädsla för att inte vakna av väckarklockan som var ställd på 06.30. För idag var det inte på tal om att trycka av larmet och sova vidare. Eller i sömnen ignorera signalen som just idag var så viktig. Idag var och är det Malcolms födelsedag. Alltså ingen vanlig söndag. Inte alls. Det är ju på födelsedagen man ska bli väckt med fika på sängen, med ljus, med blommor som idag plockades ifrån krukan utanför ytterdörren och spännande paket förstås. Det är ju det allra viktigaste. Givetvis. Iallafall om man fyller fyra år.
Och när jag slog in Malcolms paket sent igår kväll var jag övertygad om att det var den absolut bästa presenten. En traktor med släp. En John Deere grön. För är inte det en blivande bondes optimala paket? Malcolm ska nämligen bli bonde säger han. Så när jag öppnade tredje rullen med presentpapper igår för att enligt konstens alla slå in det stora ”önske-paketet” kände jag mig mycket nöjd med mig själv. Naturligtvis hade jag kollat upp tilltänkta åldrar för just den traktorn jag omsorgsfullt valt ut.
3-6 år. Så stod det. Malcolm fyller fyra så det måste ju bli…perfekt. Måste bli.
Och jag vaknade när klockan ringde. Eller jag var nog vaken innan den ringde tror jag. I det undermedvetna iallafall.
Morgonen började lika perfekt som jag föreställt mig. Malcolm sov när vi med ostämda toner sjöng ”Ja, må du leva”, bärandes på brickan och paketen.
Malcolm satte sig upp och jag kunde i ögonen skymta både lycka och förväntan. Ögonen glittrade på det där speciella ”födelsedags-sättet”! Vad kunde gå fel? Inget förstås. Ärligt talet tänkte jag inte ens tanken.

Malle med sitt ”traktor-paket”.

Men som sagt. Säg den lyckan som varar. För lycka var det. Sann lycka. När paketpappret rivits av och själva traktor bilden avslöjades blev det bråttom upp ur sängen. Här skulle det monteras  INNAN frukost. Släp, hjul och kåpor låg huller om buller en bra stund innan ekipaget var färdigt. Det var då, i det ögonblicket Malcolm skulle prova sin John Deere gröna traktor som jag insåg det. Malcolm var minst en dm för lång. Även om sätet var i läget ”längst bort”. Som enligt beskrivningen borde vara ”6 års-strecket”. Malcolm fyller som sagt…4 år. Visserligen är han stor för sin ålder. Men inte så stor. Eller?
Malcolm hade ratten mellan knäna. Han skulle inte ens kunna svänga riktigt med sin nya traktor. Knäna var liksom I vägen. Men behövde han verkligen svänga? Och körde han ner till stallet, där det sluttar skulle det funka kanske? Malcolm provkörde ett varv runt köksön l köket. Då insåg jag att jag inte kunde ljuga. Inte för Malcolm, inte för mig. Traktor VAR för liten. Eller Malcolm för stor. Den bistra sanningen svider ibland. Det blev att  ändra projekt från att bygga ihop till att plocka isär. Det sved i mitt modershjärta. Att först ge en glädje för att sedan fylla i baksidan på följesedeln, skriva i returrutan och kryssa i anledning som var ruta 1. Vara för liten. Men det var ju så det var. Klandrade mig själv. Kanske borde jag fattat att det var en dålig idé ifrån början. Kanske var jag naiv. Oavsett, jag köpte den av kärlek. Malcolm blev inte speciellt jätteledsen heller i ärlighetens namn. Han hade fått några andra presenter också. Och sen har vi sedan länge bokat in ett premiär-besök på Leos lekland. Marcus har varit där innan naturligtvis. Och jag också, med Marcus. Men knattarna var lyriska.

Den ”lilla” traktorn som jag hämtade ut i veckan.

Så när vi returnerade traktor-paketet på Preem i Tingsryd på väg emot Leos i Växjö, var Malcolm på sitt bästa humör. Förväntningarna var slående. Vi skulle minsann åka rutschkanor och hoppa studsmattor.  Och precis så blev det. Vi skrattade ihop och hade uppriktigt kul. Trakor-minnet bleknade.

Efter Leos lekland blev det Donken. Detta hemska ställe egentligen. Barnen gillar det. Men jag gjorde i vanlig ordning samma misstag som jag alltid gör. Jag beställde en Cesarsallad när jag verkligen var sugen på en Big Mc. Idag hade jag behövt en flåtig hamburgare med pommes. Sallad? I samma sekund jag sagt beställningen ville jag bara ändra mig. Sallad? Sagt ÄR sagt. Så fick det bli. Men i smyg norpade jag några pommes ifrån knattarna. Dom äter ändå aldrig alla. Och skämtsamt skrivet, idag kunde dom inte heller.
Väl hemma i väntan på Malcolms kalas för de ”närmaste” i familjen skulle det både snyggas till och dukas. När min sambo och jag skulle dra isär matsalsbordet för att kunna knycka i iläggsskivorna sa han plötsligt att:
” – Måste du se så sur ut? ”
Se sur ut? Med mensvärkar kraftiga som förlossningsvärkar har man rätt att se sur ut. Se riktigt jävla skitsur ut om man nu känner för det. Jag såg inte riktigt jävla skitsur ut, utan kanske lite mer…
”Jag-skulle-behöva-lägga-mig-på-sängen-i-fosterställning-och-bara-vara-i-fred”.
Har för mig att jag svarade att jag ”hade laglig rätt att se hur sur ut jag ville”. För på dagen för fyra år sedan hade jag ont i magen av helt andra anledningar, jag födde min sambo en son. Minns det som igår att min sambo frågade mig mitt under förlossningen (och även under Milias förlossning) att:
” – Varför skriker du inte?”
Smärtan vid en förlossning är fruktansvärd. Det vet alla som fött barn. Men man vet varför man har ont och man får det finaste priset och belöning för mödan, så man uthärdar. Har man sen förbannat ont i magen, som idag, utan att få vare sig pris eller belöning gör att man kanske ser sur ut. Man har förbaskat ont i onödan, ”gratis” dessutom, ingen fjunig bebis som kikar ut. Så jag svarade min sambo att:
” – Jag får se precis så sur ut jag vill så länge jag är tyst!”
Han blängde ifrån andra sidan bordet men sa inget mer om mitt utseende. Nästan så han också såg lite sur ut. Kanske inbillade jag mig. Kanske inte. Inget jag lade någon större vikt på att ta reda på heller. Har man kalas framför sig går tankarna åt det hållet. Vad man la servetterna? Räcker bitsockret? Finns det papper på toaletterna? Vad är alla teskedar helt plötsligt? Räcker bullarna? Är barnen kammade? Var vi 12 eller 13? Men trots olika sorters teskedar blev det ett lyckat kalas. Med presenter i ”passande storlekar” och Spiderman tårta…
Ikväll somnade mig fyraåring, med ett leende på läpparna. Ett leende som skvallrar om en dag att minnas. Även om den började med en flopp så slutade den i topp! ❤

En trött ”kalas-kille”!

”Årgångs-Jesse”!

Livet går bara snabbare och snabbare. Dagarna rusar förbi likt en gasell som flyr för sitt liv jagat av ett hungrigt lejon. En naiv jämförelse kanske då man egentligen bara hade kunnat skjuta lejonet och på så vis fått tiden att ticka mer humant. Men det är klart, gaseller kan inte skjuta. Man hade fått göra sig riktigt oaptitlig istället och försöka intala lejonet att man som gasell är sjuk, gammal och seg. Uppriktigt osmaklig. Skit samma. Lejon eller inte. Tiden går för fort. De sista dagarna har rusat förbi ifrån morgon till kväll. På jobbet har jag fått lite nya spännande utmaningar. Att internt lära mig ta prover på förbehandlingen på jobbet. Precis lika simpelt som det låter trodde jag det skulle vara. Men i skrivande stund inser jag att jag är skyldig mina kollegor som sköter detta idag en gigantisk ursäkt. Det var/är en vetenskap. Att använda magnetstenar, mängder av kemikalier, väntan på kemiska reaktioner såsom färgskiftningar och olika elektroniska dosor med olika knappar. I stunden då man stod där i ”labbet” med pipetten och på skakig hand skulle trycka ut tio droppar ångrade jag mig bittert att jag tramsat runt på kemilektionerna i årskurs nio. Att jag ägnade mig åt allt annat än att lyssna. Men H2O är vatten. DET lärde jag mig. Oavsett, jag tyckte det var ofantligt spännande. Och utmanande på jobbet. Hade min kemilärare sett mig igår och i förgår hade han säkert gråtit av stolthet och justerat mina betyg. Uppåt givetvis. Ända upp till stjärnorna.
Igår var det någon annan som såg stjärnor av lycka. Milia började nämligen på ridlekis. På en mysig gård ett par mil härifrån fick Milia umgås med en bedårande liten ponny. Så fantastiskt snäll och väluppfostrad. Sen att ponnyn hette Prinsessa fick Milia att älska ponnyn ännu mer. Man känner stolthet som mamma när man ser sin dotter växa som människa framför ens ögon. Som att hon vågade trava idag fastän hon ramlade av på ett hemskt sett för ett halvår sen.
” Upp i sadeln igen!”
Det är så man säger. Men efter den avåkningen så har hon varit ganska rädd för att rida. Eller väldigt rädd rättare sagt. Men med en jätteduktig ridfröken och andra barn, red hon till och med själv korta stunder.

”Liten och liten.”

Dagen idag har varit upp och ner. På jobbet kände jag superman-krafter att vilja hugga tag i hus och hem när jag kom hem. En jäkla anamma av oanade krafter. Väl hemma sjönk axlarna och en våg av maktlöshet och ”jag orkar inte” sköljde över mig när jag öppnade dörren. Hemma var det kaos. En salig röra som påminner om att igår var det minsann ingen mamma hemma. Hunden, som inte har vett att klä av sig pälsen vid ytterdörren hade yrt ner hela huset med yvigt hundhår. Skämsamt skrivet, men kosse-skinnsfällen påminde om ett gigantiskt fåraskinn.
Så tröstlöst. I vanlig ordning, middag, tömning och påfyllnad av tvättmaskin och diskmaskin. Och…veckohandlingen. Den kändes som en börda. Jag ville bara ner till stallet och pyssla. Många sysslor som väntar på att bli gjorda där nere. Som att klippa kaninens SilverSaras päls. Iallafall runt ögonen. Där får man klippa som luckor för att hon överhuvudtaget ska kunna se ut. En ullig kanin är gulligt. En lagom ullig. Över-ullig känns som ett sadistiskt skapande av den som avlade fram rasen. Som att:
” Hmm, vi gör en kanin som på naturlig väg inte kan se, eller som inte kan bajsa utan att bajsa på sig eller som svettas i tjugo minusgrader.”
Men hon är snäll SilverSara. Hennes ungar är nu gamla nog för att flytta hemifrån. Bedårande söta då dom har lite av pappans päls som inte är ullig det minsta.
Men först veckohandla. Det var med tunga steg jag gick till bilen. Orättvist att det bara är kvinnor som vet vad som ska handlas utan inköpslista. Så som toapapper och prickig korv.
Precis när jag skulle sätta mig i bilen ropade min sambo ifrån stallet att:
” – JESSICA….”
När man hör sitt namn i sin helhet då gäller det att stanna upp och lyssna. Då är det allvar eller något viktigt.
Jag stannade upp och blickade ner mot stallet och inväntade fortsättningen på meningen:
” …DET FINNS GRÄDDE KVAR SEN VÅFFLORNA IGÅR SÅ TA DU DIG EN IRISH SEN!”
Det lenade på något sätt. En slags kärleksförklaring likt slutet på en gammal svartvit film. Där mannen tar kvinnan i sina armar och böjer sig över henne för att kunna kyssa henne.
Nu tänker kanske en del läsare att:
” Det är för sorgligt, hon har problem med spriten stackarn!”
Då kontrar jag och säger:
” – FEL!”
Så är det inte. Inte alls. Bara för att jag jobbar inom industrin och dricker alkohol, i städad mängd mitt i veckan är jag ingen suput. Där är det skillnad på folk och folk. Hade jag tjänste-rest i jobbet i tid och otid sen postat bilder på olika fina viner ifrån viktiga middagar då hade det säkert hetat:
” – Jösses, vad hon jobbar den där kvinnan.”
Det är iallafall min teori. Orättvist kan jag tycka.
Sen fick slutet på den svartvita filmen ett helt annat slut än hångel. När jag väl hade blandat en irish då jag kommit hem från Börjes och in ifrån stallet tittade min sambo storögt in i skafferiet och sa:
” – Tog du av den tolvåriga whiskeyn när vi har ”billig?”
Är inte jag värd det bästa tänkte jag. Och förresten tog jag så lite så det räknas inte. Men det var gott. Riktigt festligt så här dagen innan helg. Sen behöver faktiskt inte alla filmer sluta precis likadant. Överraskande slut ÄR överraskande. Och visst är det väl så att äldre sorter bör hanteras dyrbart. Det borde gälla mig också. För jag borde vara typ ”årgångs-Jesse”. Och framförallt, jag är betydligt mycket äldre än en fjuttig tolvårig. Så det så!