Han stal min värdighet…

Så här på självaste födelsedagen ska man väl inte komma att tänka på tråkigheter? Det är ju då man ska flabba över att ha blivit ett år äldre. Att man sakta men säkert börjar gå ifrån V.I.P till R.I.P. Lite skämtsamt skrivet förstås. Jag har ju halva livet kvar att leva om jag byter livsstil och lägger mig tidigt.
Födelsedagen, den dagen, 30/12 som är min. Visserligen delar jag den med många andra som föddes denna dag, men här i familjen är den min! Och visst blev det frukostbricka på sängen. Med paket. Och sång. Idylliskt, precis så som en födelsedag ska börja. Värmande grattishälsningar som duggar tätt på fb ifrån nya vänner likaså ifrån vänner ifrån gamla tider. Mamma och Kenneth kom och grattade. Det var en bra födelsedag ända tills jag satte mig en stund och tänkte tillbaka på mitt 38 – åriga liv…
På mamma som inte kunde krysta ut mig på egen hand utan att man fick tillhandahava en sugklocka som i ”sug-och-dra-ögonblicket” släppte ifrån min hjässa så plötsligt att läkaren ramlade baklänges in i väggen. Med buller och brak. Det var ifrån denna händelsen min humor uppkom inbillar jag mig. I denna stund som jag började kallas för hjässe,  skulle man kunna tro. Men det var inte därifrån jag fick mitt smeknamn utan i vuxen ålder, grundande på mina fötter. Att jag har en stor fot och en liten fot. Jässe Bjässe. Så sas det. Nu är det Jesse. Det passar mig ganska bra.
Idag fick jag en Flash back. Något som hände för länge sen men som än idag lämnat ett sår av smärta, ledsamhet och ångest. Jag blev ledsen, för något som hände för länge sedan. Kanske borde det vara preskriberat. Glömt och lagt på hyllan. Men idag rann känslan över mig, utan förvarning. Att bli utnyttjad, det har jag som sagt blivit i större delen av mitt liv. Egentligen av alla som tröstlöst nog haft skyldigheter emot mig. Att älska mig.
Mamma och jag hade ett diffust samtal idag som triggade igång det jag försökt förtränga, så länge. Idag  ploppade det upp som ett popcorn i en gryta med het olja. Minnerna. Och sveket.  Att bli utnyttjad av en vän som man bett specifikt om nåd av rädsla för smärtan av att bli utnyttjad, sårad och fördummad. En vän som hört om alla hemskheter som jag inte berättat för någon. En vän som visste att min kaxighet bara var en välputsad fasad. Att jag förmodligen är känsligare än en vanlig medelSvensson. Innerst inne. Ändå utnyttjade han mig.
Att en vän kan ”passa på” när man missbedömt mängden alkohol då man skålat i trivsel och trevnad. Jag kunde gå, stå och prata men jag hade inget omdöme. Men det var inte mitt fel. Jag skulle aldrig förfört eller kladdat på honom. Jag älskade någon annan. Och älskar man någon annan finns inte tanken på att ”vara” med någon annan. Finns inte på kartan! Det gör så ont. Ont att någon man litar på kan göra en så illa. Utnyttja situationen till den milda grad att man blir överrumplad framför spegeln på toaletten inne på ett dansställe och inledd på toaletten som en jädra häst. Så som jag ler in mina hästar i stallet. Minns att jag undrade vad som höll på att hända. Minns att jag inte förstod vad som hände. Minns att jag försökte gå mot utgången och att jag hoppades att någon skulle komma in. Känslan i min kropp kändes fel. Minns också att jag sa Nej. Minns bara hur jag helt utan förvarning trycktes upp emot toalettväggen. Allt gick så snabbt. När han var klar släpptes jag ut och jag minns att jag inte kunde tänka klart. På grund av alkohol och på grund av någon slags chock. Hade jag blivit våldtagen? Killen som gjorde detta visste att jag inte var oanständig och att jag hade känslor för någon annan. Minns hur jag vaknade dagen efter och bara stirrade i taket. I timmar stirrade jag och tänkte. Var det mitt fel? Hade jag uppträtt slampigt emot honom? Förtjänade jag detta? Jag frågade mig samma frågor om och om igen men kunde svara lika ärligt och med samma svar varje gång. NEJ! Det var fan inte mitt fel. Inte det minsta. Han hade utnyttjat mig. Och det jävligaste av allt han kände mig. Jag trodde vi var vänner. Min mage värkte och jag visste inte hur jag skulle ta mig ur och förbi situationen. Det smartaste och lättaste tyckte jag då var att glömma och förtränga. Att låtsas som om att jag glömt. Även om jag mindes. I flera år spelade jag ovetandes och dum. Efter händelsen var han snäll och uppträdde sig jättebussigt. Han sa att han var kär i mig. Han sa till och med att han älskade mig. Vi hade ingen relation. Inte på något sätt men jag började tro honom. Vår vänskap blev starkare på något undligt vis. Kanske var jag för ung att förstå… Det kanske inte gjorde så mycket. Att jag blev ”våldtagen”. För att jag klöste inte tillbaka eller skrek, men han visste min situation. Jag hade sagt nej och försökt gå ut. Jag älskade någon annan. Jag ville inte! På TV har dom sagt så…att det hade varit någon typ av våldtäkt. Kanske hade han känslor så det iallafall var av kärlek? Men det var det inte. Det var inte kärlek. Inte alls. Samtalet med mamma fick mig att inse att händelsen tagit mig mycket hårdare än vad jag velat erkänna. Erkänna för mig själv. Givetvis berättade jag inget för henne om min situation utan hon berättade en situation om sig själv som hade med självrespekt att göra. Det var inte mitt fel. Jag drack för mycket. Kanske det. Inte det andra. Att låta en annan människa pissa på ens värdighet och självkänsla är brist på dåligt självförtroende. Kanske är det svaret för enkelt. Kanske har det inte med självförtroende att göra. Kanske har det med ”gärningsmannen” att göra. På ett sätt är jag ”tacksam” för att det var en ”vän”, på ett sätt inte. Om man inte kan lita på sina vänner. Vem kan man lita på då? Egentligen? Idag känner jag inte denna killen längre. Han är en främling – långt borta. Han har med all sannolikhet glömt mig. Hur man nu kan glömma en sådan solstråle som mig? Åja, åren har gått och imperfekt betyder dåtid. Trots åren saknar jag ibland vänskapen. Som jag trodde var äkta. Naivt att säga att min var äkta…
Och jag vet också att jag ALDRIG skulle kunna ”snuska” mig utan känslor i hjärtat. Aldrig. Skillnaden mellan män och kvinnor kanske? Eller iallafall mellan mig och min vän…
Skriva så här privat på bloggen? Opassande? Kanske, kanske inte. Orden är mina och orden är sanna.
Mina barn kanske läser? Eller andras barn. Kan man spela dataspel ifrån 16 år och tveklöst döda folk som springer omkring i TV-RUTAN bör man tåla lite jäkla verklighet. Kanske kan min berättelse trösta någon eller få någon att tänka efter. Att faktiskt invänta en kyss eller ställa en rak fråga. Vill du? Ska vi? Jag hade svarat NEJ mycket mycket högre. Skrattat och svarat NEJ. Inte ens trott att det varit seriöst menat. Inte av en vän.

Inte att leda in någon som en häst i ett stall. Och tro sig ha rätt att göra hur man vill.
Såret blir mindre och mindre. Utom just idag. Då ”pillade” jag av sårskorpan. Insikten att jag blivit utnyttjad yttligare en gång fick mig att bli ledsen och inte minst sårad. Att lita på någon igen kräver tid. Övertygelse. Det är mycket som raserats, frågan är om det går bygga upp. Svaret på det är tiden. Tid läker alla sår. Så heter det ju. Men uppriktigt – jag tvivlar! 😯 💔💕

Födelsedagen fortsatte med besök av mina svärföräldrar och två av min sambos bröder. Det var trevligt. Att umgås över ”gott att äta” med ett glas rött till. Med tända ljus. Att veta att året 2015 som varesig innehöll varken sommar eller vinter snart ska bytas ut emot 2016. Nya möjligheter, nya skyldigheter. Men det är nog egentligen ingen större skillnad. Allt rullar på som vanligt ändå. Man springer i sitt hamsterhjul. Månad efter månad. År efter år. Man jobbar, hämtar och lämnar barn. Lagar middagar. Snyter näsor och knyter skor. Tar hand om husdjuren och duschar ibland. Man kan byta doft på schampot. Det är väl nästan det mest spännande som händer i vardagen. Läses med glimten I ögat.
2016. Med alla nyårslöften. Att jag aldrig kan sluta avlägga dessa när jag mår dåligt av att ej kunna hålla dem. Onödigt. Som att sluta röka. Det lovade jag förra året. Diffust iallafall. Att någon gång under 2015 skulle jag sluta lukta askkopp. Min hy skulle bli rosig och frisk… Jag skulle småäta och gå upp i vikt. Snart är 2015 slut och jag har fortfarande inte slutat. Jag känner mig inte motiverad heller. Inte alls. Tycker det är trevligt med cigaretter. Inte med att lukta askkopp eller att det är livsfarligt. Med det är ”hemtrevligt” och något jag alltid gjort. Vet nästan inget annat än att leta efter tändare och att slänga i en ask när man handlar.
Vi får se. Det är allt jag kan säga.
På nyår ska vi hem till våra kompisar som vi alltid firar nyår med. En tradition. En trevlig tradition. Varannat år turas vi om att bjuda på god mat och trevligt sällskap i väntan på:
” RING KLOCKA RING!”.
I väntan på att lämna det gamla och tassa in i det nya!
Så här ifrån bloggen önskar jag alla läsare ett:
” – RIKTIGT GOTT NYTT ÅR! ” ❤❤❤

           38 år, ska synas och kännas.

Två kompisar som leds in…av kärlek ❤

   Smörgåstårtan till ”Jesse-kalaset”

Jag säger upp mig!

Utan avskedsansökan! Utan fallskärm! Utan att blinka! Jag säger upp mig! NU!
Att ingen lyssnar eller tar en på allvar.
Dagens utmaning var att åka med alla barnen till Växjö för att äta på Donken och titta i affärer.
Vi skulle ha trevligt och umgås, jag och barnen. Men inne på Grand Samarkand, det gigantiska köpcentrumet hade jag nog mina nerver på utsidan av kroppen istället för tryggt på insidan. Tre av fyra vägrade lyssna. Eller iallafall lyda uppmaningar som:
” -KOM HIT! SLUTA SLÅSS! SLUTA RETAS! SLUTA TRAMSA! SLUTA!”
Jag tjatade och tjatade men ingen respons. Malle skurade golvet på Samarkand genom att krypa och åla på golvet, faktum var att han höll på att bli påkörd av en handtruck full-lastad med cider inne på Maxi. Det kastades runt med mössor och allt skulle undersökas genom att klämmas och kännas på. Känslan av att tröjan klibbade fast sig på ryggen och hur svetten nästan pärlade sig i ansiktet var inte bara påtaglig utan uppenbart sann.
”Vad hade jag gett mig in på?”
Så tänkte jag mer än en gång. Mer än två. Säkert ett dussin gånger.
Men borta vid bröd-disken fick jag nog. Jag stannade upp. Jag stod blixtstilla och inväntade reaktionen ifrån barnen. Det tog en stund men när dom såg att jag stannat och stod som förstelnad kom dom undrande fram till vagnen. Jag kände mig som en segrare. Att jag äntligen fått deras uppmärksamhet.
” – Jag säger upp mig!”
Barnen tittade storögt.
” – Jag orkar inte vara mamma mer.”
” – Jag går till bilen så får ni en annan mamma!”
Givetvis var det tomma hot men känslan var ärlig. Naturligtvis kan man inte lämna sina telingar och avsluta ett moderskap genom en avskedsansökan. Och innerst inne i hjärtat skulle jag inte lämnat dom för en sekund. Men där ibland brödlimpor och frallor fick jag nog. Svetten i pannan och klibbet på ryggen fick mig att hota. Och det hjälpte…bort till plockgodiset. Där Malle ”skurade med jackan” igen, Milia och Marcus bråkade om en mössa. Det var med lättnad vi lämnade Samarkand för att trängas på parkeringen. Folk överallt. Och bilar. Smärre kaos skulle jag vilja säga. Egentligen ville jag här, mätta på Donken och efter Samarkand-äventyret bara kört hem.
Men Matte har beslutat att köpa en ny stationär dator, för en ganska stor del av det jag sparat till honom genom åren. Det var inte det jag tänkte när jag öppnade hans konto som liten. Kontot har funnits som en back up vid större inköp under uppväxten. Men nu skulle dom rasslas upp på en dator. Jag hatar datorer. De är inte enbart fula för ögat utan sliter sönder familjelivet. ”Man kan inte sluta för att äta middag, då blir man bannad.” Datorer fördummar barnen på det ”skol-intellektuella” sättet. Att skolan blir lidande just för att det är så tråkigt…och oviktigt i ungdomarnas låtsasvärld. Där man inte behöver vara sig själv utan man lever genom en annan identitet. Det är min uppfattning. Så det blev Elgiganten. Även här var det kaos. Milia kom med en DVD som hon skalat av plasten på. Försäljaren såg svettig ut han också. Malle höll att strypa Milia med sin halsduk. Marcus försökte provfota med en fastkedjad ”prov-surfplatta”. Men Matte valde. Han och försäljaren var rörande överens om att den ”dyraste” var den bästa. Jag framstod som en mossig korkad snål mamma. Vilket jag säkerligen är i andras ögon. Iallafall när det gäller datorer. Att man inte alltid kan köpa just det man vill utan att man får ”rätta munnen efter matsäcken”. Så tycker jag. Så tycker inte Matte. Förhoppningsvis är det något som kommer till insikt när han blir äldre. Marcus ville absolut till Media Markt. 
” – Alla får köpa något utom jag!” Så muttlade han. Och visst, han hade rätt. Han hade med sig sina julklappspengar. Marcus är lite som Matte. Att handla det är roligt. Han köpte två PS 4 spel. När jag ringde till Matte för att checka vad han höll hus svarade han att han var vid utgången…med sin nya dataskärm.
Vad säger man? Jag frågade inte vad den kostade. Det är ju hans pengar. Men jag ville inte veta. Inte just då iallafall. Rädd att svaret hade fått mig att bli både arg och ledsen.
På vägen hem handlade det bara om en sak. Att  knattarna inte skulle somna. Så vi åt skumtomtar och sjöng. Och just då, i den stunden kände jag mig tacksam att jag faktiskt bara tänkte tanken om uppsägningen. Att jag uthärdade. Kanske hade jag bara överdrivit allt? För när Malle påtalade att:
” – Det var kul mamma!”
kände jag bara att…
Nä, det var inget överdriv. Det har jag konkreta bevis på. Så som att pudret i pannan har runnit ner till hakan. Och att tröjan fortfarande var fuktig på ryggen… 😂

               Lugnet innan stormen!

                  Mina fyra favoriter! ❤

Ångrar köpet av genetiskt-fel-apelsiner. Namnet lät så gott… Då.

                      😯 Mina nerver!

GAME OVER!

Vem spelade inte Super Mario som ung? Den där fyrkantiga lådan med en kassett man stoppade in. Man skulle hoppa på svampar för att bli stor och lyckades man träffa en stjärna fick man super-krafter och gubben blinkade. Man blev odödlig. Men man skulle akta sig noga som ögat för spottande blommor eller ramla i djupa stup. Det var då man såg texten och lärde sig dess innebörd…GAME OVER. Spelet är slut. Men med ett enkelt knapptryck på continued och man fick nya liv. Nya möjligheter att byta världar. Den där knappen continued skulle finnas i min värld. Dock utan svampar, stjärnor eller spottade blommor. Den spänningen behöver jag inte. Men jag behöver ”nya liv”. Läses med glimten i ögat men jag behöver kraft. Jag har nämligen tappat min. Efter julhelgen vaknade jag helt orkeslös. Trodde jag höll på att bli sjuk. Att det skulle gå över. Men det har det inte gjort. Tvärtom. Min ork är som bortblåst. Förutom en stund på jobbet idag då jag faktiskt kände mig ganska som vanligt. Men jag visste vad som skulle göras, inställd på det arbetet sedan jag gick hem tidigare dagen innan julafton. På den tiden full av kraft och jäkla anamma.
Att försöka laga en trasig primerbox är ett jobb man inte kan mygla med. Det märks i så fall. Om något är sönder och man lämnar det sönder har man inte gjort sitt jobb. Och vet man inte exakt vad som egentligen är sönder är det ganska mycket att gå igenom. Men att jag skulle vara några av de sista som gick hem idag kunde jag inte ens föreställa mig imorse när jag stämplade in. Det fanns inte ens på kartan. Jag som för mitt inre kunde se mig sluta tidigast av alla. Att mitt underhållsarbete skulle ta längre tid än den inventering som företaget skulle göra. Men det gjorde inget för jag kände mig ganska nöjd när jag gick hem. Mitt arbete, innefattande blod svett och tårar verkade fungera ypperligt. Men det sanna svaret märks när vi kör full produktion. Om mina ”lagningar” håller. Spännande. Riktigt spännande. Det handlar om min heder på något sätt. ”Att kunna eller inte kunna”. Att inte kunna passar inte mig, eller min tjurskallighet rättare sagt kanske.

Här någonstans ”ramlade” gubben i stupet.
GAME OVER! Hemma höll jag på att rasa ihop i en liten hög. Min ork, den lilla jag borde haft efter ändå presterat på jobbet var  som bortblåst. Innan jag började med middagen förklarade jag för familjen om att jag var tvungen att lägga mig en stund. Om hur allvarlig situationen kunde bli om jag inte fick en halvtimmes vila. Att ögonen skulle ramla ur ögonhålorna och kroppen ändra form som på en Barbapapa. Givetvis sa jag inte alls så, men jag tänkte det. Och jag gjorde det – vilade. Jag borde varit ganska utvilad även om det blev lite sent igår då vi skulle ”mysa in” den nya TV:n. Med lite mys och senaste Jurassic Park filmen.

Vid middagsbordet i eftermiddag  berättade jag om min idé till mitt ”tänkta skrivande”. Under en längre tid har jag fantiserat om att skriva en bok. Jag har till och med börjat skriva en. Men jag har nog tänkt fel. Hela tiden har jag misströstat.
”Sagan om ringen, finns redan.”
”Likadant med Harry Potter”
”Upptagna idéer. Ni skrattar kanske. Men jag tycker det är ett ganska bra bevis på att jag siktar högt. Riktigt högt. Eller siktade iallafall. Jag har sänkt ribban markant, men min story känns  stabil och givetvis skulle man kunna göra en film av boken. Det är en förutsättning. Att tjäna pengar. Att skriva skulle passa mig perfekt. Då kan man ligga ner. Och vara GAME OVER. Oavsett vad familjen tyckte ska jag fila på den idén. En spännande, kuslig och hemsk berättelse, givetvis med lyckligt slut. Det är ett måste i en bra bok eller film. Att man inte slösar på folks dyrbara tid genom att lämna frågetecken eller ledsamheter som upplösning.

GAME OVER… Hoppas det vänder snart. Känns så olikt mig att gå omvägen runt köksön i köket bara för att slippa se diskmaskinslampan som slocknat och skvallrar om att den är färdigtvättad och redo att tömmas.
I kväll spelar Marcus Tomtecupen som för första gången spelas i Tingsryds bollhall. Närmare att köra och konstgräs som plus men det kändes lite konstigt att inte nöta bänkarna i Väckelsång där man varit och hejat i så många år. Innan jag körde tittade jag inte ens utåt köket för att slippa bli påmind om diskmaskinen med släckt lampa. Jag klättrade över skor och termobyxor vid ytterdörren. Ropade, för att döva mitt samvete att:
” – Kanske tar jag med pizza hem efter matcherna.”
För att lena mitt samvete. Min ångest för att inte vara den optimala pyssliga mamman eller den där ordningssamma sambon som jag har som mål. Säkerligen undermedvetet. Guld ÄR finare än silver. Jag strävar alltid efter guld oavsett vad. Allt ifrån Fia med knuff till att rulla runda köttbullar. Läses lite skämtsamt. Men får inte jag vara stjärnan vill jag helt enkelt inte vara med, sen behöver ju inte stjärnan ge super-krafter.  Utan bara lite lagom självförtroende att mata egot med, men först gäller det att väcka det. Att komma över GAME OVER och ”hoppa in i nästa värld”. Att möta den färdiga diskmaskinen i köket och att slippa ögon som ramlar ur ögonhålorna. Att bli mig själv igen. Pigg och glad. Att vara det jag faktiskt kallats av många…en solstråle.
Det måste vara en av de finaste komplimanger man kan få.
Utan solen och dess stålar skulle allt gå under. Frysa ihjäl och drunkna i ett konstant mörker.
Solstråle… det påminner lite om guld! 😉

                    Marcus i bollhallen ❤

Om än för en stund idag…Continued ☺

Fd hockey-mamma…

Igår var vi på hockey. Milias och Malcolms premiär-match. Min också, sedan renoveringen av NelsonGarden arena. Och ska jag vara ärlig kände jag knappt inte igen mig. Mindes hallen som södra Sveriges kallaste ishall och att den var sliten.
Igår var det mycket ljusare och fräschare, och inte alls så kall som jag mindes det. Men jag roffade åt mig några sittunderlag när vi gick in i hallen. För inte kunde jag veta att platserna vi skulle sitta på faktiskt var klädda. Min sambo såg besvärad ut och förklarade att man var tvungen att ”hyra” sittunderlagen. En man iakttog mig och ville ha 10 kronor för fyra sittunderlag. Inte kunde jag backa och lägga tillbaka dem. Så en guldtia fick plockas fram och lämnas över till farbrorn som då genast såg mycket gladare ut. Men jag tänkte i mitt stilla sinne att TAIF försöker ”locka kvinnliga besökare” till hemmamatcherna då borde man faktiskt kunna bjuda på sittunderlagen. Det tycker jag verkligen. Vi kvinnor har inte hår i rumpan som isolerar ifrån kyla. Och vi kvinnor är ganska utsatta när det gäller att sitta på kalla stolar. Vi kan ju inte, som karlarna, lägga ”det känsliga” i knät.
Platserna som var bokade var på ena kortsidan. En ganska bra plats med tanke på att man verkligen såg TAIF:s målvakt fantastiska räddningar. Något som dock var mindre fantastiskt var kvinnan som satt precis bakom mig. Om det berodde på djuriskt hockeyintresse eller för mycket rödvin till maten kan jag ju omöjligt veta men hon var för jäkla jobbig. Visst ska man heja på sitt lag. Visst får man bli glad och skrika högt. Det är ju det som är tjusningen med idrott. Att få utlopp för sina känslor. Men denna kvinnan var maniskt. Hon skrek, hela tiden. Om precis allt. Jag kunde blundat och ”sett matchen” inne i mitt huvud. Ögonen var överflödiga. Kvinnan lämnade inget åt slumpen. Och hon dömde matchen snabbare än vad domarna hann göra. Högt och tydligt också. Rakt i mitt högeröra.
” – SKJUT! PASSA! KÄMPA! ÅK PÅ HÖGERN! IN FRAMFÖR MÅL! BORT MED PUCKEN! UTVISNING! HEJA! ÅK SNABBARE! TITTA UPP!”
Listan kan göras hur lång som helst. Men oavsett om det var ett djuriskt intresse eller för mycket vin till maten var det oerhört jobbigt. Men jag sa inget. Klart folk ska få heja som dom vill. Jag hejade också fast inte ens i närheten av kvinnan. Sen var jag ganska imponerad av att nr 12 i Tingsryd kunde snurra sitt tandskydd runt runt i munnen utan att en enda gång tappa det på isen. Och domarna, var duktiga dom var på att åka skridskor. Otacksamt att vara domare egentligen. Dom glöms liksom bort ibland färgglada matchtröjor. Svarta och vita är inget som lockar till sig blickar. Sammanfattningsvis var det ganska trevligt ändå. Och klacken, Tingsryds klacken hade mognat sedan jag var där sist, för många år sedan.
Då jag hade både Mathias och Marcus med mig, som var småbarn på den tiden tyckte jag hockeyn var direkt olämplig. Minns att när motståndarlaget dömdes till utvisning och den skyldige spelaren åkte emot utvisningsbåset vrålade klacken:
” – Där kan du sitta, din jävla fitta!”
Mycket opassande. Men så var det inte igår. Igår var det städat och vuxet.
Men närvaron i ishallen fick mig att minnas tiden då jag faktiskt var hockeymamma. Tiden då Mathias spelade i TAIF. Minns de tidiga lördagsmornarna då det var träning. Minns kånkandet av hockeytruckar och klubbor. Alltid med lillebror Marcus tultandes jämte. Marcus är uppväxt i en ishall. Hockey är nämligen inte som fotboll där man spelar en match och sedan åker hem. Hockey innebär cuper. Hela dagar i kalla ishallar. Marcus brukade sitta i en åkpåse när han var liten. Och i väntan på TAIF:s speltid brukade vi spela memory. Och dricka varm choklad. Det jobbiga var inte åkpåse eller kylan egentligen, utan det jobbiga var nog utanförskapet. Att komma från en ort utanför Tingsryd gjorde det svårt att komma in i gemenskapen. Föräldrarna var oerhört sammansvetsade och gjorde inga som helst försök att få oss ”utbölingar” att känna oss ”med i gänget”. Dom som känner mig vet att jag inte är varesig högfärdig eller svårpratad. Men bland nya människor brukar jag hålla en låg profil. Låta mig se ”rangordningen”. Se och avvakta vad jag kan smälta in. Men jag gjorde inte det i Mattes lag, smälte in. Fick inte den chansen. Så kändes det. Det var nästan som revir. En del var några riktiga ”revir-pinkare”. Någon sa till och med saker som inte kunde tolkats på andra sätt än att denna kvinnans familj var så mycket finare och viktigare. Minns att jag brukade tänka mig denna hemska kvinnan naken. Bara för att inte låta mig må dåligt. Nakna är vi alla lika nämligen. Bakom statusprylar som dyra smycken, märkesväskor eller trendiga bilar. Minns att denna kvinnan var i mitt team inför en A-lags match då Mattes lag skulle ha kiosken. Kvinnan gav mig ångest. Aldrig har jag stekt så många hamburgare och under tiden sagt så få ord. Jag hade inget och säga. Inget som skulle intressera henne ändå. Jag hade en ”kompismamma” som också kom ifrån Konga. Vi hade varandra. Sen började det ”toppas” tidigt i laget. Vissa killar fick spela i alla femmorna. Andra fick knappt inte ingå i en femma som ordinarie. Utan fick vara beredd på att ”lämna plats” åt lagets stjärnor. Jag gillade det inte. Barnen var för små för att ”gallras” tyckte jag.
Allas lika värde, det heter så, men en vinst eller ett oavgjort resultat var så mycket viktigare än en förlust. Så vi tröttnade nog både jag och Matte. Tröttnade på överklasskärringar och på gallringen av unga spelare. Även om Matte inte var bänkad så blev det en negativ känsla. Det är så jag minns det. Tiden som hockey-mamma. En fd hockey-mamma.
Men visst är hockey en spännande sport. Ett snabbt spel med snabba svängningar. Kul att titta på så länge man får tänka själv på det ögonen ser och inte få matchen högt analyserat i örat. Kvinnan på raden bakom borde nog ha hyrt en sittunderlag och haft som ett slags filter framför munnen. Så att bokstäverna som lämnat hennes läppar varit små istället för stora. Jag hade kunnat betala guldtian. Tveklöst.
Eller hade jag kunnat använda sittunderlaget som slags filter för öronen. Kanske därför det kostar att hyra dem? För att dom kanske får tillbaka dom i två delar, använda som hörselskydd. I synnerhet på lördagsmatcher då supportrarna druckit vin till maten.

        Gårdagens match TAIF – TIMRÅ.

             Tidsfördriv var ett måste…

  En gång för länge sen. Matte i action.

         En vanlig syn förr i tiden! ❤

Skriver i smyg…

Att blogga när man har gäster är mycket fult och oartigt. Men att göra det i smyg- det sårar ingen…
Julen. Denna glädjens högtid. Idag har jag efter min bästa förmåga försökt att skapa en ”julafton”. En julafton som firats med alla mina barn och min familj. En oerhört svårt uppgift då man inte har Kalle Anka att ”falla tillbaka” på, som annars är ett säkert kort. Idag stod jag med julbord och övrig julstämning – utan Kalle. Ensam. Men inte ensam egentligen. Min familj har överseende med att julbordet blev 20 minuter ”försenat”. Och att Jansson blev för torr. Större delen av dagen har jag grubblat på vad som gick fel i tillagningen. Brukar göra saftiga, goda Janssons. Lite som ett trumfkort, som ett äss i rockärmen. Men inte idag. Men oavsett, mina gäster verkade nöjda. Min mamma, Kenneth, kollegan Krister och Jimmy. I det stora hela kände jag mig nöjd. Att jag presterar bäst under press har jag skrivit förr. Att få tänka på ett utmanande sätt. Eller att få tänka över huvud taget. Det är oerhört tillfredsställande. För i den vanliga vardagen behöver jag inte tänka. Inte tänka mycket, eller tänka avancerat iallafall. Rattandet på tvättmaskinen och potatisen skalas helt IQ-befriat. Likaså dukning och städning. Det går på rutiner. Händerna vet hur, och i vilken ordning saker ska göras, utan att behöva väcka en hjärna i dvala.

Det var detta jag hann skriva igår. Att blogga i smyg gick inte. Tydligen var jag för offentlig och insåg nästan direkt att jag helt omöjligt skulle kunna posta något inlägg igår. Som värdinna är det mitt ansvar att mina gäster trivs och känner sig välkomna och väl till mods. Att sitta med mobilen och blogga hade nog gjort stämningen omysig. Trots chokladkartonger, levande ljus, glögg, julmust, ”gottebord” med knäck, ischoklad, ris a la Malta med saftsoppa,  och whiskey och irish coffee och annat smått och gott. Det är nästan det bästa med julen. Att småäta – hela tiden. Och ha grundat magsäcken med ett smaskigt julbord gör att godsakerna hamnar stadigt i magen. Mättnaden man känner vid jul är nog den mäktigaste mättnaden på hela året. Man mår illa. Uppriktigt. Men ändå fortsätter man att kika i chokladkartongerna. Och på julen, då får man ta ifrån det understa lagret. Och det är det man gör. Även här är det ”rutin”. Något händerna klarar av utan med hjälp av hjärnan. Jag älskar chokladkartonger.
Nu är julen över. Och julmaten så gott som slut. Faktiskt första gången någonsin har man ätit upp det mesta utan att behöva slänga massa rester.
I skrivande stund sitter jag i soffan. Mamma och Kenneth har kört hem efter att vi ätit ”julfrukost” och dansat rund granen. Jag behöver inte smyga längre utan kan skriva vidare. Dock inte ostört. Barnen dammar omkring och tjoar. Malcolm ritar hus och Milia tittar på TV. Marcus är gladare än vanligt. Hans bästa kompis har kommit hem till oss för en ”sova-över-kväll” med mys och lan. Marcus kompis har inte varit hemma på länge. En kompis som betyder oerhört mycket för våran familj. En kompis som är en sann kompis. Välkomst-kramen värmde mitt hjärta. Älskade kompis. Marcus kompis.
Min sambo har fått något storhetsvarsinne. I skrivande stund är han inne i Växjö och trängs på mellandagsrean. På jakt efter en ny TV. TjockTV:n är utdömd av familjen. Själv är jag ganska likgiltig. TV som TV.

Gårdagen var trevlig men som sagt intensiv. Igår, som sagt, ”min” julafton, blev nästan bättre än vad jag tänkt mig. Alla var glada och verkade trivas. Jimmy bjöd på några magiskt goda ”kaffe-öl”. Krister kände sig hemma och välkommen. Mamma och Kenneth verkade nöjda, glada och tacksamma. Vid paketöppningen, dock utan tomte, (tomten kom ju på julafton, det är enda dagen han jobbar brukar jag säga.) kändes det som presenterna uppskattades. God Jul. Det var det vi hade. Mamma fick en trisslott och en finare chokladkartong. Ett säkrare kort än att gå i fällan och slå in en Dove-presentförpackning.
Och på självaste julafton, 24 december, hemma hos mina svärföräldrar fick jag en julklapp som skvallrade om att jag blivit vuxen. Jag fick en kofta. En kofta stickad av mjukt garn. En kofta som inte alls visar magen eller hade träknappar. Men jag har kommit över den koftan jag önskade mig som ung. Min nya kofta var säkert dyr och mycket stilig. Det kunde varit köpt på Hörnan. Men nu, som snart fyrtioåring, klär den mig.
Ikväll har jag lovat att följa med på hockey. Tingsryd AIF spelar hemma. Sittplatser till oss är bokade. Milia och Malcolm ska premiär-heja. I skrivande stund känner jag absolut ingen längtan att sitta i en kall ishall.
I skrivande stund fryser jag och känner mig ofantligt trött. Att sitta i soffan passar mig perfekt idag. Om så en bara  för en liten, liten stund!

                Jimmys goda kaffe-öl.

       Julklappsutdelning…

          Julen – kärlekens högtid.

         Farbrors Kristers tomte-gåva.

               En riktigt God Jul ! ❤

Jävla jul!

Ord och inga visor. Men det är en känsla jag förnimmat större delen av dagen ärligt talat. Jävla jul!
Idag fick vi sluta tidigare på jobbet. Milia och Malcolm var upprymda redan på morgonen. Att idag var det minsann dagen före doppare dagen, självaste dagen innan julafton och att dom bara skulle vara en ”ytte-pytte” stund på dagis. På hemvägen, strax efter 11 hämtade vi upp Marcus och begav oss hemåt. Det var många förberedelser att göra och för inte tala om synen av hundspyor när vi väl kom innanför dörren hemma.
Exakt 45 minuter efter vi kommit hem hotade jag med att strunta i julen. Efter att ha, med artig rar röst, bett ungarna sluta slåss, retas och gnabbas vid ett flertal tillfällen. Fler gånger än vad jag har fingrar på BÅDA händerna tillsammans. Tålmodigt bitit mig i underläppen och tänkt tanken…det är ju snart jul. Julen ska vara glad och trevlig. Men jag var inte glad och trevlig. Inte alls. Efter elfte tillsägelsen fick jag nog.
” – SLUTAR NI INTE STRUNTAR JAG I JULEN!
Barnen tittade upp på mig med blickar som att jag vore någon ” jul-förrädare”. Som att det var mitt fel. Som att jag svek traditionen som bottnar i vår religion. Som att julen är en rättighet och en skyldighet. Jag kan väl inte hjälpa att ”killen i krubban” skulle bli så avgörande i mitt liv.
Att försöka med den vardagliga klyschan:
” – Slåss man och är dum kommer inte tomten.”
” – I synnerhet inte med några julklappar.”
Vilket skitsnack! Barnen har genomskådat det ”tomma hotet”.
”Det blir julklappar ändå.” Så tycks dom tänka. Och tyvärr, dom har rätt, för visst vill man ge sina telingar det dom önskar, i den mån man kan. Flygplan och vilda lejon nekas även om de skulle vara skrivna på önskelistan. Vilda lejon är för det första olagligt att ens ha, men inte särskilt trevliga djur. De är nog svåra att få rumsrena och luktar dom som dom luktar på djurparkerna så är det absolut otänkbart.
” – Jag struntar i julen!”
Den meningen har jag sagt flera gånger idag och uppriktigt menat.
Att packa en väska och bara resa iväg. Att lämna klibbiga glöggkoppar och köpta isterband. En resa till Thailand. Det hade suttit perfekt.
Jag hade suttit på stranden och blickat ut över det kristallklara havet. Borrat ner fötterna i den varma sanden och smuttat på en liten drink.
Jag hade tänkt på alla mammor, svärmödrar, mormödrar som vänt ut och in på sig själva för att få julbordet både att generera njutning för både munnar och ögon. Mammor, svärmödrar och mormödrar som kanske misströstar och ältar en ”för torr Jansson” hela julafton eller för salta köttbullar.
Jag hade tänkt på alla som hade missat slutet på Kalle Anka för att ”köpa tidningen”.
Jag hade tänkt på alla besvikelse över ”dryga-ut-paket”. Sådana man köper för att det är tanken som räknas. Som min mamma ifjol som fick en ”Dove-presentförpackning”. Mamma uttryckte besvikelse:
” – Fy, den som luktar så illa!”
Vad säger man? God Jul ändå mamma. God jul!
Jag hade tänkt på alla barn som ångest ifrån tidig morgon till klockan 16.05.
Julafton är, lite skämsamt skrivet, en form av barnmisshandel. Att utsätta barn för denna stress.
Jag skulle ha det bra på min resa det är jag övertygad om. Men resepengarna ligger under granen. I små färgglada tomtepaket. Paket till mina älskade barn. Som vägra lyssna och som slåss och nyps. Och även paket till min mamma. Dock ingen Dove-presentförpackning. ”Utdrygningspaket” har fått en annan innebörd.
Men jag tycker nog ändå att man ska vara tacksam för det lilla. Det finns alltid en tanke bakom ALLA paket. Alla paket är en gåva. Ett bevis på uppskattning.
Minns när jag var 15 år och önskade mig en kort kofta. En sån som visade lite av magen. Stickad, med stora maskor i lite grövdre garn med träknappar. Just sådana här koftor var populära då på denna tiden. På julafton fick jag ett mjukt paket och jag fylldes med en stark magkänsla att min poppiga kofta låg omsorgsfullt inslaget i den fina klädkartongen. Minns min besvikelse när jag rev upp kartongen och såg en vit kofta, stickad i ett tunt fint, säkert dyrbart garn, med vita små knappar fastsydda med svart tråd. Minns att koftan hade två små fickor. Koftan var köpt i den lokala affären i Emmaboda – Hörnan. En klädaffär med kläder för det äldre folket. Eller rättare sagt för det gamla folket. Min mamma trodde jag grät av glädje. Jag sa aldrig något om min fruktansvärda besvikelse. Jag tackade så hjärtligt för jag ville inte vara otacksam. Tanken var ju god. Men jag ville göra precis som Lotta på Bråkmakargatan. Jag ville klippa ett stort hål i koftan. Givetvis gjorde jag det inte. Koftan använde jag vid festliga tillfällen. Som när vi skulle hem till min mammas dåvarande sambo Hans föräldrar. Tant Sonja och Farbror Gunnar. Vid dessa tillfällen passade koftan perfekt. Fina tant Sonja och fina farbror Gunnar. Dom var inte särskilt förtjusta i barn vill jag minnas. Inte i oss, mina bröder och mig iallafall, men jag minns att dom vid ett tillfälle berömde koftan. Att det var en fin kofta jag hade. Tant Sonja och Farbror Gunnar måste ha varit i 70-80 års åldern. Komplimangen kändes som ett bevis på att koftan verkligen var köpt på Hörnan.
I skrivande stund har lugnet lagt sig här hemma. Milia och Malcolm somnade utmattade av pyntning av granen, Uppesittarkväll och av allt gnabb.
Hästarna är inne, i ordningsgjorda.
När jag hämtade Tindra, ponnyn, längst ner i hagen så jag hur månen lös nästan magiskt ifrån himmeln. Nästan så jag kunde se utan pannlampan. Ljuset ifrån månen hade varit samman måne som jag skulle sett ifrån Thailand. Det var då jag insåg att ”jävla julen” är inget jag vill vara utan. Även om barnen lever rövare. Det är ju för deras skull man dammar av Jesuskrubban, pyntar, kokar knäck, lagar mat och FÖRSÖKER ha ett tålamod precis lika milt som vädret ute. + 10 grader i december – då jädra är man snäll, tålmodig och ”traditionstrogen”.
Imorgon blir det kalas hos mina svärföräldrar och på juldagen firar vi här hemma. Det brukar bli så varannat år. När alla barnen är hemma är det ”julafton” oavsett om det är den 24:e eller den 25:e. Så den 25:e kommer i år kommer min mamma, Kenneth, mina barn, kollegan farbror Krister och min käre lillebror Jimmy! ❤

                     Granen ska i foten. 

Ett efterlängtat återseende!

Det var idag det skulle ske. Min syster och jag skulle återförenas efter så många år. År av absolut ingen glömska utan mer syskonkärlek på avstånd. Vetskapen av att ha en syster har ändå kännts tryggt. Hela dagen har jag längtat till kvällen. Precis som Milia som hoppade jämfota när jag hämtade henne på dagis. Hon skulle få träffa en av sina kusiner, för första gången – någonsin.
” – Den bästa dagen!” Det var så hon sa. Och det var så hon kände, det såg man i hennes ögon.
Men innan min syster och hennes fina dotter skulle komma var det mycket att göra. Inte för att jag skulle fusk-städa, den tiden fanns inte. Utan att sanera lukten från isterbanden. Tyckte jag hade lukten i kläderna på jobbet idag och jobbade i största mån i T-shirt som luktade mindre än skjortan. Rös av doften. Eller os är kanske ett mer rättvist ord. Doft är ett för posetivt ord i detta sammanhang. Hemma efter jobbet möttes jag av en vedervärdig lukt. Jag hade inte låtit mina isterband hänga och dingla för syrligheten,  nä, jag hade dragit igång hela förruttningsprocessen. Med alla dörrar öppna försökte jag blåsa igenom huset med ny luft. Tröstlöst. Doften satt i väggarna. Jag torkade ytor med fönsterputs. Skurade sopspannen. Sprutade ”bajs-spray” i rummen. Sånt man har på toaletten, i en fräsch citondoft, men som man skojade inom vården när jag jobbade där som ung att:
”Skitdoft går inte dölja med parfym!”
Idag insåg jag hur rätt det påståendet faktiskt var. Mina isterband åkte i frysen i väntan på soptunnan. Måste blivit något fel. Någonstans måste något gått snett. Faktum är att jag kommer nog aldrig kunna äta isterband igen. Bara tanken får mig att rysa, att uppriktigt må illa. Kräk-illa. Blir besviken på mig själv. Har jag inte intelligens för att kunna göra isterband? Det gjorde ju till och med pigan Lina i Emil i Lönneberga. Hon var inte smart. Kanske var det mamma Alma i berättelsen som gjorde smeten? Oavsett, jag blir arg på mig själv när man tabbar och misslyckas i köket. För att behöva doftsanera hemmet innan man ska få besök känns tragiskt och mycket oproffsigt. Att behöva koka glögg utan att man ens tänkt att dricka den bara för att komma åt doften.
Det blev iallafall trots mystiska dofter av både förruttnelse, fönsterputs, ”bajsspray” och glögg ett fantastiskt trevligt återseende. Det fanns så mycket att säga. Att fråga, att minnas. Glada minnen, många skratt. Ledsamma minnen med stora frågetecken. En del av mina frågetecken hade min syster svar på. Svar som jag förträngt. Saker som jag trott varit mardrömmar fick en vink om sanning. På något sätt fick jag en känsla av att istället för att se mig som skör och bräcklig har jag nog varit ganska stark och självständig redan som en mycket liten Jessica.
Samtidigt var det en mycket lättsam stämning på ett naturligt sätt. Inte alls tillgjort eller oäkta. Gammal kärlek rostar aldrig. Så heter det ju och den känslan kände jag idag. Min fina stora storasyster och hennes bedårande dotter, min systerdotter och mina barns kusin. Känner en stor glädje. Att vårt släktträd äntligen har börjat grönska igen. Och då menar jag inte bara mina syskon utan kusinträffar på både mamma och ”pappas” sidor. Att trädet faktiskt börjar växa. Det glädjer mig.
Och brukar inte blommor och choklad vara ett säkert tecken på kärlek? Jag tänker tolka det så iallafall när jag sitter här och provsmakar några bitar av min systers kärlek till mig. Jag konstaterar att den är ömsesidig! ❤❤❤

”Ganska som ny”.

Imorse när jag vaknade kändes det bättre. Gårdagens sjukdoms-känsla var som bortblåst. Inte för att jag studsade ur sängen och gjorde seger-gester, inte alls, men på något sätt kände jag mig piggare och inte alls sjuk längre. När jag gick ner till stallet hade jag lite dåligt samvete för kvällen igår. Att en lördagskväll somna klockan åtta på soffan och vakna till vid 23.30 med ångest. Ångest med tanke på hästar, stall och barn. Min sambo förklarade att hästarna var inne och barnen som legat jämte mig i soffan sov gott i sina sängar. Inte berodde det på alkohol att jag somnat och sovit bort en hel lördagskväll. Jag hade inte ens smuttat på varesig vin eller irish.
”Varför väckte du mig inte?”. Det var det jag frågade.
Svaret jag fick var inte lönt att agumentera emot, för när någon säger Jessica, mitt tilltalsnamn, då vet jag att det är allvar. Oavsett om det är på jobbet eller hemma.
” – Jessica, du behövde sova!”. Det var svaret. Och visst hade han kanske rätt. En arbetsvecka på 50 timmar + blodsockernätter. Det känns. Det ska kännas. Kanske var det kroppen som sa ifrån igår. Känslan av att vara uppriktigt sjuk. En slags ”försvarshandling” för att överleva? Precis som att kopparormar kan ”tappa svansen”, som en försvarshansling för att överleva. Kanske var jag lite som en kopparorm igår. Att kroppen själv lurade självaste mig ifrån fara. Att få sova och ge kroppen tid för återhämtning. Så imorse kände jag mig ”ganska som ny”.
Efter hästarna var uttagna imorse, faktiskt under frukosten började jag arrangera blomtergrupperna inför Milias och Malcolms ”gympa-avslutning som började klockan 11 på förmiddagen. Julgrupperna med blommor på City Gross var för tragiska. Att man kan sälja något som är så massproducerat, fult och simpelt. Svindyrt dessutom. Små grupper som var slarvigt gjorda. Mossan var både torr och ruffsig. Växerna var ”billiga” och för varje halvtaskigt försök att lyx till julgrupperna med någon liten pyntsak. I den dyraste gruppen satt en liten tomte. Inte alls särskilt julig eller ens gullig, utan även ibland tomtarna var det opersonlig massproduktion.
Jag är övertygad om att ingen, ingen alls, gått fram till den ”julgrupps-vagnen” för att man kännt sig imponerad och verkligen tyckt att det man såg varit vackert eller ens prisvärt. De som gått fram till ”julgrupps-hyllan har antagligen sett dåligt eller haft för ont om tid för att göra gruppen själv. Det är jag övertygad om. Jag valde länge innan jag gav upp. Visst tusan kunde jag göra mycket mycket finare själv för samma pris. Så fick det bli. Och ihop med frukostkaffet började jag mitt skapande. Även om man kanske inte gråter av beundran intalar jag mig att mina blev mycket finare. Inte alls massproducerat. Inte alls slarvigt gjorda i ett avseende att tjäna pengar. Det man ger bort ska man tycka kännas värdigt. Det gäller väl allt egentligen.
Själva gympa-avslutningen var trevlig. Barnen tycker det är roligt. Idag kom tomten på besök i gympasalen också. Och visst är det något visst med tomten? Även att man är vuxen blir jag nervös och får handsvett. Så är det alla jular.
Idag var det även dax att ”plocka julgran”. Att irra rund och stirra sig blind på olika granar. Att för varje gran man ser hoppas man…låt den vara tät och fin. I år blev det annorlunda. Jag är ganska kräsen när det gäller granar. Och att den ska vara äkta är lika självklart som pepparkakan till glöggen.
I år förälskade jag mig i en gran med dubbeltopp. Den ena toppen var dock ganska diskret. Men för övrigt var det sagolik. Att vara ” olika” är ju bra heter det ju. Iallafall ibland människor. Men det gäller julgranar också. Med lite glitter, änglar, kulor, polkagris-käppar, ljus och ”dagis-pynt” kommer den att skänka oss en fröjdefull jul. Det är jag övertygad om. Svaret får vi den 23:e december då vi alltid tar in granen och pyntar och fixar. Kokar glögg, gör Janssons, griljerar och smakar av skinkan. Myser på nötter och julgodis. Spelar bingolotto. Allt i skenet ifrån tända ljus. Uppesittarkväll. Så kallas det i folkmun. Och nästan den bästa dagen på hela julhelgen. Alla är fulla av förväntan och är därför glada och posetiva.
Ikväll gjorde jag isterband för första gången på egen hand. Det skulle bli isterband enligt receptet. Mina första blev som ”isterfalukorvar”. Inte särskilt fina. En kollega hade påtalat att man kan snurra dom, utan att behöva knyta ihop ändarna på korven med tråd. Jag snurrade jättebra och jättenoga tyckte jag tills jag tittade till korvarna som jag ”stonkat ut”. Mina snurrningar hade gått upp och på bordet låg en meter lång isterband. Tänkte ge upp flera gånger men skam den som ger sig. Nu hänger dom i köket. Inte alls för ögat så som jag tänkt mig. Men jag gjorde det. Jag införde en ny tradition i familjen. För om dom blir goda har jag lovat att ta fasta på denna gamla urmysiga tradition. Blir dom inte bra så köper jag dom nästa år. En smart och uträknad plan tycker jag. Så fortsättning följer i korvaämnet…
Imorgon är en stor dag. Då ska jag återförenas med min syster. Och träffa hennes fina dotter, min systerdotter. Känns roligt och spännande. Och medans isterbanden hänger i köket för ”syrning” och smörgåstårtan ligger och drar på Börjes (inför morgondagen), passar jag på att samla krafter. Med en film och med ostbågar. En stor påse ostbågar.

  
   ”Julgruppspyssel med morgonkaffet”

    Så fick det bli…

Det fanns konstiga julgranar i skogen…

                 Isterband-tillverkning.

Ända in i kaklet.

Man kan misströsta. Känna uppgivenhet och otillräcklighet inte minst. Men inte idag, inte i helgen. Den tiden finns inte. Helgen innan jul är som att jobba femskift – själv. Man kan sova mellan jul och nyår, det är så man tänker. Man finner liksom kraft i tanken. Även om man vet att ingen människa kan sova i en vecka utan att äta och dricka eller utan att inte behöva gå på toaletten. Men uppriktigt tänkte jag så inatt när jag klistrade dit sista delen på pepparkakshuset. Det fula pepparkakshuset som, ”egen-Jessica-designat”, skulle vara högt och sexkantigt. Men att göra ett pepparkakshus själv med bara två händer är marigt.  Riktigt marigt. Att huset skulle ha formen sexkantigt kändes inatt tröstlöst. Men jag hade lovat barnen. Strax efter midnatt kunde jag städa undan och torka av stelnad kristyr och bränt socker. Fingrarna sved och hade blåsor efter att jag försökt laga väggar som gått sönder med smält socker. Kokande hett socker. Stundvis ville jag bara slänga pepparkakshuset i golvet och hoppa på det. Det fula, oerhört skeva huset. Men jag höll mitt ord och på morgonen kunde barnen studera 2015-års pepparkakshus.
Tyvärr kunde jag vare sig se eller höra deras reaktion. För jag körde till jobbet långt innan dom vaknat. Idag var det nämligen helgjobb bestämt. Kl 05.55 stämplade jag in. Jag skulle inte jobbat i helgen men med en överenskommelse igår skulle jag ”bli en joker”. Vi kunde på så vis få loss folk till andra avdelningar. Men jag blev ingen joker utan fick hoppa in som ordinarie direkt. En kollega ringde och hade försovit sig och att bilen inte startade. Vi skrattade. Det är sånt som händer en gång i livet att det klaffar så ”oturligt”. Nästan lite ”tur” att det var helgen innan jul. Det hade jag tyckt. Läses med glimten i ögat. Dagen flöt relativt bra ändå.  Vi var tvungna att skicka iväg en kollega så i vanlig ordning var vi folkade som vi brukar. När någon är sjukskriven. Men det var en trevlig lördag.  Tycker jag iallafall. Vid frukostfikat drack vi glögg och åt pepparkakor. På borden lös små batteriljus och spred ett mysigt sken i fikarutan. Det var inte mycket man såg av varesig mackan man skulle äta eller av sina kollegor MEN det var mysigt. Det tyckte jag. Kanske för att både ljusen och idén var mitt påhitt. Kanske var det därför det kändes okej att riskera fingrarna när man skulle bita av ett bett. Det kändes skönt på något sätt att vara på jobbet och slippa julastressen. Man kan traggla inköpslistan i huvudet men sen kan man inte göra mer ifrån arbetsplatsen. Så så här nära inpå jul är det tacksamt med lite distans. Att man är skyddad ifrån julen, några timmar.
Efter jobbet blev det Växjö och julhandla. Precis samma tanke hade hela södra Sveriges människor tänkt. Att:
” – Vi åker till Växjö och julhandlar!” Det var iallafall vad man kunde tro av synen att döma. 
I bilen upp kände jag ett makalöst illamående. Min sambo tyckte inte jag skulle känna efter så mycket. Men det gjorde jag verkligen inte. Kanske var förklaringen att jag inte sett min macka i mörkret i fikarummet? Så att jag faktiskt bara åt halva. Det var nog av hunger jag mådde illa, så det fick bli en korv i Ingelstad. Och det dämpade faktiskt illamåendet lite, även om illamåendet byts ut emot kopiöst frossa. Höll jag på att bli sjuk? Det fanns ingen tid för självömkan. Men det berodde förmodligen på hunger som sagt givetvis på trötthet.  Affär efter affär betades av. Kassarna blev fler och fler. Trots min frustration över att jag tagit fel inköpslista. Listan jag tagit hade bara  lite klotter ifrån en krita.
Väl hemma var nog klockan närmade 19 tiden. Och efter att ha hämtat barnen hos deras farmor lagat middag tog det stopp. Känslan av att jag var riktigt sjuk kom tillbaka. Så jag hamnade i soffan.  Min planering sprack.  Jag som skulle gjort isterband. Och så mycket annat. Men imorgon är en ny dag. Då är jag piggare hoppas jag. För då fortsätter jag… Ända in i kaklet! Med citatet trallande i huvudet:
”Trallala, det lackar emot jul och det måste ju tyckas kul!”
Imorgon vaknar jag pigg och glad och inte risig och sjuk. Det är en önskan. Tills dess säger jag godnatt! Och sov gott!  ☺

                     Glöggfikan på jobbet.

Med taket på sned och inget rakt, skitsamma pepparkakshuset är klart.

Lärt en läxa…

Det är av dom man lär sig – läxorna. Sen om det är läxor man får av fröken i skolan eller läxor av erfarenheter i livet är egentligen ingen skillnad. Båda skapar en slags visdom.
Jag var inte så noga med läxorna i skolan, tyvärr. Det var ingen som introducerade mig i läxläsningen som liten. Trodde bockarna med frökens ilsket röda penna berodde på dumhet. Att jag var för dum att lära. Likaså i mitt vuxna liv har jag inte ”gjort läxan” riktigt och tagit mitt förnuft till fånga. Jag har varit dum även som vuxen. Kanske är jag dummare än andra människor, kanske inte. Kanske är jag bara jäkligt godtrogen, eller uppriktigt naiv. Att jag ser allt ”blåögt” fastän jag egentligen är grönögd. Gett så mycket av min godhet och omtanke till människor som inte alls bryr sig. Till människor som jag velat ha i mitt liv men som inte känner likadant för mig uppenbarligen. Vill man inte, så ska jag göra läxan bättre. Läxan att sätta ena foten framför den andra och helt enkelt börja städa ur bland de som ”klarar sig utan mig”. De som jag inte betyder något för. För är det verkligen så? Kan folk vara så utstuderat elaka? Jag ska likt Ture Svensson, privatdetektiven, leta konkreta bevis på vänskap. Med förstoringsglas framför ögat ska jag ”gallra” ut bland ”de mina”. För min skull. Värdighet är en självklarhet, inte bara för en vän utan för alla i ens närhet. Pensionär på Börjes, tjuriga pensionärer på Börjes, andras barn på dagis, städerskor och vaktmästare. Arbetare, tjänstemän, kassörskor, undersköterskor. Listan kan göras oändlig då ALLA förtjänar att behandlas med värdighet. Så länge man inte gjort hemska brott. Där någonstans försvinner rätten till värdighet.
Dagen har varit lång. Börjat jobba tidigare. För att rensa upp innan den efterlängtade julledigheten. Malcolm bröt ihop imorse och tjurade från det ögonblicket hans lilla huvud lämnade huvudkudden tills jag vinkade av honom på dagis. Det känns inte bra att lämna sådana dagar. Även om man vet att det går över. Slutet på arbetsdagen blev lite kaotisk. Jag orsakade totalt produktions-stopp. Kanske inte själva mig som person utan min utrustning dog. Det visade inga siffror alls i displayen, inte ens error, utan bara alldeles svart. Svart är ingen fin färg på en display, när vi jobbar övertid för att ”tjäna tid”. Sen fortsatte eftermiddagen i samma oturliga anda. När jag för tredje gången i år la in en sats pepparkaksdeg i kylen slog min tanken. Sirapen! Jag hade glömt sirapen! Sånt slarv får inte hända! Lika dumt som en svart display. Nu ska visserligen pepparkaksdegen bli pepparkakshus. (Ett sexkantigt, kommer bildbevis när det är klart). Men degen smakade gott iallafall. För finns det något godare egentligen? Att göra små ”ormar” av degen och ”bita i sig”. Sen skulle jag, som mål för kvällen, kunna stryka knäcken ifrån jullistan. Men när jag skulle slå grädden i grytan kom först inget. Sen kom allt, som en stor klump. Bäst före datum var igår skvallrade paketet om. Har jag köpt gammal grädde? Eller blandat ihop paketerna?  Tagit ett nyare innan ett äldre. Slarv. Lärde mig ytterligare en läxa. Det blev inga knäck. Först tänkte jag vispa ut klumpen och intala mig själv att grädden var frisk nog att inte göra någon sjuk av att koka ihop den med socker och sirap. Men där går gränsen. Grädden hälldes ur och ordet knäck får stå kvar på listan.
Pratade med min kära storasyster ikväll på telefon. Ett hjärtligt samtal med många skratt. Hon har humor min syster. Väldigt lik min humor. Att skratta är en slags rikedom eller rättare sagt en slags hälsokur.
” Ett gott skratt förlänger livet!” Så heter det och jag köper det citatet med hull och hår. Jag kommer bli riktigt gammal. På måndag kväll ska vi iallafall ses. Min syster och jag och min söta systerdotter. Jag längtar. För det är så här i juletid man vill träffa sina nära och kära extra mycket. Julen är kärlekens högtid. Kanske inte just för den röda färgen utan för att vi firar en av världens största kärleksfulla händelser…ett barn som föds. När ett barn föds så föds kärlek, sen att det var just Jesus som låg i krubban var ju säkert förutbestämt. För under mina förlossningar har det aldrig kommit några vise män som pjoskat med rökelser eller paket.
Oavsett, det ska bli ett kärt återseende på måndag. För som fotot visar så har jag och min syster firat jul ihop förr, även om det var mycket länge sen. Sen ställs ju frågan:
Vad är det som saknas på fotot?
Svaret borde vara…Min humor! 😂

                                 ❤