”Ganska som ny”.

Imorse när jag vaknade kändes det bättre. Gårdagens sjukdoms-känsla var som bortblåst. Inte för att jag studsade ur sängen och gjorde seger-gester, inte alls, men på något sätt kände jag mig piggare och inte alls sjuk längre. När jag gick ner till stallet hade jag lite dåligt samvete för kvällen igår. Att en lördagskväll somna klockan åtta på soffan och vakna till vid 23.30 med ångest. Ångest med tanke på hästar, stall och barn. Min sambo förklarade att hästarna var inne och barnen som legat jämte mig i soffan sov gott i sina sängar. Inte berodde det på alkohol att jag somnat och sovit bort en hel lördagskväll. Jag hade inte ens smuttat på varesig vin eller irish.
”Varför väckte du mig inte?”. Det var det jag frågade.
Svaret jag fick var inte lönt att agumentera emot, för när någon säger Jessica, mitt tilltalsnamn, då vet jag att det är allvar. Oavsett om det är på jobbet eller hemma.
” – Jessica, du behövde sova!”. Det var svaret. Och visst hade han kanske rätt. En arbetsvecka på 50 timmar + blodsockernätter. Det känns. Det ska kännas. Kanske var det kroppen som sa ifrån igår. Känslan av att vara uppriktigt sjuk. En slags ”försvarshandling” för att överleva? Precis som att kopparormar kan ”tappa svansen”, som en försvarshansling för att överleva. Kanske var jag lite som en kopparorm igår. Att kroppen själv lurade självaste mig ifrån fara. Att få sova och ge kroppen tid för återhämtning. Så imorse kände jag mig ”ganska som ny”.
Efter hästarna var uttagna imorse, faktiskt under frukosten började jag arrangera blomtergrupperna inför Milias och Malcolms ”gympa-avslutning som började klockan 11 på förmiddagen. Julgrupperna med blommor på City Gross var för tragiska. Att man kan sälja något som är så massproducerat, fult och simpelt. Svindyrt dessutom. Små grupper som var slarvigt gjorda. Mossan var både torr och ruffsig. Växerna var ”billiga” och för varje halvtaskigt försök att lyx till julgrupperna med någon liten pyntsak. I den dyraste gruppen satt en liten tomte. Inte alls särskilt julig eller ens gullig, utan även ibland tomtarna var det opersonlig massproduktion.
Jag är övertygad om att ingen, ingen alls, gått fram till den ”julgrupps-vagnen” för att man kännt sig imponerad och verkligen tyckt att det man såg varit vackert eller ens prisvärt. De som gått fram till ”julgrupps-hyllan har antagligen sett dåligt eller haft för ont om tid för att göra gruppen själv. Det är jag övertygad om. Jag valde länge innan jag gav upp. Visst tusan kunde jag göra mycket mycket finare själv för samma pris. Så fick det bli. Och ihop med frukostkaffet började jag mitt skapande. Även om man kanske inte gråter av beundran intalar jag mig att mina blev mycket finare. Inte alls massproducerat. Inte alls slarvigt gjorda i ett avseende att tjäna pengar. Det man ger bort ska man tycka kännas värdigt. Det gäller väl allt egentligen.
Själva gympa-avslutningen var trevlig. Barnen tycker det är roligt. Idag kom tomten på besök i gympasalen också. Och visst är det något visst med tomten? Även att man är vuxen blir jag nervös och får handsvett. Så är det alla jular.
Idag var det även dax att ”plocka julgran”. Att irra rund och stirra sig blind på olika granar. Att för varje gran man ser hoppas man…låt den vara tät och fin. I år blev det annorlunda. Jag är ganska kräsen när det gäller granar. Och att den ska vara äkta är lika självklart som pepparkakan till glöggen.
I år förälskade jag mig i en gran med dubbeltopp. Den ena toppen var dock ganska diskret. Men för övrigt var det sagolik. Att vara ” olika” är ju bra heter det ju. Iallafall ibland människor. Men det gäller julgranar också. Med lite glitter, änglar, kulor, polkagris-käppar, ljus och ”dagis-pynt” kommer den att skänka oss en fröjdefull jul. Det är jag övertygad om. Svaret får vi den 23:e december då vi alltid tar in granen och pyntar och fixar. Kokar glögg, gör Janssons, griljerar och smakar av skinkan. Myser på nötter och julgodis. Spelar bingolotto. Allt i skenet ifrån tända ljus. Uppesittarkväll. Så kallas det i folkmun. Och nästan den bästa dagen på hela julhelgen. Alla är fulla av förväntan och är därför glada och posetiva.
Ikväll gjorde jag isterband för första gången på egen hand. Det skulle bli isterband enligt receptet. Mina första blev som ”isterfalukorvar”. Inte särskilt fina. En kollega hade påtalat att man kan snurra dom, utan att behöva knyta ihop ändarna på korven med tråd. Jag snurrade jättebra och jättenoga tyckte jag tills jag tittade till korvarna som jag ”stonkat ut”. Mina snurrningar hade gått upp och på bordet låg en meter lång isterband. Tänkte ge upp flera gånger men skam den som ger sig. Nu hänger dom i köket. Inte alls för ögat så som jag tänkt mig. Men jag gjorde det. Jag införde en ny tradition i familjen. För om dom blir goda har jag lovat att ta fasta på denna gamla urmysiga tradition. Blir dom inte bra så köper jag dom nästa år. En smart och uträknad plan tycker jag. Så fortsättning följer i korvaämnet…
Imorgon är en stor dag. Då ska jag återförenas med min syster. Och träffa hennes fina dotter, min systerdotter. Känns roligt och spännande. Och medans isterbanden hänger i köket för ”syrning” och smörgåstårtan ligger och drar på Börjes (inför morgondagen), passar jag på att samla krafter. Med en film och med ostbågar. En stor påse ostbågar.

  
   ”Julgruppspyssel med morgonkaffet”

    Så fick det bli…

Det fanns konstiga julgranar i skogen…

                 Isterband-tillverkning.