”Jesus finns inte!”

Precis så sa Milia dagen innan julafton. 

” – Jesus finns inte!” 

Egentligen vet jag inte hur hon kom på att uttala meningen, men det var med det där övertygande rösten. Precis som att självaste Jesus var lika påhittad som Gollum eller självaste Pippi långstump. I samma ögonblick som dessa ord lämnat hennes mun kände jag en känsla av tomhet och uppriktig ledsamhet. Nästan som jag ville slänga ut den precis intagna klädda granen som skimrade i sin prakt med kulor och glitter. Som var pyntad av en familj som minsann skulle fira Jesus födelse. Pyntad med diverse små pynt som barnen gjort på dagis och i skolan. Granen som dessutom var både rakare och tätare än den ifjol. En prakt-gran rent ut sagt, som var insläpad i onödan.

Likaså alla förberedelser som julen innebär. Alla tomtar som ska sättas upp för att förgylla julen. Precis som julgardiner, ljusstakar och lyktor. Och Jesuskrubban. Beviset på hur det faktiskt såg ut för 2016 år sedan. Den där kvällen då stjärnan lös över Betlehem. Lös för att visa vägen för de tre vise männen som kom med dyrbara gåvor! Paket fullproppade med rökelse och myrra. Jesuskrubban, där man konkret kan se lille Jesus ligga i krubban och plira. Nu har visserligen några åsnor försvunnit genom åren, likaså har en av de tre vise männen tappat huvudet, men jag tycker trots lite skavanker att det är bevis nog. 

” – Jesus finns inte!”

Plöslig tänker jag på vad jag tror på egentligen. Och tror jag inte på min religion så borde jag gå ur svenska kyrkan och inte uppmuntra barnen till JUL-lov eller känna stress över julklappar. Klart Jesus har funnits. Det måste jag ju tro, eller är det slut på ledighet både juldagen och Påsk dagen. Skrivet för att läsas med glimten i ögat kanske lika bra att inflika. Oavsett, det var en mycket kluven känsla. 

För att inte tala om alla timmar man presterat i köket veckorna innan detta gigantiska kalas. Pepparkaksdegarna har avlöst varandra, köttbullar, revben, kroppkakor, inläggningar av sill och stömming, bakning av knäck, klenäter, marsipangrisar, fudge, Jansson osv osv. Listan kan göras hur lång som helst känns det som. Så visst fanns han, killen i krubban. Det är iallafall något jag vill ha rätten att fira för man firar ju grabbens födelsedag i tre dagar. Ett riktigt kalas dessutom. Även om man sjunger ”upp på källarbacken” istället för ”ja må du leva”.

Så efter en stunds övertalning så upphörde iallafall meningen även om Milia verkligen ville tro att Jesus var en seriefigur. Så det blev iallafall jul här hemma! 

En underbar jul firat i vårväder, men jul var det. Att få fira med mina bröder, mina barn, min mamma och hennes man och fina kollegan farbror Krister betydde oerhört mycket för mig. Även om man som kvinna faktiskt står mesta dels i köket på julafton så är det nöjsamt. Sen måste jag erkänna att julmat är hysteriskt roligt. Så mycket att pyssla med. Det är något som kräver tanke. Dels att det ska vara en fröjd för ögat men likaså att få allt klart samtidigt. Det kräver planering och inte minst organisering. Jag gillar det, att få tänka. 

Nu är julen förbi trots att granen fortfarande har barr kvar och barnens leksaker tuggar det sista ur batterierna. Denna julen kommer jag minnas lite extra eftersom i år var det nära att ”förlora julen” i bristande bevis på Jesus, bortsett ifrån Jesuskrubban. Jag inser att julen betyder jättemycket för mig, precis som julen gör för mina barn. Eller är det bara julklapparna som lockat? För dom åt inga mängder med julmat. Inte heller satt dom som små ljus under självaste Kalle Anka. Den stora frågan var egentligen inte om Jesus fanns utan snarare…

” – När kommer tomten?” 

Tomten, den personligheten finns inte omnämnd i biblen, inte alls, dessvärre verkar han vara mer trovärdig än killen i krubban, iakttagen utav den vise mannen utan huvud. 

Åja, årets underbara jul är över för i år trots att tomtarna  här hemma börjar se trötta ut. Dammiga iallafall, precis som allt annat ”julakrafs”. Nu siktar vi på det nya året som väntar i kulisserna och hoppas innerligt att kommande 2017 ska bli ett strålande år! Med en precis lika förträfflig jul nästa år. För jag tänker hävda att:

” Jesus finns! ”

Eller åtminstone fanns! ❤

                      Marsipangrisar ❤

      Klart att Barbie ska ha en gran! ❤

På tal om besparingar!

Det lackar mot jul. Högtiden som för många innebär en tid för uppskattning 

Julens kulör!

Rött! Denna julens igenkännande färg. Överallt trängs röda tomtar, likaså gällande dukar och gardinlängder. Iallafall på Börjes och hemma hos mig. Rött är en färg som genererar trygghet och glädje. Kanske det är därför rött är kärlekens färg? För vem vill köpa gröna hjärtan och ge bort på alla hjärtans dag? Inte jag iallafall. Rött ska det vara, då blir man glad och lycklig? Eller?

I dagsläget nu när det verkligen lackar mot jul så är jag själv lack och ser rött av ilska! En röd nyans mycket mörkare än klarröda tomtedräkter. 

För man ger sig inte. Inte när det gäller Tingsryds kommun. Nä, man ”nöjer” sig inte med att spara på skola, bibliotek i pluralis, äldreomsorg för att nämna en del ur det berömda eller ökända rättare sagt ”Hållbar ekonomi-spektaklet ”. 

Nä, tydligen går det lätt att skära tjocka remmar ur andras läder, eller hur uttrycket nu lyder. 

”Skumtomtarna”, inte dom där rosa, mjuka i påse utan dom som passerat bäst-före-datumet med råge. Dom som är så gamla att dom inte helt enkelt förstår att man kan inte fortsätta slakta landsbygden och på så vis få kommunen att växa. Dom som bestämmer… 

Varje vecka läser jag Smålandsposten. Delen där det står om sålda fastigheter. Jag läser inte namnen utan mer orten. Jag kan med handen på hjärtat säga att 80- 90% av de bostäder som sålts och faktiskt KÖPS av någon annan är utanför Tingsryd tätort. Iallafall om jag läser rätt. Och läskunnig anser jag mig vara! 

Osmakliga skumtomtar. Som inte 2016 ser till jämställdhet, och nu syftar jag inte på jämställdheten mellan man och kvinna utan mellan tätsortsbo och glesortbo. För stadsbo är man knappast om man är bosatt i tätorten. Men mer värd kanske. För sjunker kommunen så lågt att man till och med börjar med att dra tillbaka bidrag som gynnar föreningslivet då är det illa. En sällan skådad naivitet som jag som vuxen tycker är pinsam. Höj skatten några ören om nu det fortfarande saknas i ”hållbar ekonomi-paketet”. Eller se över tjänsterna i Kommunhuset. För att någon fått gå därifrån även om man missköter sig har jag då inte hört talas om. Och jag har lyssnat! Jag har hört att då ”skapar man nya” tjänster istället. Kanske är jag orättvis, kanske inte…

”Som att kissa i sängen, först blir det varmt sen blir det kallt!” Det gamla uttrycket som man inom majoriteten uttrycke sig. 

Det är kallt! Minusgrader! Inte bara på termometern ute…

Jag funderar bara hur vi utanför 80-skyltarna ska kunna knyta an till bygden och till framförallt till varandra om man nu ska karva på föreningsliven också ? Hur ska vi kunna få våra barn att vilja stanna om dom inte känner en längtan hem? 

En längtan av trygghet och samhörighet. Att DÄR vill jag att mina barn ska växa upp. Det är DÄR, säkerligen en stor del av föreningslivet som man knyter an till via posetiva minnen och då redan som liten. Mina barn är uppfödda på Örmovallen. De har själva spelat där. Hängt i kiosken och ”veckohandlat” klubbor och salta S. Hejat på pappa eller på kompisar. 

Sen är det idiella arbetet enormt men det skapar arrangemang och just…samhörighet. Man blir stärkt som människa att få vara behövd och känna ansvar. Är inte vi behövda utanför 80-skyltarna? Eller är det bara våra skattepengar som behövs? 

Kommunen har fått stora bidrag för att kunna klara integrationen av de nyanlända. Hur i helskotta ska kommunen på ett smidigt sätt kunna integrera om man inte ger folk möjlighet att träffas? Och då menar jag INTE på Börjes utan där man faktiskt bor. 

Att det ska vara jämställt. Rättvist. Rättvist att Tingsryd naturligtvis ska ha mer än oss som är större men att exempelvis släcka lampor på grusplaner som flitigt används till tilltänkt ändamål, för att spara pengar och låta grusplanen bakom ishallen stråla av belysning för att kunna agera parkering åt TAIF?! 

”Väluppfostrat folk bjuder alla av kakan!” 

” Äter man hela själv förlorar man, knappast ingen vikt utan snarare invånare!” 

Skumtomtar SKA vara mjuka, vit/rosa och ligga i påse. Kommunens skumtomtar, dom som bestämmer vill säga behöver en riktig tomtemor som precis som mammor gör – värnar om allas trivsel och inte minst lika värde. 

För även om det tydligen råder delade meningar om ”vilka som ska få vad” så har orterna omkring tätorten betalat ett högt pris! 

Vi har förlorat något vi faktiskt betalat för. Eller rättare sagt! Vi har förlorat förbannat mycket om man räknar ihop alla idiotiska beslut. Ska vi nu betala ännu mer? Eller snälla, säg att jag fått allt om bakfoten. Och missuppfattat. 

För kanske har jag ibland otur när jag tänker, men SKUMTOMTE lär jag aldrig bli. Möjligtvis att jag luktar skumtomte ifrån andedräkten… Men då syftar jag på mjuka, vit/rosa tomtar tagna ur påse… 

Hen är förtal!

Vi föds alla olika. Olika på så vis att vi har olika kulörer på våra hudar. Vissa är färgglada, andra färglösa. Vissa är mörkhåriga, andra är ljushåriga. Vissa föds brunögda, andra blåögda och då inte alls i betydelsen att de på något sätt är naiva. Vi är olika men ändå identiska. Två öron, två öron, en navel, tio fingrar, tio tår osv. Men det finns EN synlig skillnad som dessutom är av genetisk betydelse. Skillnaden är så påtaglig att det till och med är olika bokstavskombinationer på. X och Y. Det kan ingen jämställdhetsombudsman i världen ändra på. Vi föds som flicka eller pojke. ”Skruv eller ”mutter” är inget man genom ett löjligt HEN-ord kan könsneutralisera. X och Y går liksom inte sudda ut. Vi är olika och har varit så sedan Adam och Eva härjade i lustgården. Det är lång tid. 

MEN 2016 kan man ”kränka” en pojke om man kallar honom – han. 

Likaså en flicka kan kanske ”kränkas” om hon kallas för hon. 

Hen. Ett fruktansvärt ord. Uppriktigt blir jag förbannad. Anser sig människan rätten att ändra allt? 

Hade någon sagt HEN till mig hade jag blivit varsinnlig.  

” – HÖNA KAN DU VARA SJÄLV DIN JÄKLA IDIOT!” Så hade jag svarat! 

För jag är ingen hen, jag är en kvinna, tjej eller tant. Även om i barndomen var ett hen-barn, dvs utan någon tjejig identitet. Jag var en säregen pojkflicka. Men då på 80- 90 talet fick man vara som man ville, eller som man var rättare sagt. Det var innan man fick storhets-vansinne och trodde att man kan och inte minst besitter rätten att ändra allt. 

Kanske är jag bara mossigt gammalmodig. Kanse har jag en poäng i det jag skriver, oavsett, orden är mina och jag står för vad jag tycker. 

Jag var pappas flicka mellan 7 och 12 år. Min far var min stora förebild. Någon som jag såg upp till. Han var stark och händig. Sen minns jag så tydligt när han lät forsla hem trasiga tvättmaskiner, spisar och bilmotorer som vi barn, mina bröder och jag fick skruva sönder. Det var så spännande! Så många konstiga delar. Och så många glasbitar det blev av glasrutan i tvättmaskinsluckan. Just den händelsen fick vi skäll för minns jag. Men det var snällt skäll, glasbitar är farligt för barn. Men så var det, jag och mina bröder var vetgiriga. Ändå var vi identifierde som pojkar och flicka. Trots våra gemensamma intressen. 

(Bilden är delvis censurerad.) Min pappa och jag tillsammans – som alltid. I barndomens unga år.

Min kusin och jag lussar. HON till vänster är jag. 

Pappas flicka! ❤

Men även om jag var en utpräglad pojkflicka var lyckan stor över just ”tjejleksaker”. HON ( jag) blev glad för dockhustillbehör! 

Men fortsätter vi att könsneutralisera så slutar det med att flickor glömmer använda toalettborsten och att killar går med handväska. Med bling bling på dessutom. Nä, man ska givetvis kämpa för allas lika värde. Samma rättigheter och skyldigheter och lika löner. Men där räcket det tycker jag. 

När jag födde min dotter 2010 hade hon två storebröder. Utbudet på ”kill-leksaker” var enormt. Och det tog faktiskt ett ganska bra tag innan hon hade kunnat bygga upp en ”dockbuffert”. Hon hade/ har chansen att leka med pojk eller flickleksaker. Men hon är en prinsessa. Klackskor, tiara, clips-öronhängen, och Barbiedockor är ett medvetet val hon själv gjort. Likaså att på bästa sätt sköta sina dockor. Milia ska nämligen bli mamma en dag. Jag tror att man redan i yngre åldrar har denna bedrift inom sig. 

Malle föddes 2012. Traktor-killen, som visserligen leker mamma-pappa-barn ibland, men som nästan varje helg medvetet väljer att ta på sig sina jobbarbyxor med tillhörande jobbarjacka för att kunna hjälpa sin far att snickra. För han ska nämligen bli pappa som stor, stark och händig, så jag tror han förbereder sig. 

Sen rent öron mässigt låter Hen inte bara ovant utan rent av fjantigt. 

Precis som att vi skulle döpa om djurarter till ”samkönade” namn. 

Sugga/ galt = Sult

Sto/ hingst = Stingst

Höna/ tupp = Höpp

Ni hör ju själva, vissa saker ska man bara lämna orörda. Då finns det viktigare begrepp man ändra på så här i juletid  tillexempel: 

Aladdin/ Paradis = Aladdis. 

Då har alla nämligen samma chans att njuta av julen i vanlig ordning, sen om innehållet mellan chokladkartongerna skiljer så är det lite som ”skruvar” och ”muttrar”, dvs ingen större skillnad…

Eller? Han eller hon, lika självklart som du eller jag! ❤

Skyhög amortering.

I hela mitt liv har jag varit rädd för lån. Att medvetet sätta mig i en sån kontrollerad situation. Att det man vill äga, om inköpssumman är för stor för kontanta betalningar är mitt motto att lånet ska betalats av så fort prylen man köpt fortfarande har något ekonomiskt värde. OM man skulle behöva sälja. Sen att gynna parasiter som banker känns som att ”mata någon girig som är omättlig”. Som bara sväljer utan att tugga, som proppar truten så full med både räntor och avgifter att man själv nästan blir spyfärdig. Så en tuff amorteringsplan gör lidandet mer kortvarigt. Även om det svider i plånboken.

Sen finns det olika amorteringar i livet. För jag kan ibland nästan höra folk tänka att jag har blivit bortskämd. Bortskämd på ”äldre dagar”. Och så är det kanske. Ibland tycker jag mig höra det där uttrycket som youtubeprofilen Jockiboi använder när han skämtar med sin flickvän. 

” Klart att baby ska ha en bil.”

Fast i mitt fall då är meningen dels att omnämna i pluralis. 

” – Klart att baby ska ha ett hus!” 

” – Klart att baby ska ha ett garage med carport!” 

” – Klat att baby ska ha ett stall!” 

” – Klart att baby ska ha kaniner!”

Kaniner som flera gånger slutat med kaninungar.

” – Klart att baby ska ha hästar!” 

” – Klart att baby ska ha en altan med kryss-staket!”

” – Klart att baby ska ha en lägenhet till äldsta grabben i övre delen av stallet!”

” – Klart att baby ska ha ett grönsaksland!” 

” – Klart baby ska ha flera hästhagar!”

” – Klart att baby ska ha söta ulliga kycklingar som ej är könsbestämda!”

Precis så kan man fortsätta att rada upp allt min sambo gjort för mig. Även om citaten jag nämnt kanske förlöjligar budskapet. Det är verkligen inte avsiktligt för min sambo har aldrig sagt:

” – Klart att baby…”

Men uttrycket är en gullig liknelse. Visst, jag är kanske bortskämd. Och tänker jag efter borde jag kunna skratta mig lycklig. När man tänker efter. Tyvärr glömmer man det titt som tätt. Att stanna upp och titta sig omkring istället för att stirra dig blind på allt jobb som alla ”babys projekt” innebär. Bortskämd. Ett ord som inte alls är speciellt rättvist i detta sammanhang tycker jag själv iallafall. Fär bortskämd är man nämligen när man ”curlas enkelriktat”. Så bortskämd är egentligen ett ganska förnedrande ord. För jag amorterar inte bara månadsvis utan vare dag. 

Två barn har min sambo fått av mig. För det var faktiskt inte så självklart att jag ville ha fler barn då jag redan hade de två finaste sönerna i världen då jag och min sambo träffades. GIVETVIS kan jag inte tänka mig ett liv utan någon av barnen idag om jag nu måste bedyra det för att inga missförstånd ska ske. 

Likaså att jag till vardags, då min sambo har ett arbete med lång restid, lämnar och hämtar på dagis och fritids, lagar middag, dukar, sätter på tvätt och fixar vattnig av blommor och det mesta som rör hemmet. Bara sådana vardagliga grejer är en slags amortering värdig att nämnas tycker jag. Vissa dagar vill man bara kräkas av att inte vilja amotera. Bara gömma sig, gärna i sängen och bara få sova. Men sköter man inte sina avbetalningar så kan det resultera i utmätning eller besök av kronofogden. Även om kronofogden kanske inte bryr sig om slokande krukväxter eller dåligt diskat tvättmedelfack på tvättmaskinen. 

Desamma gäller ansvar över storhelgerna, tja, vanliga helger också för den delen. Vad som ska handlas, tillagas, i vilken ordning. Vad som ska serveras till, hur det ska dukas. Osv osv. Storhelgerna är som en extra-amortering. I ärlighetens namn. Veckovis innan börjar planering, inköp och arbete. Ofta jobbar man natt, eller iallafall mycket sent med tanke på att man har ett vanligt jobb och ett vanligt liv som inte tar hänsyn till köttbullar, kroppkakor, isterband, Jansson,  revben, knäck, ischoklad, fudge, kolor, maripan-grisar, klenäter, pepparkakor, lussekatter, pepparkakshus, sillinläggningar, risgrynsgröt osv. 

Igår bakade jag och barnen pepparkakor. Tant Harriet pepparkakor. Mitt absoluta favoritecept. Tant Harriet, en enastående kvinna tycker jag mig kunna avläsa genom smaken på hennes pepparkakor. Här är hennes recept:

                                    ❤

Medans jag förberedde kroppkakor startade barnen upp projektet med pepparkaksbak. I vanlig ordning försvann degen spårlöst. Receptet utlovar ca 300 st, vi fick ut kanske 70 st efter mycket om och men…

Sen att förvalta sina barns barndom efter bästa förmåga är en amortering som faktiskt berör hela samhället. Att efter konstens alla regler skapa trygga barn i ett ofantligt stressat och i dagsläget ganska oroligt samhälle är inte alltid en helt enkel utmaning. 

Så visst är det väl så att man faktiskt amorterar till varandra. Delad ekonomi i form av arbetsfördelning som i slut ändan ändå känns rättvis.

Så naturligtvis är jag ofantligt tacksam för det ”jag betalar av på” precis som att jag är övertygad om att min sambo är precis lika tacksam som mig. Ibland iallafall. För skillnaden att betala till banken är att vi amorterar till oss själva. På olika sätt gör vi våran vardag till det liv vi intalar oss att vi vill leva. Vi sliter för varandras skull för att bibehålla det vi byggt upp. Även om jag kanske rullat fler köttbullar än att ha bankat in spikar så oavsett, skulden kanske inte minskar men så länge köttbullarna smakar gott och är mer runda än platta då är det en skuld jag gärna betalar! Med ränta! ❤