SISTA semesterdagen!

Då har man avverkat den sista semesterdagen detta året. Nu har man bara en ynka helg kvar tills det är dax att återgå till vardagen. En ynka helg går fort. Men det gör inte så mycket att stämpla in på måndag 06.57, om kaffemaskinen är laddad vill säga. Det är nämligen en förutsättning för att man ska trivas. Vågar jag chansa? Det gör jag nog inte. Antar att jag får sätta klockan tidigare än vanligt och brygga kaffe tidigt i ottan som sedan får hällas på termos – till bredden. Som sagt, inga risker får förstöra första arbetsdagen som ska lägga grunden för hela långa hösten.
Sammanfattningsvis har min semester 2015 varit klart godkänd men…Jag kan konkret nämna sju saker som får mig att nästan längta till jobbet.

Det första som får mig att inse hur härligt det är att ha ett jobb är att slippa detta eviga bråkandet. Att syskon inte kan hålla sams mer än några minuter i taget är frustrerande och jobbigt. Att det måste retas, nypas och slåss gör att stämningen stundvis blir ”allt annat än semester”!

Den andra anledningen att ”längta till jobbet” skulle kunna vara känslan av att kunna få dricka en kopp kaffe i lugn och ro utan tjat att MAMMA KOM! MAMMA SKA VI GÅ NU? MAMMA! MAMMA!
Tänk att ha avsatt tid (rast) för att dricka kaffe, vilken lyx. Att kunna smutta utan, att skålla smaklökarna på tungan för att man måste hälla i sig koppen på stående fot.

Det tredje som får mig att med glädje sätta klockan är att slippa Alfons Åberg. Bara rösterna i filmen får mig att rysa. Den regniga sommaren har gjort filmtittandet betydligt mer befogat än om det hade varit bad och strandväder.

Att slippa torka av frukostbordet får bli nästa ”gilla jobba bild” som kan kontras direkt till nästa bild…

Att slippa behöva hitta grönsaker och frukter som tid i otid har provsmakats av sugna familjemedlemmar. Eller en familjemedlem iallafall. Den yngsta. En hobby som påbörjats nu under semestern. Likaså har lillebror börjat att leka våldsamma lekar. Lekar som förstör. Jag tror det är regnet som tråkat ut honom. För att leta fram pepparkaksformar ur mina gömmor och leka så intensivt, i smyg, att dom inte föreställer det dom borde längre. Hur ska julen bli med en huvudlös peppaekaksgubbe? Säkert lika mysig som vanligt, bara man inte bjuder främmande på huvudlösa peppaekaksgubbar. Då skulle man kanske framstå som rasistisk och det är det inte värt… Inte under några som helst omständigheter.

Och slutligen, i hällregn, för att slippa Alfons Åberg, åka till affärer för att fördriva tiden. Där blir tiden mer spännande och intensiv. Att med barn som egentligen behövt rusa av sig på långa stränder tvingas att rusa på betydligt mindre ytor bland flera andra ”strandgäster” som tänkt samma tanke som mig. Att handla något gott till kvällen…att fördriva lite tid…att slippa Alfons Åberg.

Men samtidigt kan jag känna att semestern har gett mig så mycket glädje och posetiv energi… Mellan skurar och slagsmål…

Som att få oväntat besök i förtältet…

Eller att träffa mina älskade småsyskon. Som Marcus, Caspher och jag besökte i Kalmar. Fina morbror Jimmy och morbror Joakim.

Och att förgylla semestern med ett glas vitt vin på standen i gassande sol. Att kunna känna solen svida ihop med sandkornen i ögonen. Det har faktiskt hänt i år. Första semesterveckan. Härlig känsla.

Lika härlig som att se att barnen njuter av sin barndom. Att sann lycka blir starkare om man har en sann vän…

Att låta sina barn få undersöka det dom tycker är spännande i den mån det är relativt ofarligt. Spännande saker såg vi alla under semestern. Även om ”spännande” har lite olika innebörd.

Jag har haft en fantastisk semester i sin helhet. Och så fort som tiden går räds jag inte…
Det är snart dax igen. Semester 2016 inväntas med förväntan.
Först måste jag bara vila upp mig lite. I ett år ungefär. 🙂

Jag är inte bitter…

Det är väl så han säger Robert Gustafsson när han härmar speedwayföraren Tony Rickardsson.
”- Jag är inte bitter!”
Det är inte jag heller egentligen fast jag kanske borde vara det.
Dumma människor finns det gott om lite här och var. Till och med jag själv kanske skulle kunna passa in under den kategorin. Det finns det säkert vissa som tycker. Men det är skillnad på dumhet och dumhet. Naturlig dumhet är oförargligt och ”man kan aldrig hjälpa hur man blev skapad”. De brukade min mamma säga. Samtidigt som hon var mycket noga med att poängtera att man ”ska behandla andra som man själv vill bli behandlad”.
Ibland sa hon ganska bra saker mamma. Saker som även någon med  ”naturlig dumhet” kan förstå. Egentligen är det både ganska logiskt och självklart så jag försöker verkligen inte måla upp morsan som Einstein.
Men dumhet som bottnar i egoism och rent av elakhet är något jag föraktar. Det är en utstuderad elakhet som bottnar i att man står sig själv närmast. Att man kan klampa på andra människor som man klampar på en dörrmatta. En dörrmatta har det enda syftet att samla upp grus och smuts. Sådant som man inte vill ha in i huset. Att behandla en människa som en dörrmatta är aldrig okej. Att vara en dörrmatta kan göra ont, om det är stora gruskorn man ”skrapar av” eller om man trampat i hundskit och klampar in på dörrmattan. Det lämnar både fläckar och en stinkande doft. En doft som sitter i länge. Det bästa är att slänga dörrmattan och köpa en ny.
Dessvärre att avverka vänner som dörrmattor är en exklusiv lyx som inte många har råd med. Inget jag har råd med eller ens om jag hade råd skulle jag torka bajs på någon. Jag är så rädd om mina vänner! Och en önskan jag har är naturligtvis att mina vänner ska vara rädda om mig. Jag har varit ”dörrmatta” flera gånger i livet jag levat fram tills idag. Och lär säkerligen ligga framför dörren fler gånger framöver. Ligga naivt godtrogen för att bli trampad på. Det enda jag kan hoppas på då är att det är stora gruskorn och inte att någon trampat i hundskit.
Men oavsett, jag skulle aldrig bli bitter. Jag är för ung för det. Bitterhet orsakar säkert både kärlkramp och för tidig död. Inget jag anser mig har råd att slösa min hälsa på. Jag och min naturliga dumhet överlever med överseende. Det är jag säker på…för jag är väl inte utstuderat elak? Det är inget jag eftersträvar iallafall.
Dörrmatta eller inte…man får väl trösta sig med att toalettmatta varit ännu värre. Ligga där och se värre saker än hundbajs. Nej tack. Dörrmatta blir bra! Om jag nu måste välja. 🙂

Tredje sista semesterdagen…

Tredje sista semesterdagen…det börjar kännas… Kännas lite bittert på något sätt. I synnerhet när man, via media fått veta att sommaren räknar komma tillbaka på måndag… Haha. Min första arbetsdag. Tur att man har humor.
Vet inte vem av mina föräldrar som berikade mig med denna gåvan. Att kunna vinkla det mesta till humor och skojigheter. Kanske ligger det i generna ifrån tidigare generationer. Det är min teori. För humor det har jag, om jag får säga det själv. I synnerhet efter ett par glas vin. Då börjar vi snacka ”humorkvalité” liknande Johan Glans och sådan ”kompitent” humor.
Dagen började med ett samtal ifrån badet. Och efter att sockerkakan gräddats färdigt körde jag upp till badet i illfart. En pump stod och sög luft så det liksom ekade i lokalen. Efter en tids micklande verkade det funka. Badet gör mig kallsvettig och klibbig. Det är viktiga prylar man donar med. Kemikalier ska alltid behandlas varsamt lärde en kollega till mig för några år sedan. Kemikalier som felhanteras kan få katastrofala följder. Och han har en poäng där min kära kollega Jimmy. Tänk om de badande får frätskador för jag har slarvat. Att ha det på sitt samvete för alltid. Nä, här finns inte utrymme för misstag.
Idag har vi fått lite hjälp på stallbygget också. Det går framåt. Men det är många timmar kvar. Veckor om man ska räkna exakt. Min uppgift under stallbygget är att serva med fika och sköta hus och barn. Och många gånger kan jag säga att jag varit riktigt avundsjuk när jag inte kan läppja på en kall öl medans man spikar och fixar. Att jag dricker ljummet kaffe och diskar frukostdisken. Men visst, innerst inne är jag tacksam. Jag kan inte snickra.
Jag får hålla mig till att måla. På jobbet. Det är väl vad jag duger till. Och att städa och laga mat.
Våra kycklingar har blivit så stora och fina. Dessvärre ser det ut som 8 av 9 är tuppar. En söt liten höna har jag kunnat identifierat i gruppen. En ynka. Hoppas jag har fel för vad tusan ska jag med 8 tuppar till? Förutom att äta förstås. Men att äta något man gullat med sen ”fjuntiden” känns barbariskt. Som att äta gamla Tindra ungefär. Familjens gamla hund. ”Hot dog” äter man i Kina, inte här hemma i Sverige. Inte dog av hund iallafall. Där går gränsen, ganska knivskarpt. Tiden får väl utvisa hur flocken i hönsgården ska se ut. Än så länge är det en trevlig stämning iallafall.
Marcus och jag tog en sista repa upp till badet ikväll för att säkerställa allt inför natten och det kändes för första gången denna vecka stabilt. Det kändes bra. Marcus badade medans jag fixade. Det är väl en fördel man kan nyttja kan jag tycka när man ”jobbar idiellt”.
Det var en ganska behaglig kväll. Solen försökte bryta igenom de nyss regnfyllda molnen som precis blivit aningen ljusare efter en störtskur. Det luktar alltid så gott efter det har regnat så kraftigt. Friskt och rent på något sätt.
När det lugnat ner sig hemma fick jag en välbehövlig stund i stallet att pyssla lite. Att förbereda tupparna/hönans tillfälliga flytt imorgon medans hönsgården ska målas. Lite musik och Bailys fick det att kännas riktigt trevligt. Och tystnaden och ensamheten.
Det behöver man ibland för att mungiporna ska orka peka uppåt av egen kraft.
Milias doktor ifrån Lund gav glädjande nyheter också. Att man avvaktar med ny MR tills vidare. Att den svullna halsen inte har med någon tumör i hjärnan att göra. Att hon trots sin kortvuxenhet kommer att bli cirka 168 som vuxen. Att sista halvåret förhoppningsvis varit ”falskt alarm”. Men vi skulle spara hans nummer och fortsätta kontollera ögonen i minst ett år till. Vilken seger! Yttligare en gång har vinden blåst vårt håll. Man är tacksam. Lojal. Medmänsklig och framförallt liten. Liten när man ej kan göra något annat än att låta tiden ha sin gång och lita på bättre vetande människor. Men det känns bra. Kanske inte stabilt och tryggt, men bra räcker gott.
I skrivande stund ligger jag och Marcus och slötittar på Hobbit 3, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Oavsett är det den bästa filmen av både Hobbit och Sagan om…filmerna.
Filmer som i mina ögon är konstverk. Konstverk som är så skickligt gjorda, precis som konstverken jag ska börja leverera på jobbet nu efter semestern.
Förstaklassig kvalité för en relativt billig penning. Det är jag det… Ibland iallafall. 😂

Sista semesterveckan.

Då är man plötsligt inne och nosar på sista semesterveckan. Hur det ”känns i näsan” är kluvet. Samtidigt som jag är oerhört tacksam att ha ett jobb att gå till skrämmer mig lite känslan av att behöva sätta väckarklockan. Fem dagar av sju dessutom. Men ändå, en konkret mening med livet på något sätt. Jag gör rätt för mig, drar mitt strå till stacken. Det är jag noga med att göra. Men det viktigaste är nog att man gör varje dag mer olik. Om man nu har dålig fantasi. Jag ser min mamma som är sjukpensionär. Det kvittar vilken dag i veckan man ringer och frågar:
” – Vad har du gjort idag?”
Man får alltid samma svar…
” – Gått en sväng med hunden.”
Givetvis fattar jag att vovven måste kissa dagligen, men det känns ledsamt i hjärtat att det på något sätt är dagens stora händelse. Som att skillnaden mellan en tisdagskväll och en lördagskväll är obefintlig.
Jag trivs på mitt jobb, med närheten till hem och dagis/skola men ibland törstar jag efter utmaningar. Jag och en kollega hade en ”pakt” om att byta jobb och åka till Norge om några år. Pakten är bruten idag, men jag är fullt kapabel att ha både mod och ”stake” att när barnen är stora nog, resa själv. Att jobba dygnet runt i två veckor och vara bästa ”hemmamamma” nästkommande två veckor. Prova på hade varit spännande. Men åren tickar på och på ett sätt känns det stressigt. Att behöva betala på rullatorn på tåget. Men det är en tanke iallafall – långt ifrån verkligheten.
Sista semesterveckan började på Tingsryds marknad. Marcus fotbollslag hade anordnat pilkastning med fina Oliver Ekman Larsson priser. Vi föräldrar hade olika tider att sköta ståndet. Jag tog upp betalning av pilarna och skrev upp de som kastat bra på tavlan. Namn, telefonnummer och antal poäng. Ganska stort ansvar, tycker jag om jag får säga det själv. (läses med glimten i ögat) Räknandet det fick andra göra. Andra som gör det snabbare och bättre.  Men jag fick bära Olivers E L orginal matchtröja som givetvis var tvunget att plåta. Dessvärre lär han väl aldrig få veta att jag burit den, och gjorde det bra! Han hade blivit så stolt! (läses också med glimten i ögat)
Igår blev det inget öltält för min del. Även om det varit galet kul så har Milia klagat över huvudvärk som gjorde oss oroliga. Med tanke på allt som igår var ovisst. Så det blev en hemmakväll med Wallander. Ingen vidare festvarning med det var ju trots att måndag. Och jag vaknade pigg. Pigg som en mört.
Denna sista semesterveckan är min jour-veckan på badet också. Vårt fina välskötta utomhusbad i Konga. Ny ”begagnad” anläggning gällande klorpumpar från och med i år. Jag försöker titta och lära mig. Men antingen är det mycket och svårt eller är jag dum och osmart. Ikväll höll jag på att tömma poolen på vatten Tack vare en knycklad packning. Inte exakt jag som tömde poolen förvisso, jag förhindrade en katastrof…tröstar jag mig, när mina mer ”utbildade” kollegor anlände.
Badet lär ge mig mardrömmar denna veckan. Precis som den hittade ubåten gjorde natten tills idag, utanför Sveriges östra kust. Den gav mig mardrömmar. På nyheterna sa dom igår att den såg modern ut. Att det kunde vara allvar eftersom båten till stor sannolikhet var rysk. Jag drömde att Sverige hamnade i krig. Att jag och min familj försökte fly. Att jag gick i ett främmande land i svart klänning och burka. Att jag var en liknelse av tiggarna utanför Börjes. Som satt på knä med en kaffemugg. En skrämmande tanke egentligen. Hur nära vi egentligen är att vara långt borta.
Men idag läste jag på löpsedlarna att ubåten förmodligen var ifrån 1919. Modern? Oavsett, har jag burit burka och skramlat med kaffekopp i onödan. För denna gången iallafall.
Sista semesterveckan rullar vidare. Ikväll med huset fullt av barn. Marcus har kompisar hemma som ska sova över. Matte sitter med sina kompisar i öronen på rummet, framför datan. Mina knattar sover i tält på husets baksida. Men sin pappa, sina nallar, ficklampor och firar en del av sin sista semestervecka. Själv ligger jag och stirrar i taket och tänker att imorgon är en ny härlig dag. Förhoppningsvis en dag med sol och skratt. Tredje sista dagen på semester 2015.

Intensivt dygn!

Sista dygnet eller rättare sagt 38 timmarna har verkligen inneburit livskvalitet. Äventyret på Ölands Djurpark gick lite sämre än förväntat. Den totala lyckan man trodde skulle glittra i barnens ögon fanns där, någonstans innerst inne. Det är jag övertygad om. Men själva djurparken kändes ”sämre” än förra året ärligt talat. Sen kände man sig rånad på något sätt. Parkeringsavgift för att parkera. Men man kan väl säga att vi gjorde ”fuckt up” med djurparkens affärsidé. Vi löste bara en parkeringsbiljett trots att vi hade husvagn bakom bilen som tog upp yttligare en ruta. Rätt åt dom, för när vi kom in och hade betalat det snordyra inträdet kostade det 40 :- att låna deras skrindor. Gamla skrindor med ovala hjul. Och sen kändes det som att skylten som satt på buren eller akvariets utsida som beskrev innehållande ras var lite mygel, som Marcus sa:
” – Jag tror djuren är döda!”
Kändes inte som en helt omöjlig teori då hur noga man tittade så var det tomt på ormar eller diverse arter.
” Dom sover nog…under stenarna.” sa jag fler gånger än vad som kändes affärsmässigt rätt för att vara relavant. Oavsett, bland ”klapp-getterna”, där barnen får gå in och hälsa på djuren, blev Malcolm saligt förtjust i en get. Ingen annan fick klappa den. Han gick runt med en hand på killingen länge länge. Och den verkade konstigt nog gilla det. Det enda som kunde locka Malcolm ur gethagen var fika. Väl på tivolit var det många viljor som skulle betas av. Som tur väl var var det inga direkta väntetider. Under ”glass-fikat” på eftermiddagen somnade Milia i vagnen av zoo-och-tivoli-utmattning. Malcolm därimot skulle pråmt hoppa upp i alla myntdrivna bilar och helikoptrar han kunde se. Och det fanns massor. De riktiga karusellerna vi betalat för fick duga. Betala för meningslösa åk i form av skumpade bilar fick ej förekomma! Av snålhet.
Men vi umgicks tillsammans, även om vi åkte olika karuseller stundvis. Och barnkaruseller kan vara nog så spännande. Sista åren har jag dessvärre blivit åkrädd. Inbillar mig att skruvar har lossnat och att jag/vi ska ramla ner eller ur. Så barnkaruseller räcker gott. Men en tanke jag brottades med under hela besöket var vilka som var mest uttråkade. Djuren som satt apatiska i sina burar eller personalen som körde karusellerna? Att sitta timme efter timme och trycka på en knapp måste ta på psyket kan jag tänka. Och tänk om man måste gå på toaletten som karusellförare? Antingen får endel vänta länge, eller ännu värre, kanske åka riktigt länge. Vi var nog nöjda allihopa när vi lämnade djurparken.
Ölandsvisiten fortsatte till Färjestaden för att äta middag innan vi fortsatte hem till min mammas och hennes man Kenneths stuga. När vi fått iordning i husvagnen spelade vi volleyboll. Två av Kenneths söner var där med sina familjer. Kvällen gick snabbt och mörkret föll över stugorna på Öland. DÅ hade min mamma, barnens mormor utlovat dunkgömme. Och så fick det bli. I stort sett alla var med, på fullaste allvar. Själv offrade jag mer eller mindre livet för att smyga, barfota i mörkret på en slags klumpig stenmur. Men jag offrade mig, för min heder. Det var riktigt roligt. På morgonen när vi vaknade såg jag tydliga spår på koftan som skvallrade om vad jag sysslat med kvällen innan. Det var inga direkta vinfläckar, därimot var koftan full av ollonborrar. Gröna små taggiga bollar hade hängt sig fast i koftan då jag kröp genom buskar och träd för att kunna ”dunka mig frihet”.
Resan hem i ösregn gick bättre än förväntat. Och då efter hemkomsten och en improviserad köttfärssås med spagetti var det dax för nästa äventyr…
Att cykla till Riverside, en mysigt belägen liten restaurang mitt i skogen. Fast i år cyklade vi inte. Vi åkte bil. Vi är några kompisar som har detta som tradition att på detta sättet träffas och umgås. Men som sagt, i år blev det bil, men den trevliga och nödvändiga drickpausen tog vi ändå. En viktig del av själva resan på något sätt.
Väl framme serverades våra förbeställda rätter och min lax var mycket godare än förra året. Värt varenda krona. Efter middagen åkte vi hem till ena paret för kaffe och magisk god efterrätt. Tiden gick aldeless för fort, som den alltid gör när man har trevligt och rätt var det var slog klockan symboliskt 00.00. Som i Askungen-sagan. Förtrollningen bryts och vardagen tar över. Men sånt är livet. Oavsett var kvällen magiskt trevlig, utan varesig prins eller glassko. ❤

Precis som förr i tiden…

Igår blev det inget fiske med min roliga kompis Krister. Inte för att vi blivit ovänner på något sätt, inte alls. Men det blåste för mycket. Trots uppehållsväder gjorde vi den bedömningen att blåsten skulle göra det svårfiskat. Att båten skulle kränga i vågorna och kaffet skulle spillas ut i båten. Men sommaren är inte slut än, den har ju inte ens börjat skulle man lite skämtsamt kunna säga. Vi fiskar en annan dag, jag och Krister, det har vi bestämt.
Istället blev det ”Hard work” a la 1800-tal. Arbete som idag, dagen efter känns i de flesta av kroppens alla muskler. Och jag inser att jag nog trots allt är ganska otränad i flertalet av musklerna. Armarna värker ifrån händernas knogar och ända upp till axlarna. Magen känns inte alls lika sladdrig som i onsdags. Utan mer platt och vältränad. Inbillning givetvis men den känns iallafall.
Att köra hö, precis som Karl – Oskar i Vilhelm Mobergs böcker. Dom hade visserligen hästar som dragdjur kan jag tänka, vi hade bil och släp. Men annars tror jag vi jobbade på exakt samma sätt. Inga traktorer som gör vita rundbalar eller ens vanliga småbalar med blåa band runt som när jag var liten. Nä, med hjälp av två högafflar fyllde vi hela slinnet ovanpå stalldelen. Och med vilja och mänskliga muskelkrafter gick det faktiskt över förväntan. Vi fick in allt hö. Och det var faktiskt ett fint väldoftande hö. Så nu slipper jag köpa höpåsar på Börjes för 40 :- påsen, till kaninerna, vintertid. Så ekonomisk är det en solklar vinst. Sen hoppas jag att ljudet av hovar snart ska klappra emot stallgolvet. En av alla mina mål jag satt upp i livet som jag ständigt strävar efter att uppnå. En del mål känns visserligen oerhört långt borta, men förhoppningsvis har jag lång tid kvar att försöka att även ”ro dessa i hamn”. Så igår var en dag i arbetaren tecken…Idag blir det äventyr. Äventyr som ska bli minst lika spännande som en fisketur med Farbror Krister. MINST lika spännande. Vi ska till Ölands Djurpark och roa oss för att sedan åka till mormors/mammas och mofa Kenneth stuga som ligger en bit ifrån djurparken för att där övernatta i vår husvagn. Så de närmsta dygnet lär bli riktigt spännande och…utmanande! 🙂

Världens bästa föräldrar! <3

Växjö-besöket idag blev inte alls som planerat. Inte på något sätt. Men besöket påverkade mig djupt in i hjärtat. Påverkade mig så mycket att jag aldrig kommer glömma denna eftermiddagen. I svåra stunder, när man känner sig liten och svag ska jag minnas styrkan, modet, livsglädjen hos de föräldrar vars våra vägar flätades samman idag.
Idag var det alltså dax för Milia att göra MR:n. Klockan 13.30 skulle vi vara på dagvården för att förbereda oss inför MR:n kl 15.00. Dagvården ligger på samma plan som lekterapin. Lekterapin är för ett stor, fantastiskt lekavdelning för barn som av olika anledningar behöver vistas på sjukhus. Eller för barn som har olika sjukdomar möts här – för att känna samhörighet. Marcus har varit där på diabetes-träffar några gånger.
Redan när vi skulle gå in på dagvården började tjatet på Milia om att besöka lekterapin. Hon har själv varit där flera gånger tidigare. Och efter att hon fått bedövningskräm på handen och i armvecket fick vi gå över till lekterapin. Lektanten som jobbar på lekterapin kom och hälsade. Vid bordet i ”köksavdelningen” satt ett gäng med barn och föräldrar och fikade.
Milia ville leka med det stora prinsess-slottet. Ett vackert träslott med massor olika prinsar och prinsessor till. Ett sånt där drömslott som man som liten flicka drömmer om. Jag råkade störa fikafriden när jag skulle lyfta ner slottet ifrån hyllan och lyckades åstadkomma slottet till byggsatsdelar, så som det förmodligen anlände till lekterapin någon gång för länge sedan. Då blev det tyst på lekterapin och Lektanten blev orolig. Hon var orolig ändå tills sista biten var ditsatt på slottet igen. I väntan på att klockan skulle bli tillräckligt mycket för att Milia skulle få lugnande och att nålen kunde sättas bjöds vi på fika på lekterapin ibland de andra föräldrarna i ”köksavdelningen” som fortfarande satt kvar och småpratade trots att de fikat färdigt. Vi gick in, hälsade och serverades kaffe och fralla. Dom verkade glada, föräldrarna. De skrattade och stämningen var mycket god. Deras barn var också glada. Men jag kunde inte se om det var döttrar eller söner som satt och drack Mer och tuggade på frallor. Det fanns inga hårspännen eller flätor som kunde skvallra om att det var flickor. Ett barn hade en Batman-tröja på sig så det tog jag för en söt liten kille. Barnen hade inget hår. Ett av föräldra-paren började prata med oss. Deras son hade leukemi. Det hade alla barnen som satt runt bordet förklarade dom. Man brukade träffas på onsdagseftermiddagar och fika på lekterapin. Så barnen kan leka och de vuxna dricka kaffe och utbyta tankar och funderingar. Jag fick en klump i halsen. Visste inte alls vad jag skulle säga. Jag har själv hört min dotters namn i samma mening som leukemi när hon var bebis. Den sorgen, ångesten jag kände de dagarna innan provsvaren kom var en mardröm. Men föräldrarna till dessa barnen var ändå vid gott mod.
” – 2,5 års behandling med cellgifter, bara att vänja sig!”  sa en pappa. Och att ge upp hoppet finns inte sa han i meningen efter. Ett barn kom åkande på underredet på en droppställning med en påse blod hängande i kroken på ställningen och plastslangen som ledde ifrån påsen ledde till barnets arm. Pappan körde kärleksfullt runt på sin dotter på droppställningen, jag tror det var en dotter eftersom byxorna var ljusrosa. Pappan sa till en sköterska på ett lättsamt och trevligt sätt att ”man blir visst kissnödig av blod” då barnet kissade ofta. Vi småpratade en bra stund där vi fikabordet på lekterapin. Och för varje minut som gick växte min respekt och min beundran… Att föräldrar som går igenom det värsta man kan göra och gör det så öppenhjärtigt är verkligen världens bästa föräldrar! Tveklöst. Jag är så imponerad. Och så tacksam.
Milias MR kunde dessvärre inte genomföras. Hon vägrade somna. Hon somnade två mil ifrån Växjö – på hemvägen. Så nu väntar vi svar ifrån Lund hur vi ska gå vidare. Måste det bli narkos? Görs det i samband med den försämrade halsen? Många frågor som behöver svar. Så semestern går vidare trots att vi inte blivit något klokare. Men klokare på ett sätt har jag ändå blivit…och mycket mer lojal än vad jag var i morse när jag vaknade. Världens bästa föräldrar träffar man inte varje dag. Som både abstrakt och konkret gör allt på en helt annan nivå än vad en vanlig förälder behöver prestera. Både emotionellt och fysiskt i verkligheten! ❤

Min fina vän!

En av mina bästa vänner hälsade på idag för en trevlig pratstund och lite gott fika. Min vän tillhör den unika sorten som man inte pratar med om om   ”jobbiga” privata saker eller belastar med sina problem. Men ändå är min vän någon jag hyser oerhört stort förtroende för. Någon som aldrig skulle göra mig illa. Som aldrig skulle baktala mig för egen vinnings skull. Att min kompis aldrig skulle lämna vår vänskap för att jag gjort något fel. Det betyder mycket. Det känns tryggt. Det ger en posetiv känsla. Att prata om gräsklippning och fisketurer är en stadig grund att bygga vänskap på.
Vissa vänner krusar jag för, för att jag bryr mig så mycket och är rädd att förlora personen som vän för att jag gjort något fel. Rädslan att förlora någon man räknar som vän är sorgligt.
En vän därimot som jag vet att jag inte gjort något, som behandlar mig orättvist och rent av taskigt, kan lika gärna se mig som en neutral medmänniska. Att tvinga någon till vänskap är inte vänskap. Inte äkta iallafall. Då kvittar det.
Min vän Krister och jag hade något speciellt att prata om idag. Vi ska ut och fiska igen. Förra försöket gick ju inte så bra…det vet ni som läst bloggen. Strömmingfisket från Hasslöbron var en…katastrof men katastrofalt kul. Om vädret blir stabilare och blåsten avtar planeras en fisketur på torsdag eftermiddag. I sjön Flaken med Kristers båt. Där ska det vara klart vatten, så klart att man kan se botten på 1,5 m djup. PH ligger på 6,7. Vi ska ta med motor till båten och fika, likaså engångsgrill och korvar. Det finns fina abborrar där. Det ska bli riktigt roligt. Det var länge sedan jag fiskade nu. Och i skrivande stund, när jag tänker efter undrar jag om inte jag råkade trassla rullen sista fisketuren. Att det är därför jag inte fiskat på länge. För att rullen ser ut som ett garnnystan. Och inte en ihoprullad liten färgglad boll utan ett yvigt trassligt garnnystan som påminner om något katten lekt med…i tre veckor ungefär. Det måste fixas till innan torsdag. Likaså att rensa fiskelådan på bråte. Misstänker att det kan ligga både hårsnoddar och kex kvarglömda där i. Oavsett utrustning är jag full av förväntan inför detta äventyr. Och stillar sig vinden och solen lyser måttligt tror jag att bloggen kan bli riktigt spännande, rolig och underhållande på torsdag för så brukar det bli när jag och min vän är på äventyr! 🙂

Snart räcker det…

Idag blev det en plötslig oväntad tripp till Växjö. Inför Milias MR på onsdag kontaktade jag barnmottagningen. I en månads tid har Milia varit mycket svullen i halsen. Hon snarkar som en pensionär, stackarn, och har otäcka långa andningsuppehåll. Hon sover givetvis oerhört oroligt med dessa symtom och tittar man i halsen så ser man problemet konkret. Vårdcentralen har ignorerat problemet då halsproverna varit bra. Men det är inte bra. Inte med tanke på MR -röntgen. Där kan hon inte sova oroligt och snurra. Där måste man ligga blixtstilla. Vi fick en akuttid till öron-näsa-hals. Och beskedet dom gav var att operera. Under full narkos. Narkos som skrämmer livet ur mig sen Lund-besöket. Givetvis skulle Milias läkare i Växjö som jobbar parallellt med läkaren i Lund rådfrågas innan. Ifall det senaste med halsen kan ha något samband med den mystiska synförsämringen i vintras och hörselförlusten i våras. Dessa symtom som helt oförklarligt blivit bättre utan behandling. Vilket jag tackar Gud för. Och jag härdar inte. Jag menar varje stavelse i meningen. Jag är så tacksam. Det skulle vem som helst vara. Om man älskar någon villkorslöst och gång på gång tar sig mirakulöst vidare. Nu håller vi tummarna på onsdag. Att Milia för det första kan, med hjälp av lugnande medel genomföra MR:n. Att vi slipper göra det i narkos vid ett senare tillfälle och att dom inte ska hitta det dom tycks leta efter.
Men Växjöresan tog inte slut här inte. Att inte passa på att veckohandla på City Gross hade varit osmart tyckte jag innan vi väl kom in i varuhuset. Fy vad Milia och Malle betedde sig illa. Det som skulle bli en ekonomisk gynnsam handling, kolla kilopris och senor i köttet var ett slags önsketänkande. Milia och Malle tjatade om att köpa allt dom såg. Dom slogs så tussarna flög och folk stannade liksom upp och glodde. Glodde på mina barn som jag egentligen är så stolt över. Men idag skämdes jag. I kassan såg jag vad jag egentligen hade köpt. Strumpor…7 pack för 49 :-. Billigt, och visst strumpor går alltid åt. Sista dagen innan jag gick på semester fick jag jobba med ena foten barfota bara för att jag valt en strumpa med trasigt resår på morgonen. Efter åtta steg låg strumpan som en korv framme vid tårna. Fram till frukostrasten uthärdade jag. Sen fick jag nog och slängde ”strumpkorven” i soporna. Så strumpor, det var ett bra köp trots allt. Och en bit rimmat fläsk åkte iväg på rullbandet. Och majskolvar.  Nya grillbestik? Ja just det, 49 :- Tvunget då dom gamla har försvunnit. Halva uppsättningen ligger nog i husvagnen – någonstans. Så måste jag ha tänkt. Och skinkstek…det är alltid ett bra köp. Billigt kött som kan bli både gryta, stek med god sås eller vid soliga dagar då den kan skäras i skivor, läggas i marinad och grillas. Det var ett bra köp. Två Kinder ägg åkte iväg på rullbandet. Uppmuntra ett dåligt beteende? Nähä då, aldrig i livet. Men leksaken i ägget håller dom säkerligen vakna hela resan hem. Somnar dom så sent i bilen är blir kvällen en slags uppesittarkväll, utan glögg och Bingolotto. Och det är man inte sugen på, inte alls. På väg till bilen förundrades jag över hur jag lyckats få ihop fem kassar på en så förhållandevis kort handling. Väl hemma påmindes man om semester-stressen. Hörnorna ska ha sittpinnar och mysiga värpreden. Dom är inga kycklingar längre nämligen… För någon dag sedan hörde vi ett Kuckeliku från hönsgården. Jag blev nästan lite stolt. Så där som mammor blir när deras telningar gör stora framsteg. Sen ska landen rensas, singelgången likaså, målning i massor av stall och garage. Kantklippning i massor…och inne, städa, fejja och tvätta. Och diska – för hand. Semestern skulle vara betydligt mycket längre.
Men det viktigaste som finns på kartan just nu är ju onsdag. Lite den dagen som sätter ribban på hur resten av semestern och sommaren ska bli. Och jag hoppas verkligen den blir solig och ljus! ❤

Dagen efter gårdagens tuffhet.

Dagen idag har till större delen gått åt till att samla krafter, samma krafter som jag igår skulle samla för att må bättre. Istället mår jag sämre. Tokigt. Trots att jag enbart drack cider och öl för att försäkra mig om att vakna pigg och utvilad.
Men det var trevligt. På samma uteservering som jag postade gårdagens inlägg fick jag nya vänner. Eftersom jag verkligen inte ville förlora mitt lilla bord bad jag mina bordsgrannar som såg mycket pålitliga ut, två kvinnor och rvå män, att passa min öl och min bruna tröja medans jag besökte toaletten. Som tack när jag kom tillbaka och paren gjorde tummen upp mot mig för att på så vis visa att min öl inte var drogad eller tröjan stulen. Jag plockade fram en fryspåse ur handväskan som jag hade geléhallon i. Den goda sortens geléhallon. Jag sträckte över påsen och mina bordsgrannar gjorde stora ögon. Men dom blev glada. Nästan lite glatt överraskade. Förutom ena kvinna som sa, att hennes mamma alltid sa att man inte ska ta emot saker ifrån främlingar.
” – Dom är väl inte drogade?” frågade kvinnan och tittade på mig.
Jag förklarade att min mamma alltid sa att ska man gå ut på krogen så tar man med sig tilltugget diskret i väskan. För att tilltugg är en snuskigt dyr onödig utgift.
Vi skrattade. Och damen tuggade gladeligen i sig geléhallonen. Ena farbrorn blev exalterad över geléhallonen och kom och satte sig vid mig och berättade att man kunde dela ett geléhallon men en vass kniv och sedan trä hallonet på en ficklampa. Det skulle lysa vackert lovade han. Jag lovade att prova. Ett löfte jag inte vet om jag håller. Kanske, kanske inte.
Plötsligt var mina nyfunna kompisar tvungna att gå och åter igen var jag ensam. Men dessvärre inte speciellt länge. En full kille kom och satte sig mitt emot mig vid mitt lilla bord. Han sa inget bara blängde. Jag försökte att inte bry mig. Kollade i mobilen. Orolig var jag inte då två biffiga vakter stod ett par meter ifrån mitt lilla bord. Killen gick när han blängt på mig länge för att sedan återkomma. Han sluddrade att han gillade mig. Jag svarade att han inte kände mig. Han försökte röra min hals med sina fingrar. Jag ryggade undan och hade ögonkontakt med vakterna. Lika bra att gå på toa igen tyckte jag. Och ta med mig alla mina grejer denna gången. Väl inne på den överfulla dam toan dök killen upp. Tur att det finns sura kärringar som inte tolererar killar på damernas. Här inne var jag trygg. Bland högljudda undomar som bättrade på makeupen. Och tanter som bättrade på sina somriga frisyrer. När jag lämnat tryggheten på toa blev jag snabbt påhoppad av killen igen. Inte ordagrant påhoppad förstås. Men då såg jag ett gäng som kommer ifrån mina trakter som jag satte mig hos en stund innan jag överrumplade min följeslagare genom att smita ut när han tittade bort. Jag smet bort till öltältet och gick in i det största. Jösses vad folk. Köpte mig en blaskig cider i plastmugg. Minglade runt lite innan jag såg några ansikten jag kände igen. Att träffa folk man inte sett på länge är så roligt. Man har så mycket att prata om och så mycket att lyssna på. Tiden gick fort. Sällskapet skulle byta öltältet emot något annat ställe. Jag hängde på. Passade bra då jag skulle ändå dra mig bort emot ”busskuren vid bron” då min skjuts skulle hämta mig där kl 02.00.
Och klockan var ju bara tjugo minuter över 01 så att ta en öl till verkade som en bra idé. När jag smakade på ölen var det det äckligaste jag tagit i min mun. Men av ren, dum snålhet drack jag upp hela. Sen att ölen var 6 procentig var ju också onödigt och inget jag bad om när jag beställde. Sen bjöd en tjej i sällskapet på ytterligare en öl. En vanlig öl. Men visst var det trevligt. Så trevligt att jag inte såg att min chaufför hade sms:at mig att han var på plats på parkeringen vid ”busskuren vid bron”. Och klockan gick fortare än vad mitt sinne uppskattade. Så jag kom försent till utsatt tid. Jag skämdes. Så väldigt oansvarigt och ansvarslöst. En ynka förlåt kändes pinsamt för lite och jag hade inga geléhallon kvar att bjuda på.
Skulle aldrig druckit den otäcka starka ölen. Då hade jag nog varit vaken hela vägen hem. Det värsta var att när jag vaknade i morse så satt smaken kvar i munnen. Trots att jag borstade tänderna inatt. Noga. Det kan man kalla valuta för pengarna. Dessvärre negativ valuta. Oavsett var det en fantastisk trevlig kväll. ☺