Ensam i myllret.

”Ensam är stark”. Ett citat jag ältar om och om igen. Och ett citat som står sig oavsett tidsepok. Ensam har liksom inget val utan tvingas axla problemen själv. Lika så glädjen. Ensam glädje är kanske inte lika gigantisk som delad glädje med glädje som glädje…
Idag blev jag ensam på jobbet. Ensam i myllret. Min andra målarkollega har blivit sjuk. På något sätt känns det som att ansvaret växer. Att jag faktiskt är den ende att sköta målningen och allt runt omkring det helt själv. Gör mig inget, gjort det förr, kan göra det igen. Dessutom stundar eventuellt övertid på lördag – ensam. Då är det ingen som ser hur mycket kaffe jag dricker. Lite skämsamt skrivet. Men trots min ”kollega-förlust” kändes dagen genomförbar då min kompis Krister kommit tillbaka. Med en låda med kolor som han hade handlat för 25:- i Rävemåla affären. Han är speciell Krister. Speciell på ett bra sätt. Han är nog den enda som egentligen på riktigt skulle finnas där för mig om jag verkligen behövde hjälp. Oavsett om det är mitt i natten eller på självaste julafton. Han får mig att skratta med sina tokigheter. Han skulle aldrig baktala mig bakom ryggen eller göra sig lustig på min bekostnad, möjligtvis på ett skämsamt sätt men inte ”på riktigt”. Det tror jag inte. Jag vill också vara speciell på ett sådant bra ”Krister-sätt”. Att bry mig om de jag gillar. Ställa upp och stötta. Locka till skratt. Få andra att må bra. Hjälpa om jag kan. Inte särskilt super-jätte-länge sedan jag hade tankar på att erbjuda mig gå i borgen för en jag såg som en vän. En sann och äkta vän. Sätta mitt ”imperium” på spel för att hjälpa. Oerhört tacksam att jag fegade ur. Med facit i hand var min vänskap starkare än min väns. Och notera ordet vänskap! Alltid tråkigt att inse att man blivit utnyttjad och det har hänt mig i ett stort sett hela mitt liv. Att jag är så naivt godtrogen slår tillbaka, gång på gång. En av mina sämsta egenskaper. Att vara godtrogen. Att vilja tro andra om gott. Men alla är inte goda. Det är en av utmaningarna i livet att kunna lära sig skilja på gott och ont. VEM som finns där med en låda kolor när man känner sig nere och deppig. Eller en som bjuder på sig själv så man skrattar så tårarna rinner. DET är äkta.

Ska man orka jobba och prestera måste man få stjäla någon minut av glädje. Jag är övertygad att den minuten betalar tillbaka sig flera gånger.  Det gör inget att man är ensam i myllret. Ensam i yrket, inte i lokalen. Det känns stabilt. Det känns bra. Ett bevis på att jag kan mer än jag tror…

Idag har vi firat Milia som fyllt fem. En lyckad dag tyckte hon innan hon somnade. Glad och nöjd. Att ha börjat dagen med fika, paket och skönsång på sängen. Som tradition fick hon välja middag. Stekt torsk, potatis och sås med gröna ärtor och rivna morötter. Det var önskan och det var så det blev. Sen byggde större delen av familjen ihop hennes nya säng. Ett till början, en platt säng ifrån IKEA. Avslutningsvis tårta med ljus och fika. I skrivande stund är jag precis lika trött som jag brukar vara så här dax. Skyller på vintertiden. ”Klockan i huvudet” är ju fortfarande ”en timme framåt”. Det känns. Ändå föredrar jag vintertid. När man på våren ”förkortar” dygnet med en timma är man som en mullvad några veckor efter. En mullvad som inte ser utan kisar med ögonen. Så ser jag ut tror jag när jag stämplar in på jobbet i början av sommartiden. Men mullvadar är ganska söta förvisso. En sak är dock total felaktig i jämförelsen. Jag har inte långa naglar. Det är DÄR det brister! …men inte för kompis-Krister! 😂 Laddar för en ny arbetsdag imorgon med tjo och chim. Och på fredagar då är allt lättare…och roligare. Hoppas det blir så imorgon också. Jag har ”sparat” några kolor så chansen finns där. Och är ganska stor dessutom!

                     Milia i nya sängen!

Plötsligt var det helt ok.

Man stressar för mycket. ”Många bollar i luften” betyder inte längre att man behöver ha bollsinne, utan snarare en jädra bra kondition. Man ska ta sig hit och dit – helst så fort som möjligt. Idag var det en riktig ”hit och dit”dag. Det började bra. Lämningen på dagis gick över all förväntan. Idag var det inget gnäll att:
” – Måste du jobba?” Hur många gånger har man inte förklarat vidden av att man MÅSTE jobba. För att kunna handla mat, betala räkningar och kunna handla presenter vid födelsedagar. Milia fyller fem år i morgon och uttryckte sig imorse på ett nästan lillgammalt sätt.
” – Du MÅSTE jobba mamma så du kan köpa present till mig när jag fyller år. Plötsligt var det helt ok?
Morgonen som gått så bra hade dock ett orosmoment. Jag hade glömt bort att jag ”nallat” mitt sista cigarettpaket och att knappt ha några cigaretter alls gör att man blir stressad. Svårt att förklara. Men rädslan att bli utan gör att man skulle kunna röka upp allihop bara för att slippa oron. Låter korkat och framförallt det ÄR korkat. Oerhört. Hade jag inte försovit mig igår hade jag kanske ”mygel-försovit-mig” och stannat till på macken som öppnar vid 7 och handlat. Men sen ankomst två dagar i rad passar sig inte. Oavsett, vid 9-rasten körde jag upp till macken. Det hinner man förutsatt att man inte hamnar i kö eller att det är trafik i refugen. Jag hann. Sen kom nästa överraskning som en kalldusch. Mina hörlurar låg kvar hemma! Säkerligen någonstans i köket. Att jobba utan hörlurar är jättesvårt. Som att en ”pensel-målare” skulle måla utan pensel eller att en läkare skulle lyssna på hjärtat utan stetoskop utan bara lägga örat mot bröstet på patienten. Jag hade visserligen ett gammalt par där en hörlur-plupp fungerade, den andra är stendöd. Oerhört jobbigt att bara höra musik i ett öra. Det blir ett slags eko på något sätt. Så fram till lunch jobbade jag i oljud. Då var jag tvungen att köra hem och hämta mina hörlurar. Som att det skulle göra eftermiddagen trevligare? Jag trodde det, men det krabbade stupalöst och jag tillbringade en stor del av tiden på en stege. Upp och ner, hit och dit. Då har man rätt att bli lite sur. Och blir man lite sur, det är då det händer grejor. Imorgon hoppas jag att lagningen som genomfördes ska hålla. Men trots att min ”kaffe-kollega” Krister varit borta i två dagar har det ändå varit ganska kul. Varför ska man jobba och vara sur när man kan jobba och ha det lite skämtsamt? Jag tycker om att vara glad. Det är en del av mig.
Efter middagen ätits var det dax att fara vidare ”hit och dit”. Apoteket, veckohandla på Börjes och en sväng till Stallbacken och handla två balar sågspån, fodermorötter och en stor säck med hästmat. Jag behöver nog inte nämna att jag hade kombibilen. Men även denna var knökfull. Två bilbarnstolar proppade med kassar, sätet fullt med toapapper och läskbackar. Kör jag lugnt tänkte jag så går det bra hela vägen hem. Men redan strax utanför Tingsryd ramlade ena kassen ner över mig. Jag satt där med varor upp till midjan. En WC-anka i knät och päron, julmust, lök, salami. En kort sekund tappade jag fokus på hastigheten då jag har en forbi att ha något rullande på golvet vid pedalerna. Höll på och krocka så en gång nämligen. Att en kaffemugg hamnat under bromspedalen. Som tur var hade jag sinnesnärvaro att men andra foten peta undan muggen. Sen dess, inget på golvet på förarsidan. Min ”fokus-brist” gjorde att jag tappade hastighet och en IDIOT trängde sig förbi mig trots heldragen linje. Jag blev livrädd och förbannad. Så arg att jag bara velat stanna min bil hoppa ut och skrika:
” – ÄR DU HELT DUM I HUVUDET IDIOT!
Men det gjorde jag inte. Jag tror jag visade fingret och sa – JÄVLA IDIOT. Blir man rädd kan man faktiskt bli arg.
Det var så vi träffades första gången min sambo och jag. I refugen i Konga. Han försökte köra in i refugen när jag redan NÄSTAN var inne. Jag visade finger och såg sur ut. Inget jag minns utan något jag fått berättat för mig i efterhand. Som jag förnekat. En snäll, rar, omtänksam tjej beter sig inte så. Oavsett, så är det ett fantastiskt bevis på att jag är gullig även när jag är tjurig. Skämtsamt skrivet. Åja, vi blev vänner sen iallafall. Tror nog att det var min attityd att inte vika ner mig gav lite extra plus. För vika ner sig ska man bara göra när man ska sova! DÅ och aldrig annars. Och med tanke på att imorgon ska det vara bricka med tända ljus, blommor, paket och ”JA MÅ DU LEVA” så är det nog bäst att vika ner sig. Den stunden har jag längtat efter sedan klockan ringde imorse! 🙂

Bäst under stress…

Igår när vi körde hem ifrån Emmaboda vid 20 – tiden på kvällen var jag inställd på att jag skulle vara den som skulle vara hemma med knattarna idag då dagiset skulle vara stängt. På något sätt hade jag förlikat mig med tanken på att inte behöva ställa klockan. Jag kunde packa upp väskorna i lugn och ro. Gå ner till stallet och fixa hovar och visa omtanke. Kanske skulle jag ta med en kopp kaffe ner till stallet och smutta på medans man grejade. Eller kanske rent av ett litet glas vin att avrunda den fantastiska helgen med? Marcus skulle ha en kompis hemma på ”lan” så det passade ju perfekt med ofrivillig ledighet. Men var den ofrivillig? Så fort jag kom innanför dörren sa min sambo att farmor kunde vara barnvakt.
”Vad synd” var min första tanke. Visst borde farmor unna sig lite tid för sig själv och bara koppla av? Inte behöva jaga småbarn. Stackars farmor. Precis så tänkte jag innan jag tog ansvar för mina tankar och skämdes lite inombords när jag kom på att det var egoism ifrån min sida. Latmasken som gnagde. Idag var nämligen ingen vanlig arbetsdag. Idag skulle en mycket avgörande nyckelperson komma till jobbet som kan avgöra hela framtiden för alla anställda. Vi har folk borta och folk som är sjukskrivna så jag visste att jag behövdes. Kanske mer än vanligt. Så det blev att bråska på sysslorna och försöka komma i säng. Och med tanke på helgens utsvävningar och ytterligare en tanke att vi står inför julen. Julklapparna och chokladkartongernas högtid. Det kostar! Det kostar så mycket att jag av snålhet erbjöd mig att jobba över om kvällarna. Allså köra ner när barnen sover och hästarna och allt är klart. Visst, jag har ont i min axel och arm i synnerhet efter helgens bollkastande i tunnor och  andra fysiska övningar men jag kan inte tillåta mig att känna efter. Varje dag man är hemma brinner julklappspengar och chokladkartonger inne.
Dagen som var tvungen att gå perfekt krabbade givetvis. Men det är nog då jag jobbar som bäst och tycker jobbet är kul. Problem är till för att lösas och löser jag dom inte själv kör jag ”dum-smart-tricket” jag nämnt om innan i bloggen. Ingen kan ju som sagt bli arg eller ens besviken på någon som inte fattar. Så dagen har varit lång och uppriktigt jobbig. Men ändå ganska kul. Kul på ett bra sätt. Och på ett spännande. Dagen över lag har varit toppen. Och kan den börja bättre än att det ringer mystiskt på dörren vid 06.35 och man öppnar och inser att där står en kollega med en smaskig pizza.
Men de uppmuntrande orden:
” Kanske du kan gotta dig på ikväll.”
Sagt och gjort… Jag har gottat mig.
Nu borde jag sova extra tungt. Sen om det är drömmarna som är tyngre eller magens tryck emot madrassen vet jag inte. Ett av mina ordspråk är iallafall…
”Galet lätt att somna mätt!” 😂
Och det lär jag göra känner jag. Sover nästan alla redan! Finns bara en sak som dämpar lyckan lite.. och det är att det snart är morgon igen! Tiden går för fort! God natt! ❤ 🙂

Det bästa på länge!

Denna helgen går till historien som en av de bättre! Nästan en av de bästa faktiskt. Att få tillbringa dyrbar tid ihop med mina söner på tu man hand. Men betoning på DYR-bar. Övertiden i fredags känns befogad. Men pengar är inte allt och det har varit värt varenda öre för att få skratta tillsammans. Skratta tills man nästan får ont i magen. Resan har varit händelserik och stundvis farlig. Som när jag höll på att bli påkörd av en bil. Grabbarna skämdes.
”Att det går ju inte ha dig (mig) i en stad!”
Och dom har nog en poäng i det. Jag är ingen stadsmänniska. Inte det minsta.

                       Hotellet i sikte!

Att få bo på hotell känns lyxigt. Även om det blev jag som fick vika ihop mig i ”bädd-fotöljen”. Killarna skulle ju ha sängarna så klart.

                 Laddar inför Liseberg! 

                Halloween Liseberg 2015

            En stor önskan om att vinna…

                       Marcus och jag.

❤ Matte med lillebror!

                                  ❤

Killarna på Skybar. Eller Heaven 23 som det heter kanske. Jag skulle överraska med varsin god drink som inte var särskilt god utan…sur. Men tanken var god. Det är det viktigaste!
Middagen åt vi inne på Lisebergs området. Efter att ha köat i över en timme. (Vi ville ha riktig mat efter att ha lunchat på Donken.) Galet mycket medmänniskor och väl inne på restaurangen var det fantastiskt god mat, dessvärre galet lite. Äter inte stadsmänniskor mer? Åja, jag har fått lära mig att man alltid kan be om att få mer potatis. Sagt och gjort, en skål med potatisar bars fram till vårt bord.  Som vi tömde av…snålhet kanske.

Frukosten! Det bästa på hela resan tyckte jag imorse iallafall. Bilden visar tecken på sundhet och friskhet tycker jag. Det saknas dock en tallrik med pannkakor, sylt och grädde. Hunger är ett tecken på att man är frisk tycker jag. Men personalen på Gothia tror jag ser det mer som…snålhet. Kanske kan det vara så. Kanske inte.

Hotellrummets toalett var en konstig toalett. Säkerligen ett måndagsexemplar? Matte kom på det klockrena uttrycket att:
”Skita på hyllan”. Det har blivit ett internt uttryck oss emellan. För det var en slags ”hylla” på toan faktiskt.

Idag blev det en sväng till Universum.

Marcus med den ”tjuriga” eller kanske uppstoppade (?) sengångare ”Sid”.

Sen var det shopping för hela slanten. Och för sista slanten dessutom.

Slutligen en väntan på tåget. I skrivande stund sitter jag här just på tåget. Vi har spelat skitgubbe och fikat. Mörkret har fallit och en känsla av hemlängtan börja infinna sig. Borta bra med hemma bäst. Ska bli skönt att komma hem. Krama mina knattar och ladda inför morgondagen. En dag med nya möjligheter. Dagiset är stängt och det är min tur att vara hemma.
Mitt förra inlägg på bloggen ”gick sönder” på något sätt. Helt oförklarligt försvann inlägget. Mystiskt!
Något som iallafall inte kommer att försvinna är minnena efter denna helgen! Skönt det, för dom är oerhört värdefulla! ☺❤

Skäms för min känsla!

”Man kan inte hata utan att ha älskat…”
Det citatet är fullständigt felaktigt. Man tror sig ”hata” många gånger. Man blir besviken och arg och ett hat ploppar upp. Tror man. Ibland har jag tänkt att jag hatar, ibland tycker jag mig ha laglig rätt, ibland ger känslan tröst. Att kunna sätta fingret på en negativ känsla. Men idag fick jag bevisat för mig att jag hatar ingen i min omgivning. Jag har bara kännt hat ett fåtal gånger i mitt liv vad jag kan minnas. Ett fåtal gånger har jag fått en obehagskänsla i hela kroppen. En känsla som får mig att få ont i magen och en slags stressande hjärtklappning. En uppenbar känsla att faktiskt vilja göra en annan människa illa. Riktigt illa. Men ondska kan inte förgöras med ondska. Men sen är frågan om sann kärlek verkligen kan driva ut ett sjukligt beteende? Det kvittar för vissa saker kan man inte förlåta. Som Utöya. Alla dessa ungdomar som fick sina liv avslutade på ett tyranniskt sätt och alla dom som fick sina liv förstörda – för all framtid. Bilden på Anders Breivik fick mig att känna dessa hat-känslor. Jag glömmer det aldrig. Den känslan av rädsla och vanmakt. Samma känsla kände jag när lille killen Bobby mördades av sina ”föräldrar”. Minns att jag förde jakten på den lille pojken som sas försvunnit i ett varuhus. När sanningen uppdagades kände jag hat och förakt. Senast idag ploppade denna oerhört tunga känsla upp igen. Trollhättan. Jag fick höra om det vid lunchtid och har följt händelsen så gott jag kunnat hela dagen. Och har haft en klump i magen och kännt vemod och en slags känsla av ångest. Tänkte oavbrutet på de drabbade. På barnen och på dess föräldrar, lärarna och övriga berörda. Relaterade till mig själv som förälder. Att man lämnar sina barn på dagis och i skolan i tron om garanterad trygghet. Man tar för givet att man ska ses på eftermiddagen. Att allt ska vara som vanligt. Att det ska vardag. Man kanske inte alla dagar skiljs som ”de goaste” vänner. Tänk om man aldrig får chansen mer att bedyra sin kärlek och berätta hur mycket man älskar. Att allt bara tar slut. När jag hörde om pojkens död vid halv tre rann tårarna ner för mina kinder. Så oerhört onödigt! Det var i det ögonblicket jag kände hat. Egoism av en mycket mycket sjuk människa. Varför?
Hemlängtan jag kände idag har nog aldrig varit starkare. Eller hem? Skit samma. Jag saknade mina barn så oerhört mycket att det värkte i hjärtat. Jag ville bara krama dom och säga hur mycket jag älskar dom. Jag brukar aldrig stämpla ut i exakt tid, klockan brukar vara 16.02. Men inte idag. Idag ville jag bara krama mina barn och för den stunden känna sann kärlek. För det är den sannare kärleken i världen. Kramarna skulle bota min ledsamhet och ångest likaså mitt förakt och mitt vemod. Hat. Elakt av mig kanske att känna så kanske. Men glöm inte, det är enbart en känsla, inte en handling. Sen det jag känner för gärningsmannens familj är inte hat utan en slags sorg! Likaväl som mina tankar går till de som utsattes för detta vedervärdiga attentat. Finner inga ord.
Vad är det som händer i Sverige egentligen? Sverige är väl ett tryggt land? Ett land med dalahästar och ”små grodorna”. Ett land där hat inte får förekomma. Inte hos mig eller någon annan! ❤❤❤

Förlorande vinnare!

Det är jag. Idag iallafall. Efter att ha avbrutit min silverkörning idag på eget bevåg och gjort de verse justeringar utan önskvärt resultat fick jag hemlängtan och ont i magen. En kollega till mig kom in och vi diskuterade olika lösningar och letade fel. Bitarna såg ut som kattskit redan innan ugnen. Jag tog beslut om att inte köra på mer för tillfället då en mycket kunnig ”pulver-farbror” kom på besök. Så passande. Mitt i körningen diskuterade vi olika lösningar, inställningar, luftfuktighet, spänningar och jag kände mig plötsligt så stolt över mig själv. Trots mina ”kattskits-bitar” så förstod jag och visste det vi pratade om. Jag kan teoretisk! Inställningarna och de ändringar jag gjort var till ”pulver-gubbens” belåtelse. Att det inte funkar praktiskt när det stämmer teoretiskt är inte mitt fel. Inte mitt fel det minsta. Jag gjorde kanske min sämsta körning genom tiderna, kändes det som men kände mig ändå som en slags vinnare när jag gick hem. Men jag ska erkänna, det var ruskigt skönt att kunna gå hem rak i ryggen och med huvudet högt redan klockan 12.00. Att slippa se mina kattskits-bitar läggas på hög under ”röd flagg”. Spärrat gods = någon haft en dålig dag på jobbet.
”Jobbar du halvtid nu för tiden?” sa en kollega lite skämsamt då jag faktiskt inte jobbat en full dag på hela veckan. Jag skämdes lite men låtsades att jag inte fattade piken utan spelade dum. Det är det bästa man kan göra. Spela dum, då kan ingen bli sur eller arg. Visar man sig ifrån sin super-mega-smarta sida ställs större krav. Dum passar mig perfekt. ”Smygdum”. Sen brukar jag skämta att ”jag har inte betalt för att vara smart”!”
Att jobba halva arbetsdagar kan vara befriande ibland. Men man är ju sällan ledig för att göra jätteroliga grejor. Idag var det Malcolm som skulle göra hörselkontroll i Växjö. Han som tjatat och haft någon mystisk längtan att ”åka till doktorn” i flera veckor fick idag sin önskan uppfylld. Och han var jätteduktig. Hans ”nyskurade” öron hörde varenda ton. Han hörde som en uggla. Eller så heter det ju inte. Ugglor ser ju bra enligt ordspråket. Han hörde prickfritt får jag väl skriva istället.
Vi hade det trevligt trots att det var på ett sånt otrevligt ställe som sjukhuset. Men det absolut otrevligaste med sjukhuset är parkeringshuset. Jag hatar parkeringshus. Alltid nästan fullt och tjuriga sjuka människor som nästan tacklas med bilarna för att roffa åt sig en plats. Jag blir alltid nervös när jag kör in i mörkret och radion börja spraka ilsket då täckningen stannat kvar utanför. I stressen glömmer man vrida ner volymen och blir ännu med stressad av bruset. Smyg-dum. Givetvis lite skämtsamt skrivet, men jag gillar det inte.
Slutligen en händelse som jag tänkt på större delen av dagen. En händelse som jag inte har kunnat släppa är våldtäkten i Tingsryd på en treåring. Att en man i fyrtioårsåldern betett sig så babariskt.
Hur fan tänkte han där?
Det är oväsentligt. För det finns inga ursäkter! Det får inte finnas några ursäkter! Jag blir så berörd och uppriktigt ledsen när jag tänker på treåringen och dennes anhöriga. Precis lika förbannad blir jag när jag tänker på att förövaren kommer att serveras kaffe på mornarna. Och middag. Och ha tillgång till dusch med varmvatten. Förövaren kommer att få tandborste och tandkräm. Behöver en pedofil tandkräm? Har han gjort sig förtjänt av det? Jag blir ännu argare.
Var/är han sjuk? Den frågan ska nog utredas nu. Den frågan som vilken smyg-dum som helt kan besvara:
DET TROR FAN HAN ÄR SJUK!
Våra svenska skogar är fulla av kamouflage-färgade jägare med laddade gevär i väntan på älgar, grisar och i brist på annat – skabbrävar. Jägare får skjuta sjuka djur som lider, det kallas skyddsjakt vill jag minnas. En förövare som begått ett sådant fruktansvärt brott kan få smaka på sin egen medicin. Att få känna sig utlämnad över att irra i skogen – ensam. Att få känna rädsla, fruktan, oro och ångest.
Det är rättvist! Det är lika! Inte fan ska han få en tub med tandkräm!
Så tycker jag iallafall! 😦

        Ett skolexempel på parkering 🙂

Skit-diabetes!

Det är precis så det känns! Vissa dagar är det extra påtagligt som förälder, medans Marcus ständigt får tänka på diabetesen. Vad han ska äta, hur mycket han ska äta, dosernas storlek, vad som gjort innan måltid och vad som ska göras efter. Allt hänger ihop som en röd tråd. En tråd som kontrolleras med blodsockertagningar. Då man/har får facit. Marcus har inte ostört kunna få sova en hel natt sedan insjuknandet utan att bli stucken i fingrarna. Inte för att han alltid har vaknat, inte alls, men det borde ju påverkat sömnen ändå för har känner ju att man sticker.
Inatt var en sådan mardrömsnatt. Eťt blodsocker som var på tok för högt. En ketonmätare som påvisade ilska ketoner i blodet. Dock inga superakuta siffror men ändå blir man stressad. Man vet vad som kan hända. Allvaret som kan uppstå inom en oviss tid. Vid 02.00 bytte jag nål akut inatt. Akut innebär att man tagit beslutet att inte vänta på att Emlakrämen som ska bedöva huden vid själva nålbytet. Salvan som egentligen ska sitta på någon timma för att bedöva huden. Inatt fanns ingen timma att erbjuda. En ramsa med säkert 5-6 fula ord hördes ifrån Marcus vid själva nålbytet. Men blir man väckt mitt i natten och bli stucken dessutom då är det befogat att säga fula ord. Det tycker jag iallafall i egenskap som mamma. Så jag ”blundade” med öronen. Det gör ont i mig på något sätt att han måste plågas. Jag brukar trösta honom gånger då skit-diabetesen gör sig extra påmind och försöka trösta med att säga…
”Det kunde varit värre!”
Men det är ett mycket dumt uttryck då det faktiskt kunde varit mycket bättre! Han kunde ju varit helt frisk! Jag ångrar att jag sagt så. Men jag har sagt det av kärlek. För att naivt trösta. Jag är maktlös och kan inget göra mer än att nu i äldre ålder hjälpa till och stötta på bästa sätt. Att sköta nätterna, laga nyttig mat och peppa honom till att trivas i den rådande situationen.
Marcus insjuknade som 3,5 årig. Min ljushårige lille gosse fick över en ända natt lägga om hela sitt liv. Beträffande vällingen, så var det färdigsurplat. Och rädslan för nålar och sprutor var enorm i början. Det är så jag minns det. Mitt liv var som ett vakuum. Som jag hade ramlat ner i ett svart hål. Ett hål omöjligt att kunna ta sig upp ifrån. Så kändes det. En sorg över att ens barns liv ändrats så drastiskt. För alltid. Och rädslan. .. Att ha barn innebär ett stort ansvar. Det vet alla. Egentligen oavsett om man har barn själv eller inte. Men att ha ansvar för någons konkreta överlevnad gjorde mig skiträdd.
Skit-diabetesen är idag vardag. Vi lever ett liv som för oss är helt ”normalt” med vaknätter och ständig kontroll på insulin, nålar och annan utrustning som måste finnas hemma. Alltid en klocka i huvudet. När det MÅSTE ätas och vad som ska ätas. Men den riktiga hjälten i berättelsen är Marcus! Det är han som krigar tappert. Varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad, varje år. Han är värd en tapperhetsmedalj min son. Av guld. Renaste guld!

            Marcus ”nyinsjuknad” på
            sjukhuset. Vi målade super-
            hjältar medan vi lärde oss om
            ”det nya livet”.

Det nya livet som idag är vår allas vardag. Ett liv vi värdesätter trots skit-diabetesen!  ☺ ❤❤❤

Familjärt nöje!

Malcolm är ingen liten kille längre. Inte så liten som jag ärligt trott iallafall. Idag var det min tur att hänga med på barn och föräldragympan i Konga sporthall på förmiddagen. Nytt för denna terminen är att en förälder ska vara med. Innan har man sett gympa timmen som lite, ”då hinner jag göra det under tiden”. Hoppas fler föräldrar tänkt så. Att inte jag är en oansvarig och självisk mamma. Men idag fick jag se min treåriga Malle som en helt annan kille. En rättfram och riktigt social Malcolm. En annan Malcolm än hemma på det sättet att han kunde mer än vad jag trodde. Min lilla son gjorde kullerbyttor som aldrig förr och var uppmärksam på de instruktioner som gavs. Han lyssnade och gjorde vad som ”förväntades”. Jag blev nästan rörd. Och stolt att min som faktiskt var avslappnad under avslappningen. En liten stund. Även om ögonen var öppna. Vi umgås mycket jag och barnen, med idag blev en nytändning på något sätt. Vi hade kul ihop på ”ett nytt sätt”. En bra och fin ide av ledaren över gympan tycker jag. Att umgås så nära varandra stimulerar relationen på ett posetivt sätt. Sen om andra föräldrar skattar att jag dansar dålig balett eller bollar bollen åt fel håll så bjuder jag på det. Tummen upp för barngympan!
Idag var det inte den stora popcorn-grytan som fick komma ut i dagsljuset. Idag var det stora kroppkaksgrytan alias stora kokar-kräftor-grytan som fick den stora äran att pryda spisen. När jag handlade igår fick jag ett infall att imorgon, (läs idag) skulle det vankas kroppkakor till middag. Goda kroppkakor, gråa kroppkakor. Vita tillhör nämligen julen tycker jag. Något som jag serverar på julbordet, stekta, ihop med köttbullar, prinskorv, Janssons, isterband och det andra ”varmrätterna”. Gråa kroppkakor görs på både kokt och rå potatis för den som inte visste det. Och eftersom man gör rätten så sällan känns det jobbigare än vad det egentligen är. Det blir ett slags familjeprojekt. Barnen, Milia och Malcolm vill hjälpa till i alla de olika momenten. Att fylla potatispressen med kokta potatisar för att sedan spänt titta när potatisen pressas ur de små hålen som små små små korvar. Bajskorvar tycker Malcolm. Det tycker inte Milia… Hon tycker de påminner om maskar. Vips har en konflikt uppstått. Man får påminna att det är inte bajs ELLER maskar, det är potatis. Projektet med att leta fram den gamla mortlen och stöta kryddpeppar till fyllningen är spännande som litet barn. Det minns jag själv ifrån min barndom. När man blev betrodd att få använda detta farliga redskap. Vi fick stöta kryddpepparnkornen i två omgångar så både syster och bror fick prova att krossa de små kornen.
Det tar tid att göra kroppkakor. Det tar extra tid när små händer ska veva den manuella potatis-vev-rivaren. Det är många potatisar som ska rivas. Det blir många många varv innan alla potatisar är rivna och färdiga att ”kramas ur” i en kökshandduk. Sex händer har kramat och kramat idag för att skilja ”potatis-rivet” ifrån vattnet, för att komma åt stärkelsen som sjunker till botten i ”vatten-skålen”, som sedan ska blandas ner i smeten som bindemedel.
Det finns alltid en slags oro i magen när jag ska koka kroppisarna. Ett minne ifrån barndomen har satt djupa spår i mitt ”kroppkake-självförtroende”.
Minns det som igår. Min mamma hade slagit på stora trumman och bjudit sin mamma, några av sina bröder och så vi kroppkake-älskande barn. Förväntningarna var skyhöga minns jag. Nästan lite festvarning. Men när mamma skulle fiska upp de små ”guldklimparna” var dom borta. Grytan var…tom. Minns att min mamma nästan började gråta. Hade någon knyckt dom allihopa? Mamma förklarade att dom kokat sönder. Det blev visst en gemensam middag men det serverades en ”gröt-kroppkake-måltid”. Det är det som gör mig lite nervös varje gång jag ska koka kroppkakor. Eftersom jag aldrig fick någon förklaring varför dom kokat sönder till något som liknade grå geggamoja. Vad det var som gick fel? Stormkokade mamma dom eller glömde hon hälla i stärkelsen eller rent av mjölet? Jag hade tur idag. Ingen geggamoja-middag utan dom höll ihop. Sen var dom kanske inte särskilt runda och fina på det viset men med tanke på kaoset under själva rullandet så – jo, jag får vara nöjd.

I väntan på vintern måste det nergrävda läckande röret lokaliseras och förhoppningsvis smärtfritt kunna lagas. Att ta ut en grävmaskin när kablarna till hela huset ligger i samma område var ganska otänkbart så det var manuell grävning som gällde. Men som att leta i en höstack efter en nål. Men tredje gången gillt…tre hål senare hittades läckan, en skarv som släppt och glidit isär hittades. Frågan är bara HUR det ska kunna lagas? Inte bara att dra i rören och fixa till det. De är ett djupt hål och rören är nergrävda långt på båda hållen. Förhoppningsvis kan någon proffsig fackman lösa problemet relativt enkelt. Hoppas jag och min plånbok iallafall. Extra mycket plånboken ärligt talat. Inte för att jag på något sätt är snål, verkligen inte. Men att konkret stoppa ner tusenlappar i ett hål i marken och sedan fylla igen känns som ”tråkiga pengar”. Då hade det varit roligare att köpa lite nya köksblommor… 🙂

Min sambo överraskade!

Imorse höll jag på att sätta kaffet I halsen eller ännu värre, trodde att jag börjat se i syne. Men det jag såg gjorde mig oerhört imponerad och rent av stolt. Min sambo utförde ett ”egen-påhittat” mandomsprov som han klarade med bravur!
Jag som suttit vid kösbordet och väntat på att min sambo skulle komma in ifrån matandet av höns och tuppar för att byta av mig i barnpassningen så jag skulle kunna gå ut och släppa ut hästarna. För det kunde han väl inte ha glömt att dom ska ut? Varför kommer han inte in? Milia låg i feber och vi brukar vara ute i stallet växelvis. Kände en stress i bröstet. Inte ska jag väl behöva skicka ett sms och påminna? Leo brukar visa med att sparka i väggen att ”nu får du allt skynda på med grimman”. Plötsligt ser jag något genom köksfönstret när jag tittar ner mot stallet som får mig att som sagt sätta kaffet i vrångstrupen och tror att mina ögon ser en slags ”oas”, en synvilla. Leo kommer gående och i slutet av grimskaftet håller min sambo. Jag blev riktigt imponerad. Inte av att han fått på grimman och tråklat ut honom ur boxen utan av att min sambo är rädd för hästar. Inte just Leo utan hästar i allmänhet. Han blev skrämd som liten. Aldrig har min sambo varit i boxen med Leo och min sambo har ärligt påtalat att ”honom får jag sköta”. Tills idag tydligen. Att helt på egen hand, så konkret bemästra det man har oerhörd stor respekt för kräver respekt tillbaka. 
Detta är ett slags bevis på kärlek intalar jag mig. Och framförallt inte till mig, utan till mina äldre söner, Matte och Marcus. Nästa vecka åker ju dom och jag på äventyr tillsammans ifrån lördag till söndag. Kruxet har varit hästarna. Som ska in på lördagskväll en och ut på söndagsmorgonen. Vi hade pratat om att be någon hjälpa oss. För visst skulle jag kunna åka? Eller, behövde jag avstyra äventyret? Och ta ansvar för det jag åtagit mig. Idag fick jag bevis av min sambo att jag kan åka. Att mina söner och jag kan gotta oss på hotell och umgås på tu man hand utan knattarna. Jag är tacksam…Jag är stolt.

   Ikväll var det dock min syssla igen. 🙂

Dagen har verkligen varit en ”Jessica-dag”. En dag med pinsamheter i vanlig ordning. Det började redan på apoteket. Jag stressar alltid, varesig jag behöver eller inte. Idag behövde jag småstressa då Milia var/är sjuk i feber…igen. Jag rusade fram till recept-maskinen och tryckte ut en kölapp. Vilken tur! Inga i recept-kön. Därimot till handla-utan-recept-kön ringlade genom butiken. Jag hörde pipet på ”nummer-byte” vid receptdiskarna. Stressad rusade jag fram och la fram mina recept. Eller recept på diverse diabetesgrejor. Plötsligt knackar det på axlen och jag hör hur en gammal rosslig röst säger i samma takt som knackningarna.
” – Ehh, jag hade nummer 14.”
Jag vände mig om och såg en gammal man, en man med de blåaste ögon jag någonsin sätt och med bevismaterialet en kölapp med nr 14 på. Mannen var ganska skröplig och hade svårt att gå. Jag blev torr i munnen. Skamset grävde jag diskret i kölapp-papperskorgen och såg min lapp…nr 15. Jag bad kassörskan avbryta mitt ärende för att ta farbrorn istället. Farbrorn sa att det gjorde inget. Jag bad om ursäkt och hör mig själv fråga…
” – Jag såg dig inte…vad var du?”
Den gamla farbrorn pekade på ett litet ”vänt-bås” placerat bakom en hylla. Där stod ett gäng med tomma stolar. Där hade han suttit och väntat…på sin tur som blev min. Jag bad om ursäkt flera gånger. Farbrorn stod kvar hela mitt ärende och vi blev nästan lite kompisar. Jag brukar få det när jag handlar – kompisar. Andra stoppet blev en snabbis på systembolaget. Ett gott vin till kvällens Pekingsoppa kändes som en rättvis lördags-lyx. I kön när jag betalat använde jag i vanlig ordning mina gamla fraser som jag inte ens tänker på att jag säger utan som munnen säger utan att hjärnan behöver tänka. Jag säger exempelvis alltid:
” – Du kan ta det på beloppet tack! ”  Så säger jag alltid även om det står skyltar att affären ej kan erbjuda kontanter. Sen brukar jag alltid skoja till det när kassörskan frågar om man vill ha kvittot att:
” – Nä tack, du lämnar väl inga garantier ändå!”
Sagt lite så där med glimten i ögat. För garantier på kaffe ifrån Preem, cigaretter eller makaroner ifrån macken i Konga kan ju knappast inte lämna garantier på sådana varor. Farbrorn på macken, i kassan brukar skratta. De brukar de flesta göra.
Dessvärre råkade munnen utan samråd med hjärnan kläcka ur sig ”om inga garantier” på systembolaget.
Kassörskan spärrade upp ögonen och sa högt och tydligt:
” -Du har visst garanti här!”
Kön tystnade. Alla lyssnade på den tillsynes kränkta kassörskan.
” -Smakar det inte som det ska får du komma tillbaka!”
” -Till och med utan kvittot!”
” – Paff över situationen svarade dumhuvudet = jag:
” – Jasså? ”
Jag skulle inte besitta den kompitensen att gnälla på ett vin. Jag är ingen vinkännare som nosar i glaset efter att ha snurrat det efter konstens alla regler. Jag känner två smaker – gott eller inte gott. Vin ifrån Chile är ett säkert kort brukar jag tycka. Det är inte sånt där stäv vin som får tungan att krulla sig.
Sen blev det Börjes i vanlig ordning och stallbacken för att köpa strö. Väl hemma förberedde jag en av nästa veckas middag. Kålpudding. Hemmagjord kålpudding. Skönt att ha när man är riktigt trött någon dag. För kålpudding en lördag passar sig inte. Lördag är en dag det ska vara lite extra gott. Ikväll blev det Pekingsoppa. En mustig soppa som är het både till smak och temperatur. Med vitlöksbröd till och det goda vinet, ifrån Chile som kostat mig röda kinder tidigare idag.

Sen äntligen…sista kaninungen flyttade idag! Hör och häpna. En av familjerna som köpte vår gråa unge för två veckor sedan ringde. Dom tyckte rasen var så underbar! Fantastiskt lynne och gosig päls. Och Teddy Löwen-rasen  är verkligen en riktig ”goskanin”.  Som kan sitta i knät i timmar och låta sig kammas. Om man nu har flera timmar.
Men i vanlig ordning är det väl frågan om hur man prioriterar sin tid. När jag blir riktigt gammal och sitter på hemmet DÅ ska jag ha en Teddy Löwen kanin och kamma i timmar. Risken är väl bara att mina barnbarns barn försöker övertyga mig om att skinnbiten i knät inte är en Teddy Löwen utan en naken-kanin. Men av all kammning har jag förstört bevisen av yvig päls. Men det kvittar nog. För alla är mer eller mindre lika nakna… Oavsett om det gäller kaniner eller människor… 😂

                     Malle och ”Bobo”

Barnen vinnare!

Mitt blogginlägg igår om min relation till mina syskon tycktes kanske vara som en slags ”kärlekssaga”. Sorglig i mitten men med ett lyckligt slut. Och idag kan jag göra den ännu vackrare, kärlekssagan, då jag berättade för Milia och Malcolm att dom faktiskt hade …kusiner. De stora killarna vet om att dom faktiskt har kusiner men jag har nog inte tänkt på att det kunde betyda SÅ mycket för knattarna, i synnerhet för  Milia som fick tårar i ögonen och kramade mig av glädje. Att hon hade kusiner gjorde henne så stolt och glad. Min systers barn, är, än så länge deras enda kusiner. Och det minns man ju som liten att det nästan var lite ”tufft” med kusiner. ”Tufft” kanske är ett felaktigt ordval. Men bara ordet kusin, känns lite som någon magisk sammanhållning. Sen är det nog inte bara generna jag syftar på som binder samman. Utan gemenskapen består till största delen utan minnen. Roliga minnen, tokiga minnen och ibland till och med farliga minnen. ”Kusin-vitamin” så brukade vi skämta som barn minns jag. Och nu kan ju mina barn låta den fåninga frasen leva vidare.
Imorse vaknade Milia med 37,7 i temp. Och på morgonen ÄR det feber. Idag, som jag igår tänkte skulle bli ”en helt vanlig dag” när man lämnar båda på dagis och åker till jobbet. Men det var min tur att vabba så jag lämnade Malcolm och farbror Melker på dagis för att sedan köra hem med Milia. Och vabba. Men 37,7 är inte feber som kräver särskilt mycket vård och hon var precis lika pigg som vanligt. Så vi passade på att göra något vi inte har haft praktisk möjlighet att genomföra utan bara pratat om.
Nämligen att rida ut en ”längre” runda på ponnyn Tindra. Givetvis med fikakorg. Det var en trevlig stund bland cirkulerande höstlöv och en skinande, men dock en så kall sol. 
Milia var lite rädd i början av rundan men efter fikat och på tillbaka-ridningen satt hon som en kung och höll sig enbart i tyglarna. När jag berättade för henne hur duktig jag tyckte hon var och att jag var en mycket stolt mamma kunde jag nästan se hur hon växte och blev längre – av stolthet.
” – Jag är en riddare mamma!” sa hon glatt.
” – Mja, en ryttare menar du nog?” svarade jag artigt.
Men nä, min dotter var en riddare!
Och mig gör det inget. Riddare eller ryttare är oväsentligt. Så längre man är fem år och precis kommit över rädslan över att sitta på en häst efter avåkningen som skärrade hela familjen så kvittar det… ☺

          Milia och Tindra

                    ”Kusin-vinnaren” ❤