Plötsligt var det helt ok.

Man stressar för mycket. ”Många bollar i luften” betyder inte längre att man behöver ha bollsinne, utan snarare en jädra bra kondition. Man ska ta sig hit och dit – helst så fort som möjligt. Idag var det en riktig ”hit och dit”dag. Det började bra. Lämningen på dagis gick över all förväntan. Idag var det inget gnäll att:
” – Måste du jobba?” Hur många gånger har man inte förklarat vidden av att man MÅSTE jobba. För att kunna handla mat, betala räkningar och kunna handla presenter vid födelsedagar. Milia fyller fem år i morgon och uttryckte sig imorse på ett nästan lillgammalt sätt.
” – Du MÅSTE jobba mamma så du kan köpa present till mig när jag fyller år. Plötsligt var det helt ok?
Morgonen som gått så bra hade dock ett orosmoment. Jag hade glömt bort att jag ”nallat” mitt sista cigarettpaket och att knappt ha några cigaretter alls gör att man blir stressad. Svårt att förklara. Men rädslan att bli utan gör att man skulle kunna röka upp allihop bara för att slippa oron. Låter korkat och framförallt det ÄR korkat. Oerhört. Hade jag inte försovit mig igår hade jag kanske ”mygel-försovit-mig” och stannat till på macken som öppnar vid 7 och handlat. Men sen ankomst två dagar i rad passar sig inte. Oavsett, vid 9-rasten körde jag upp till macken. Det hinner man förutsatt att man inte hamnar i kö eller att det är trafik i refugen. Jag hann. Sen kom nästa överraskning som en kalldusch. Mina hörlurar låg kvar hemma! Säkerligen någonstans i köket. Att jobba utan hörlurar är jättesvårt. Som att en ”pensel-målare” skulle måla utan pensel eller att en läkare skulle lyssna på hjärtat utan stetoskop utan bara lägga örat mot bröstet på patienten. Jag hade visserligen ett gammalt par där en hörlur-plupp fungerade, den andra är stendöd. Oerhört jobbigt att bara höra musik i ett öra. Det blir ett slags eko på något sätt. Så fram till lunch jobbade jag i oljud. Då var jag tvungen att köra hem och hämta mina hörlurar. Som att det skulle göra eftermiddagen trevligare? Jag trodde det, men det krabbade stupalöst och jag tillbringade en stor del av tiden på en stege. Upp och ner, hit och dit. Då har man rätt att bli lite sur. Och blir man lite sur, det är då det händer grejor. Imorgon hoppas jag att lagningen som genomfördes ska hålla. Men trots att min ”kaffe-kollega” Krister varit borta i två dagar har det ändå varit ganska kul. Varför ska man jobba och vara sur när man kan jobba och ha det lite skämtsamt? Jag tycker om att vara glad. Det är en del av mig.
Efter middagen ätits var det dax att fara vidare ”hit och dit”. Apoteket, veckohandla på Börjes och en sväng till Stallbacken och handla två balar sågspån, fodermorötter och en stor säck med hästmat. Jag behöver nog inte nämna att jag hade kombibilen. Men även denna var knökfull. Två bilbarnstolar proppade med kassar, sätet fullt med toapapper och läskbackar. Kör jag lugnt tänkte jag så går det bra hela vägen hem. Men redan strax utanför Tingsryd ramlade ena kassen ner över mig. Jag satt där med varor upp till midjan. En WC-anka i knät och päron, julmust, lök, salami. En kort sekund tappade jag fokus på hastigheten då jag har en forbi att ha något rullande på golvet vid pedalerna. Höll på och krocka så en gång nämligen. Att en kaffemugg hamnat under bromspedalen. Som tur var hade jag sinnesnärvaro att men andra foten peta undan muggen. Sen dess, inget på golvet på förarsidan. Min ”fokus-brist” gjorde att jag tappade hastighet och en IDIOT trängde sig förbi mig trots heldragen linje. Jag blev livrädd och förbannad. Så arg att jag bara velat stanna min bil hoppa ut och skrika:
” – ÄR DU HELT DUM I HUVUDET IDIOT!
Men det gjorde jag inte. Jag tror jag visade fingret och sa – JÄVLA IDIOT. Blir man rädd kan man faktiskt bli arg.
Det var så vi träffades första gången min sambo och jag. I refugen i Konga. Han försökte köra in i refugen när jag redan NÄSTAN var inne. Jag visade finger och såg sur ut. Inget jag minns utan något jag fått berättat för mig i efterhand. Som jag förnekat. En snäll, rar, omtänksam tjej beter sig inte så. Oavsett, så är det ett fantastiskt bevis på att jag är gullig även när jag är tjurig. Skämtsamt skrivet. Åja, vi blev vänner sen iallafall. Tror nog att det var min attityd att inte vika ner mig gav lite extra plus. För vika ner sig ska man bara göra när man ska sova! DÅ och aldrig annars. Och med tanke på att imorgon ska det vara bricka med tända ljus, blommor, paket och ”JA MÅ DU LEVA” så är det nog bäst att vika ner sig. Den stunden har jag längtat efter sedan klockan ringde imorse! 🙂