Bättrar på barndomen.

Idag är en ypperlig dag att ”fylla på” barnens barndomsminnen! Upplevelser man vill dom ska bära med sig genom livet. Och idag var det inte långt ifrån den där perfekta ”reklamfilms-barndomen”. Där alla skrattar och är lyckliga. Där alla ler och är glada, bortsett från kritvita tänder då, och perfekt makeup.

De små barnen tror från och med idag att jag är en jättehäftig och ungdomlig mamma som så järvt kastade sig ut i backen, sittandes på pulkan. För att sedan bromsa  så mycket med fötterna så det blev stora fåror i snötäcket. Man kan väl säga att jag plöjt pulkabacken. Hade backen varit en åker hade bonden varit imponerad och oerhört tacksam då marken hade varit så-bar direkt till våren! Nu var det en pulkabacke så kanske Kommunen får ta emot klagomål om sabotage.

Men visst är det något visst att dricka varm choklad och känna hur ångorna från koppen värmer den kalla nästippen. Att fika ute smakar precis lika gott som inne. Sen blir allt mycket trevligare om inte slagsmål och ”ska ha samma pulka”-tjafs uppstår. Men som sagt, idag var en bra dag!

Marcus och hans kompis ville bygga egna barndomsminnen i form av en snökoja. Pulkabacken var ju bara för småbarn. Och visst byggde dom. 4 stora klot låg på gräsmattan när vi kom hem. Frågan som jag ställde varför den inte blivit klar är inget som har med ”trevlig” barndom att göra då familjens hund Tindra som är en gammal blandrashund hade hoppat på dom hela tiden och…juckat. Dom hade gett upp och tröttnat. Men jag tror av egen erfarenhet att det är mest de ljusa och trevliga minnerna i sin barndom man faktiskt minns som vuxen. Så händelsen med Tindra lär blekna, med åren. För tänker man tillbaka på sig själv som liten i tex pulkabacken så minns man bara den spännande och kittlande känslan när man åkte ner för backen och sen att pulkan lydigt stannade på ett tryggt ställe. Man har ”glömt” alla dom gånger man åkte in i träd och slog sig gul och blå. Man har glömt hur fötterna värkte av köld och allt snor man tvingades slicka i sig då näsan rann ideligen och man inte alltid hann dit med vanten. Detta är glömt idag. Precis som jag hoppas och tror att Milia har glömt när hon blir vuxen , att vurpan i sista åket var mitt fel då jag ”plöjde” för djupt! Hon lär bara minnas denna dagen som en ”reklamfilms-barndoms-dag”. Det är jag övertygad om!

 

 

Förr fick man vara olik, det får man inte idag!

Hörde på Nyheterna igår 19/1 -15 om hur ett lag för killar infört läsning på träningstid. Och visst är väl tanken god. Och som tränaren i inslaget sa: -”Det är allas vårat ansvar att våra barn lär sig”. Och visst har han en solklar poäng i det uttalandet. MEN…

Man hör från flera olika medier att resultaten i skolan blir sämre och sämre. Är det mina jämnåriga ”generations pluggon” som kört skolan i botten (dom som kunde gå till skolan med läxan gjord och alltid alla rätt) eller handlar det om tragiska besparingar? Eller är alla barn lika så här 2015?

När jag var liten fanns det plats för alla och man fick vara ”olika”. Dom elever som hade det svårt eller kanske hade föräldrar som inte orkade engagera sig i sina barns skolgång, eller ännu värre, kanske en del av föräldrarna inte ens förstod skolans egentliga värde, men dom eleverna hade fortfarande MÖJLIGHETER. Likaså barn med koncentration-svårigheter. Dom fick särskild hjälp för att lyckas. Och dom gjorde det! Lyckades!

När jag var liten fanns det alternativ för att passa alla! Man kunde VÄLJA allmän (lättare) matte och engelska sen fanns det särskild matte och engelska för dom som hade det lättare i skolan. (Men inte att förglömma, betygen var lika rättvisa i båda kurserna, man kunde alltså få ett godkänt betyg och lära sig långsammare!)

Själv var jag nog inte ”dummare” än eleverna i de särskilda gruppen egentligen… Men jag hade så mycket att ordna med på lektionerna. Mitt pennskrin, mina ”suddisar”, sen blev man lite kissig så där 4-5 gånger per lektion, och lite törstig. Och vaktmästaren, vad tusan gjorde han där borta i buskarna? Planterade har perenner eller grävde han ner lökar? Jag var nog ett ganska splittrat barn som behövde en logisk förklaring av matteuträkningarna 2 gånger för att förstå.

Visst kan man ge lärarna högre löner, det är dom verkligen värda! Det är mest den planen man har idag för att ”tro att man ska höja kvaliten” på skolan. Och idag är lärarna mycket mer än vad dom var på min tid som elev. På min tid hade vi skolsköterska på plats, stödlärare, pedagoger och till och med en skolkurator som fanns tillgänglig tid i otid. Idag får jag känslan av att våra lärare kan titulera sig ALLA dessa yrken, vilket GIVETVIS ska ge lönelyft! ❤

Idag ska våra barn och ungdomar lära sig precis lika mycket, exakt samma svårighetsgrad under  exakt samma förutsättningar. Och om du är blyg drar detta ner ditt betyg. Och på tal om betyg… Att ge betyg från 4-5 klass känns som något sattyg för att på sätt stressa elever och föräldrar till att på sätt ”öka statistiken” för de dalande resultatet media påvisar! Kan ha fel, kan ha rätt men det känns oetiskt ur mina ögon att i så tidig ålder kunna göra skolan till pest och pina för det svårlärda och kanske en chans för de duktiga att tjäna en hacka på betyget av stolta föräldrar. Men det är inte rättvist. Klart barnen som har det svårare tröttnar! Alla måste få känna att man har/får rätt förutsättningar för att dels ORKA men även för att lyckas! Så se över hur skolan var förr och återskapa denna om den möjligheten finns!

Det är ju i skolan vi ”bygger” Sveriges framtid. Detta gör vi oavsett religion, samhällsklass, kön och politiska åsikter! Det är i skolan man ska lära sig läsa, inte på fotbollsträningen!

Och slutligen ska jag öppet erkänna! JAG HADE ALDRIG KLARAT SKOLAN IDAG 2015  !!!

Sen står man och kliar sig i huvudet idag och undrar vad tusan som gick fel. Kan inte svaret vara så enkelt att man är olika, förr som nu?

-Jesse

 

Född i fel kropp?

Min syslöjd-lärare hade varit tårögd! Inte över själva resultatet kanske då jag både kunde mätt mer exakt och sytt betydligt rakare. Men när hon sett Milias uppenbara glädje över ”Elsa-kappan” hade hon tveklöst höjt min svaga 2:a till en stark 2:a. Det är jag helt övertygad om.

Som liten var kvinnliga sysslor något som inte tilltalade mig alls. Jag sökte oftast genvägar och kryphål som gjorde att min flickighet ansågs som näst intill totalt obefintlig. Som på den omtalade syslöjden där vi skulle sticka ormar minns jag. Alla flickorna stickade så fina och raka maskor på stickningen. Jag själv stickade lösa maskor och slet i min stickning så den var nog, utan att ljuga, längst i klassen. När ormarna sedan skulle fyllas med vadd såg min stickning inte alls ut som en orm, som den skulle göra enligt läroplanen, utan den såg ut som en larv. En sådan hårig larv som brukar krypa och hålla till på brännässlor. (Vadden stack ut genom de utdraga maskorna.) Men när det syddes på ögon var den ganska söt ändå. Jag minns att jag även vid flera tillfällen körde mycket vårdslöst med symaskinen. I bilvärlden hade nog farten kallats för rally. Inte alls uppskattat av syslöjds-läraren. Jag brukade också leka med den mycket förbjudna ”knappnåls-uppsamlaren”. Och det mer än en gång också. Minns faktiskt inte hur många gånger jag fick skäll för att jag inte kunde hålla mina fingrar borta från detta FÖRBJUDNA redskap.

Och när jag forsätter att tänka på skoltiden tänker jag på min klassförståndare på mellanstadiet. Inger. Och så här i vuxen ålder misstänker jag att Inger många gånger anat och säkert trott att jag faktiskt var ”född i fel kropp”. Att jag mer all säkerhet borde varit en kille. Minns så väl en händelse i Åk 5. Vi skulle obducera fiskar. Riktiga fiskar med fjäll och gälar, givetvis döda, men ändå riktiga. Flickorna i klassen vågade nästan inte titta på fiskarna, ännu mindre vidröra dem. Men som uppfödd på landet satt jag och plockade min fisk jag fått tilldelat mig. Kommer så väl ihåg att jag stoppade in fingret bakom gälen och tryckte ut fingerspetsen genom munnen. Och kommer ihåg Ingers upprörda gälla röst än idag. ”- NÄMEN JESSICA, VAD GÖR DU?” Minns att jag kände mig skamsen då hela lektionen avstannade och alla tittade på mig. Jag minns att jag vinkade lite på pekfingret så fisken för en sekund plötsligt såg levande ut. Minns att flertalet av klassen uttryckte sin fasa och jag minns att Inger fortsatte med sin gälla röst… ”-NÄMEN JESSICA, MAN LEKER VÄL INTE MED DÖDA DJUR?! Minns att jag ”klädde av mig fisken” för att stirra ner i bänken och skämmas.

Och så var det nog. Pojkflicka till både yttre och inte. Min hockey-frissa och mina militärbyxor som min ensamstående pappa tyckte passade på ett flickebarn. Mina gråa gubbskor med kardborre-knäppning och mina långa framtänder. Oftast okammad och rufsig. Minns att fröken Inger påtalade flera gånger att flickor gungar inte på stolar eller spottar ut snorloskor. Flickor petar inte i näsan eller häller ut fluoret man ska gurgla munnen med, i sin skolväska. Men även att man inte använde linjalen till dra RAKA streck mellan mattetalen i matteboken. Att man var en ”slarva”.

Men i Åk 7 tvingades jag hastigt och lustigt att flytta hem till min mamma. Det var här någonstans jag ”omvandlades” till flicka. Att om man nödvändigvis måste peta i näsan, gör man det i smyg. Minns dagen mamma köpt en vit liten spets-bh till mig. Minns att spegelbilden faktiskt skvallrade om att jag faktiskt var en flicka. Och det var nog här någonstans omgivningen började se mig som flicka. Likaså mig själv. Men jag tycker lite synd om mellanstadieläraren Inger som säkert fortfarande lever i tron att jag föddes i fel kropp. Sen tar jag kanske gärna genvägar även idag, om det är ”lathet” eller manlig ”ofåfänga” vet jag faktiskt inte riktigt. Men som sagt, ”Elsa-kappan” kunde varit både bättre mätt och bättre sydd… Men så länge det man presterar gör andra nöjda säger jag bara … So What? =)

-Jesse