Julen – I all enkelhet.

Då var vi här igen. I juletider. Denna underbara, fantastiska, mysiga, kärleksfulla högtid. Högtiden som får oss att minnas den näpne lille Jesus-gossen som föddes där i Betlehem, i all enkelhet. Visserligen kom de tre vise männen med presenter för att på så vis välkomna gossebarnet. Därför har jag idag 11/12 2017 så svårt att känna sambandet med röda julgardiner, passande röda juldukar, julstakar och stjärnor i fönsterna, eller klarröda tomtar som kikar fram ur varenda vrå. Och tvågrenade röda julstjärnor i form av blomster ställs i krukorna istället för vanliga blommor.

Eller som inlagd strömming, kroppkakor, knäck, fudge, ischoklad, köttbullar, kroppkakor, Jansson,  revben, brysselkål, sillar, korvar, meter vis med korvar, skinka och sylta. Likaså pepparkakor, och pepparkakshus med kulörta nonstop på taket som dessutom är nogrannt smyckat med vit kristyr. Krit-vit kristyr dessutom, som man omsorgsfullt droppat ner ättiksprit i av den enda anledningen. KRISTYREN FÅR INTE GULNA! Det vet alla!  För på julen är allt SÅ noga. Det ska vara så perfekt. Inte alls som i stallet i Betlehem som var i all enkelhet – tyvärr. 

Tänk om bortskämda familjen vetat om alla timmar man faktiskt skänker denna högtid. För att få en fröljdfull jul. Fröjdefull – ironi. 

För det är nu det börjar. Någon skräckblandad förtjusning infinner sig i kroppen. För man vill ju vara den där husliga kvinnan som gör allt ifrån grunden. För att kunna ge sig själv viktiga pluspoäng. Idag den 11/12 2017 ligger jag på minus känner jag. Trots att en runda bakade lussekatter redan är uppätna och rundan med fudge lika så. Och att den hemgjorda peppakaksdegen är utbakad och större delen även där är uppätet. Allt får göras om igen, då lite närmare jul så att det räcker över själva högtiden. Idag gjordes kroppkakorna för att få julen att vara just jul. Ingen jul utan kroppkakor. Barnens lussekläder är strykta och prydligt upphängda på galgar. Och de röda juldukarna som var nerkladdade med glögg och saffranssmulor ligger åter på plats. Nystrykna – i all enkelhet. 

Efter en besvärlig dag på jobbet då jag inte alls presterade så som jag borde kändes allt plötsligt mycket tyngre. Nästan så tårarna kikade fram i ögonvrån. Av frustration och en gnagande känsla av otillräcklighet. För det är ju så nämligen att julen – i sin enkelhet, inte har full fokus utan ”det vanliga” livet flyter ju på och ska skötas. Så som middag, disk, tvätt, sandiga golv, fläckiga golv, klibbiga skåpsluckor osv osv. För att nämna lite – i sin enkelhet. 

Så idag, så här inpå julen vill jag bara bli barn igen. Jag vill sitta där i mina bruna hängselbyxor som jag hade som barn och få julen serverad. Att få somna med pirr i magen kvällen innan julafton. Ett pirr av förväntan och upprymdhet. Inte som idag med ett pirrigt av otillräcklighet och med ”tanken” har jag missat något. Visst är julens barnens högtid. Och visst har vi alla varit barn, så på det viset är det ju rättvist förstås men just idag så känns det som att jag bara vill säga till otacksamma familjen att vi hoppar över julen i år. Vi firar jul i stallet istället. I all enkelhet. Som förr. När Jesus föddes. Kanske svärföräldrarna kikar förbi med lite varm glögg på termos som på så vis kunde symbolisera de tre vise männens närvaro. Kanske hade ungarna blivit tacksamma då. Och inte tagit allt så för givet. Framförallt inte tagit mig så för givet. 

Oavsett, jag älskar julen egentligen. Och denna känsla får jag nog varje år i lite olika tappning. För jag känner mig själv och jag vet att jag lär ligga där kvällen innan julafton. Vuxen med pirr i magen av otillräcklighet och med tanken på om jag missat något. ❤

Kroppkakor – i all enkelhet.

Min mamma och jag på Börjes – i all enkelhet.

I år har vi en riktig julbock – i all enkelhet❤