Fd hockey-mamma…

Igår var vi på hockey. Milias och Malcolms premiär-match. Min också, sedan renoveringen av NelsonGarden arena. Och ska jag vara ärlig kände jag knappt inte igen mig. Mindes hallen som södra Sveriges kallaste ishall och att den var sliten.
Igår var det mycket ljusare och fräschare, och inte alls så kall som jag mindes det. Men jag roffade åt mig några sittunderlag när vi gick in i hallen. För inte kunde jag veta att platserna vi skulle sitta på faktiskt var klädda. Min sambo såg besvärad ut och förklarade att man var tvungen att ”hyra” sittunderlagen. En man iakttog mig och ville ha 10 kronor för fyra sittunderlag. Inte kunde jag backa och lägga tillbaka dem. Så en guldtia fick plockas fram och lämnas över till farbrorn som då genast såg mycket gladare ut. Men jag tänkte i mitt stilla sinne att TAIF försöker ”locka kvinnliga besökare” till hemmamatcherna då borde man faktiskt kunna bjuda på sittunderlagen. Det tycker jag verkligen. Vi kvinnor har inte hår i rumpan som isolerar ifrån kyla. Och vi kvinnor är ganska utsatta när det gäller att sitta på kalla stolar. Vi kan ju inte, som karlarna, lägga ”det känsliga” i knät.
Platserna som var bokade var på ena kortsidan. En ganska bra plats med tanke på att man verkligen såg TAIF:s målvakt fantastiska räddningar. Något som dock var mindre fantastiskt var kvinnan som satt precis bakom mig. Om det berodde på djuriskt hockeyintresse eller för mycket rödvin till maten kan jag ju omöjligt veta men hon var för jäkla jobbig. Visst ska man heja på sitt lag. Visst får man bli glad och skrika högt. Det är ju det som är tjusningen med idrott. Att få utlopp för sina känslor. Men denna kvinnan var maniskt. Hon skrek, hela tiden. Om precis allt. Jag kunde blundat och ”sett matchen” inne i mitt huvud. Ögonen var överflödiga. Kvinnan lämnade inget åt slumpen. Och hon dömde matchen snabbare än vad domarna hann göra. Högt och tydligt också. Rakt i mitt högeröra.
” – SKJUT! PASSA! KÄMPA! ÅK PÅ HÖGERN! IN FRAMFÖR MÅL! BORT MED PUCKEN! UTVISNING! HEJA! ÅK SNABBARE! TITTA UPP!”
Listan kan göras hur lång som helst. Men oavsett om det var ett djuriskt intresse eller för mycket vin till maten var det oerhört jobbigt. Men jag sa inget. Klart folk ska få heja som dom vill. Jag hejade också fast inte ens i närheten av kvinnan. Sen var jag ganska imponerad av att nr 12 i Tingsryd kunde snurra sitt tandskydd runt runt i munnen utan att en enda gång tappa det på isen. Och domarna, var duktiga dom var på att åka skridskor. Otacksamt att vara domare egentligen. Dom glöms liksom bort ibland färgglada matchtröjor. Svarta och vita är inget som lockar till sig blickar. Sammanfattningsvis var det ganska trevligt ändå. Och klacken, Tingsryds klacken hade mognat sedan jag var där sist, för många år sedan.
Då jag hade både Mathias och Marcus med mig, som var småbarn på den tiden tyckte jag hockeyn var direkt olämplig. Minns att när motståndarlaget dömdes till utvisning och den skyldige spelaren åkte emot utvisningsbåset vrålade klacken:
” – Där kan du sitta, din jävla fitta!”
Mycket opassande. Men så var det inte igår. Igår var det städat och vuxet.
Men närvaron i ishallen fick mig att minnas tiden då jag faktiskt var hockeymamma. Tiden då Mathias spelade i TAIF. Minns de tidiga lördagsmornarna då det var träning. Minns kånkandet av hockeytruckar och klubbor. Alltid med lillebror Marcus tultandes jämte. Marcus är uppväxt i en ishall. Hockey är nämligen inte som fotboll där man spelar en match och sedan åker hem. Hockey innebär cuper. Hela dagar i kalla ishallar. Marcus brukade sitta i en åkpåse när han var liten. Och i väntan på TAIF:s speltid brukade vi spela memory. Och dricka varm choklad. Det jobbiga var inte åkpåse eller kylan egentligen, utan det jobbiga var nog utanförskapet. Att komma från en ort utanför Tingsryd gjorde det svårt att komma in i gemenskapen. Föräldrarna var oerhört sammansvetsade och gjorde inga som helst försök att få oss ”utbölingar” att känna oss ”med i gänget”. Dom som känner mig vet att jag inte är varesig högfärdig eller svårpratad. Men bland nya människor brukar jag hålla en låg profil. Låta mig se ”rangordningen”. Se och avvakta vad jag kan smälta in. Men jag gjorde inte det i Mattes lag, smälte in. Fick inte den chansen. Så kändes det. Det var nästan som revir. En del var några riktiga ”revir-pinkare”. Någon sa till och med saker som inte kunde tolkats på andra sätt än att denna kvinnans familj var så mycket finare och viktigare. Minns att jag brukade tänka mig denna hemska kvinnan naken. Bara för att inte låta mig må dåligt. Nakna är vi alla lika nämligen. Bakom statusprylar som dyra smycken, märkesväskor eller trendiga bilar. Minns att denna kvinnan var i mitt team inför en A-lags match då Mattes lag skulle ha kiosken. Kvinnan gav mig ångest. Aldrig har jag stekt så många hamburgare och under tiden sagt så få ord. Jag hade inget och säga. Inget som skulle intressera henne ändå. Jag hade en ”kompismamma” som också kom ifrån Konga. Vi hade varandra. Sen började det ”toppas” tidigt i laget. Vissa killar fick spela i alla femmorna. Andra fick knappt inte ingå i en femma som ordinarie. Utan fick vara beredd på att ”lämna plats” åt lagets stjärnor. Jag gillade det inte. Barnen var för små för att ”gallras” tyckte jag.
Allas lika värde, det heter så, men en vinst eller ett oavgjort resultat var så mycket viktigare än en förlust. Så vi tröttnade nog både jag och Matte. Tröttnade på överklasskärringar och på gallringen av unga spelare. Även om Matte inte var bänkad så blev det en negativ känsla. Det är så jag minns det. Tiden som hockey-mamma. En fd hockey-mamma.
Men visst är hockey en spännande sport. Ett snabbt spel med snabba svängningar. Kul att titta på så länge man får tänka själv på det ögonen ser och inte få matchen högt analyserat i örat. Kvinnan på raden bakom borde nog ha hyrt en sittunderlag och haft som ett slags filter framför munnen. Så att bokstäverna som lämnat hennes läppar varit små istället för stora. Jag hade kunnat betala guldtian. Tveklöst.
Eller hade jag kunnat använda sittunderlaget som slags filter för öronen. Kanske därför det kostar att hyra dem? För att dom kanske får tillbaka dom i två delar, använda som hörselskydd. I synnerhet på lördagsmatcher då supportrarna druckit vin till maten.

        Gårdagens match TAIF – TIMRÅ.

             Tidsfördriv var ett måste…

  En gång för länge sen. Matte i action.

         En vanlig syn förr i tiden! ❤