Skriver i smyg…

Att blogga när man har gäster är mycket fult och oartigt. Men att göra det i smyg- det sårar ingen…
Julen. Denna glädjens högtid. Idag har jag efter min bästa förmåga försökt att skapa en ”julafton”. En julafton som firats med alla mina barn och min familj. En oerhört svårt uppgift då man inte har Kalle Anka att ”falla tillbaka” på, som annars är ett säkert kort. Idag stod jag med julbord och övrig julstämning – utan Kalle. Ensam. Men inte ensam egentligen. Min familj har överseende med att julbordet blev 20 minuter ”försenat”. Och att Jansson blev för torr. Större delen av dagen har jag grubblat på vad som gick fel i tillagningen. Brukar göra saftiga, goda Janssons. Lite som ett trumfkort, som ett äss i rockärmen. Men inte idag. Men oavsett, mina gäster verkade nöjda. Min mamma, Kenneth, kollegan Krister och Jimmy. I det stora hela kände jag mig nöjd. Att jag presterar bäst under press har jag skrivit förr. Att få tänka på ett utmanande sätt. Eller att få tänka över huvud taget. Det är oerhört tillfredsställande. För i den vanliga vardagen behöver jag inte tänka. Inte tänka mycket, eller tänka avancerat iallafall. Rattandet på tvättmaskinen och potatisen skalas helt IQ-befriat. Likaså dukning och städning. Det går på rutiner. Händerna vet hur, och i vilken ordning saker ska göras, utan att behöva väcka en hjärna i dvala.

Det var detta jag hann skriva igår. Att blogga i smyg gick inte. Tydligen var jag för offentlig och insåg nästan direkt att jag helt omöjligt skulle kunna posta något inlägg igår. Som värdinna är det mitt ansvar att mina gäster trivs och känner sig välkomna och väl till mods. Att sitta med mobilen och blogga hade nog gjort stämningen omysig. Trots chokladkartonger, levande ljus, glögg, julmust, ”gottebord” med knäck, ischoklad, ris a la Malta med saftsoppa,  och whiskey och irish coffee och annat smått och gott. Det är nästan det bästa med julen. Att småäta – hela tiden. Och ha grundat magsäcken med ett smaskigt julbord gör att godsakerna hamnar stadigt i magen. Mättnaden man känner vid jul är nog den mäktigaste mättnaden på hela året. Man mår illa. Uppriktigt. Men ändå fortsätter man att kika i chokladkartongerna. Och på julen, då får man ta ifrån det understa lagret. Och det är det man gör. Även här är det ”rutin”. Något händerna klarar av utan med hjälp av hjärnan. Jag älskar chokladkartonger.
Nu är julen över. Och julmaten så gott som slut. Faktiskt första gången någonsin har man ätit upp det mesta utan att behöva slänga massa rester.
I skrivande stund sitter jag i soffan. Mamma och Kenneth har kört hem efter att vi ätit ”julfrukost” och dansat rund granen. Jag behöver inte smyga längre utan kan skriva vidare. Dock inte ostört. Barnen dammar omkring och tjoar. Malcolm ritar hus och Milia tittar på TV. Marcus är gladare än vanligt. Hans bästa kompis har kommit hem till oss för en ”sova-över-kväll” med mys och lan. Marcus kompis har inte varit hemma på länge. En kompis som betyder oerhört mycket för våran familj. En kompis som är en sann kompis. Välkomst-kramen värmde mitt hjärta. Älskade kompis. Marcus kompis.
Min sambo har fått något storhetsvarsinne. I skrivande stund är han inne i Växjö och trängs på mellandagsrean. På jakt efter en ny TV. TjockTV:n är utdömd av familjen. Själv är jag ganska likgiltig. TV som TV.

Gårdagen var trevlig men som sagt intensiv. Igår, som sagt, ”min” julafton, blev nästan bättre än vad jag tänkt mig. Alla var glada och verkade trivas. Jimmy bjöd på några magiskt goda ”kaffe-öl”. Krister kände sig hemma och välkommen. Mamma och Kenneth verkade nöjda, glada och tacksamma. Vid paketöppningen, dock utan tomte, (tomten kom ju på julafton, det är enda dagen han jobbar brukar jag säga.) kändes det som presenterna uppskattades. God Jul. Det var det vi hade. Mamma fick en trisslott och en finare chokladkartong. Ett säkrare kort än att gå i fällan och slå in en Dove-presentförpackning.
Och på självaste julafton, 24 december, hemma hos mina svärföräldrar fick jag en julklapp som skvallrade om att jag blivit vuxen. Jag fick en kofta. En kofta stickad av mjukt garn. En kofta som inte alls visar magen eller hade träknappar. Men jag har kommit över den koftan jag önskade mig som ung. Min nya kofta var säkert dyr och mycket stilig. Det kunde varit köpt på Hörnan. Men nu, som snart fyrtioåring, klär den mig.
Ikväll har jag lovat att följa med på hockey. Tingsryd AIF spelar hemma. Sittplatser till oss är bokade. Milia och Malcolm ska premiär-heja. I skrivande stund känner jag absolut ingen längtan att sitta i en kall ishall.
I skrivande stund fryser jag och känner mig ofantligt trött. Att sitta i soffan passar mig perfekt idag. Om så en bara  för en liten, liten stund!

                Jimmys goda kaffe-öl.

       Julklappsutdelning…

          Julen – kärlekens högtid.

         Farbrors Kristers tomte-gåva.

               En riktigt God Jul ! ❤