Han stal min värdighet…

Så här på självaste födelsedagen ska man väl inte komma att tänka på tråkigheter? Det är ju då man ska flabba över att ha blivit ett år äldre. Att man sakta men säkert börjar gå ifrån V.I.P till R.I.P. Lite skämtsamt skrivet förstås. Jag har ju halva livet kvar att leva om jag byter livsstil och lägger mig tidigt.
Födelsedagen, den dagen, 30/12 som är min. Visserligen delar jag den med många andra som föddes denna dag, men här i familjen är den min! Och visst blev det frukostbricka på sängen. Med paket. Och sång. Idylliskt, precis så som en födelsedag ska börja. Värmande grattishälsningar som duggar tätt på fb ifrån nya vänner likaså ifrån vänner ifrån gamla tider. Mamma och Kenneth kom och grattade. Det var en bra födelsedag ända tills jag satte mig en stund och tänkte tillbaka på mitt 38 – åriga liv…
På mamma som inte kunde krysta ut mig på egen hand utan att man fick tillhandahava en sugklocka som i ”sug-och-dra-ögonblicket” släppte ifrån min hjässa så plötsligt att läkaren ramlade baklänges in i väggen. Med buller och brak. Det var ifrån denna händelsen min humor uppkom inbillar jag mig. I denna stund som jag började kallas för hjässe,  skulle man kunna tro. Men det var inte därifrån jag fick mitt smeknamn utan i vuxen ålder, grundande på mina fötter. Att jag har en stor fot och en liten fot. Jässe Bjässe. Så sas det. Nu är det Jesse. Det passar mig ganska bra.
Idag fick jag en Flash back. Något som hände för länge sen men som än idag lämnat ett sår av smärta, ledsamhet och ångest. Jag blev ledsen, för något som hände för länge sedan. Kanske borde det vara preskriberat. Glömt och lagt på hyllan. Men idag rann känslan över mig, utan förvarning. Att bli utnyttjad, det har jag som sagt blivit i större delen av mitt liv. Egentligen av alla som tröstlöst nog haft skyldigheter emot mig. Att älska mig.
Mamma och jag hade ett diffust samtal idag som triggade igång det jag försökt förtränga, så länge. Idag  ploppade det upp som ett popcorn i en gryta med het olja. Minnerna. Och sveket.  Att bli utnyttjad av en vän som man bett specifikt om nåd av rädsla för smärtan av att bli utnyttjad, sårad och fördummad. En vän som hört om alla hemskheter som jag inte berättat för någon. En vän som visste att min kaxighet bara var en välputsad fasad. Att jag förmodligen är känsligare än en vanlig medelSvensson. Innerst inne. Ändå utnyttjade han mig.
Att en vän kan ”passa på” när man missbedömt mängden alkohol då man skålat i trivsel och trevnad. Jag kunde gå, stå och prata men jag hade inget omdöme. Men det var inte mitt fel. Jag skulle aldrig förfört eller kladdat på honom. Jag älskade någon annan. Och älskar man någon annan finns inte tanken på att ”vara” med någon annan. Finns inte på kartan! Det gör så ont. Ont att någon man litar på kan göra en så illa. Utnyttja situationen till den milda grad att man blir överrumplad framför spegeln på toaletten inne på ett dansställe och inledd på toaletten som en jädra häst. Så som jag ler in mina hästar i stallet. Minns att jag undrade vad som höll på att hända. Minns att jag inte förstod vad som hände. Minns att jag försökte gå mot utgången och att jag hoppades att någon skulle komma in. Känslan i min kropp kändes fel. Minns också att jag sa Nej. Minns bara hur jag helt utan förvarning trycktes upp emot toalettväggen. Allt gick så snabbt. När han var klar släpptes jag ut och jag minns att jag inte kunde tänka klart. På grund av alkohol och på grund av någon slags chock. Hade jag blivit våldtagen? Killen som gjorde detta visste att jag inte var oanständig och att jag hade känslor för någon annan. Minns hur jag vaknade dagen efter och bara stirrade i taket. I timmar stirrade jag och tänkte. Var det mitt fel? Hade jag uppträtt slampigt emot honom? Förtjänade jag detta? Jag frågade mig samma frågor om och om igen men kunde svara lika ärligt och med samma svar varje gång. NEJ! Det var fan inte mitt fel. Inte det minsta. Han hade utnyttjat mig. Och det jävligaste av allt han kände mig. Jag trodde vi var vänner. Min mage värkte och jag visste inte hur jag skulle ta mig ur och förbi situationen. Det smartaste och lättaste tyckte jag då var att glömma och förtränga. Att låtsas som om att jag glömt. Även om jag mindes. I flera år spelade jag ovetandes och dum. Efter händelsen var han snäll och uppträdde sig jättebussigt. Han sa att han var kär i mig. Han sa till och med att han älskade mig. Vi hade ingen relation. Inte på något sätt men jag började tro honom. Vår vänskap blev starkare på något undligt vis. Kanske var jag för ung att förstå… Det kanske inte gjorde så mycket. Att jag blev ”våldtagen”. För att jag klöste inte tillbaka eller skrek, men han visste min situation. Jag hade sagt nej och försökt gå ut. Jag älskade någon annan. Jag ville inte! På TV har dom sagt så…att det hade varit någon typ av våldtäkt. Kanske hade han känslor så det iallafall var av kärlek? Men det var det inte. Det var inte kärlek. Inte alls. Samtalet med mamma fick mig att inse att händelsen tagit mig mycket hårdare än vad jag velat erkänna. Erkänna för mig själv. Givetvis berättade jag inget för henne om min situation utan hon berättade en situation om sig själv som hade med självrespekt att göra. Det var inte mitt fel. Jag drack för mycket. Kanske det. Inte det andra. Att låta en annan människa pissa på ens värdighet och självkänsla är brist på dåligt självförtroende. Kanske är det svaret för enkelt. Kanske har det inte med självförtroende att göra. Kanske har det med ”gärningsmannen” att göra. På ett sätt är jag ”tacksam” för att det var en ”vän”, på ett sätt inte. Om man inte kan lita på sina vänner. Vem kan man lita på då? Egentligen? Idag känner jag inte denna killen längre. Han är en främling – långt borta. Han har med all sannolikhet glömt mig. Hur man nu kan glömma en sådan solstråle som mig? Åja, åren har gått och imperfekt betyder dåtid. Trots åren saknar jag ibland vänskapen. Som jag trodde var äkta. Naivt att säga att min var äkta…
Och jag vet också att jag ALDRIG skulle kunna ”snuska” mig utan känslor i hjärtat. Aldrig. Skillnaden mellan män och kvinnor kanske? Eller iallafall mellan mig och min vän…
Skriva så här privat på bloggen? Opassande? Kanske, kanske inte. Orden är mina och orden är sanna.
Mina barn kanske läser? Eller andras barn. Kan man spela dataspel ifrån 16 år och tveklöst döda folk som springer omkring i TV-RUTAN bör man tåla lite jäkla verklighet. Kanske kan min berättelse trösta någon eller få någon att tänka efter. Att faktiskt invänta en kyss eller ställa en rak fråga. Vill du? Ska vi? Jag hade svarat NEJ mycket mycket högre. Skrattat och svarat NEJ. Inte ens trott att det varit seriöst menat. Inte av en vän.

Inte att leda in någon som en häst i ett stall. Och tro sig ha rätt att göra hur man vill.
Såret blir mindre och mindre. Utom just idag. Då ”pillade” jag av sårskorpan. Insikten att jag blivit utnyttjad yttligare en gång fick mig att bli ledsen och inte minst sårad. Att lita på någon igen kräver tid. Övertygelse. Det är mycket som raserats, frågan är om det går bygga upp. Svaret på det är tiden. Tid läker alla sår. Så heter det ju. Men uppriktigt – jag tvivlar! 😯 💔💕

Födelsedagen fortsatte med besök av mina svärföräldrar och två av min sambos bröder. Det var trevligt. Att umgås över ”gott att äta” med ett glas rött till. Med tända ljus. Att veta att året 2015 som varesig innehöll varken sommar eller vinter snart ska bytas ut emot 2016. Nya möjligheter, nya skyldigheter. Men det är nog egentligen ingen större skillnad. Allt rullar på som vanligt ändå. Man springer i sitt hamsterhjul. Månad efter månad. År efter år. Man jobbar, hämtar och lämnar barn. Lagar middagar. Snyter näsor och knyter skor. Tar hand om husdjuren och duschar ibland. Man kan byta doft på schampot. Det är väl nästan det mest spännande som händer i vardagen. Läses med glimten I ögat.
2016. Med alla nyårslöften. Att jag aldrig kan sluta avlägga dessa när jag mår dåligt av att ej kunna hålla dem. Onödigt. Som att sluta röka. Det lovade jag förra året. Diffust iallafall. Att någon gång under 2015 skulle jag sluta lukta askkopp. Min hy skulle bli rosig och frisk… Jag skulle småäta och gå upp i vikt. Snart är 2015 slut och jag har fortfarande inte slutat. Jag känner mig inte motiverad heller. Inte alls. Tycker det är trevligt med cigaretter. Inte med att lukta askkopp eller att det är livsfarligt. Med det är ”hemtrevligt” och något jag alltid gjort. Vet nästan inget annat än att leta efter tändare och att slänga i en ask när man handlar.
Vi får se. Det är allt jag kan säga.
På nyår ska vi hem till våra kompisar som vi alltid firar nyår med. En tradition. En trevlig tradition. Varannat år turas vi om att bjuda på god mat och trevligt sällskap i väntan på:
” RING KLOCKA RING!”.
I väntan på att lämna det gamla och tassa in i det nya!
Så här ifrån bloggen önskar jag alla läsare ett:
” – RIKTIGT GOTT NYTT ÅR! ” ❤❤❤

           38 år, ska synas och kännas.

Två kompisar som leds in…av kärlek ❤

   Smörgåstårtan till ”Jesse-kalaset”