Monster-mamma!

Precis så kände jag efter jobbet idag. När jag kom hem till en tonåring som ordagrant satt klistrad vid datorn. Som ropar ”- Hej!” ifrån rummet. Som sitter i godan ro och spelar, inte LP-skivor utan dator. Diskbänken var full av disk och diskmaskinen var fullproppad av ren disk. Som diskats under natten för att spara tid. Just idag var jag tröttare än vanligt då vi skulle börja jobba tidigare imorse. Kl 06.00 lämnade jag Milia och Malcolm på dagis. Redan i hallen kände jag en irritation efter jobbet. Hunden Tindra hade ätit något mystiskt och kräkts två högar på hallgolvet. Som hunnit torka in tack vare golvvärmen och en tonåring som ”tittat åt andra hållet”. Att gå ut i köket och påbörja dagens middag kändes som slaveri. Att reda ”fiskgratängssåsen” med ena handen samtidigt som torsken ska stekas i ugnen och läggas på fat med salt och peppar med andra handen, samtidigt som purjolök och crabbfish ska skäras med tredje handen. Fjärde och femte handen får skala potatis. För det momentet kräver två händer. En hand som håller i potatisen och en som drar med skalaren. Givetvis är antalet händer skrivet med ironi. Jag har bara två händer. Men hade vi hjälps åt hade jag sluppit känna mig på gränsen till uppgiven och faktiskt sur.
” – Kan du gå ut med hunden innan middagen?” ropar jag till grabben.
Svaret jag får är en klassiker.
” – Aa, sen!”
Hunden Tindra tittar slokörat på mig.
” – Tycker du inte jag ser lite upptagen ut?” frågar jag och inser att det är lönlöst att förklara. Istället släpper jag ut henne på gräsmattan.
” – Du får leka med dig själv…till ”sen”.”
Nu vet jag förvisso att Tindra aldrig lämnar huset medans man lagar mat. Hon har nämligen ett helt sjukligt beteende när det handlar om mat. Om valet står genom att rädda sin familj, oss, eller få några köttbullar hade hon tveklöst valt köttbullarna.
Grabben ropar ifrån rummet i vanlig ordning.
” – Vad blir det för mat?”
Man svarar… Svaret idag blev fiskgratäng.
” – A, gott!”
” – När är det klart?”
Som alltid. Men jag vet att felet är mitt och ingen annans egentligen. Jag curlar mina barn på ett sätt som jag verkligen inte vill. Jag borstar med den där ”curlingborsten” att den är lika sliten och spretig som en toalettboste.
Givetvis vet jag att jag gör dem en otjänst. Inte är jag dum i huvudet på det viset. Eller, det är just kanske det jag är.
Är man mer rädd om sina barn idag än när jag var liten? Varför i så fall? Lämnar vi barnen för tidigt på dagis så vi ständigt lider av någon sjuklig separationsångest? Skilsmässor? Det har alltid förekommit. Själv är jag skilsmässobarn men mamma borstade inte framför mig vad jag kan minnas. Inte alls. Det var ingen oro att tala om som det är idag. Jag fick själv gå till pulkabacken som femåring. Och jag gjorde det också. Drog min röda pulka efter mig. Många gånger. Jag minns det. Och som femåring fick jag gå själv och handla på ”lill-Ica”. En liten affär som inte lång så långt hemifrån men som ändå låg på andra sidan Storgatan. Man lärde sig att ta hand om sig själv.
Den curling-mamman jag blivit skulle inte göra så med mina barn. Det hade jag inte vågat. Det är farligt att leva. Men det var det ju när jag var liten också. Är det media som skrämmer upp mig? Och hur farligt är det att plocka ur en diskmaskin eller duka? Vilket jag fick göra med sjätte handen. Skämtsamt skrivet. Nä, idag tuggade jag nästan fradga av en ilska inombords. Nästan så jag höll på att förvandlas till en Monster-mamma. Vi brukar skoja så ibland. Men under fnissiga och glada stunder. Idag var det dock en Monster-mamma med en åldersgräns på 15 år. Eller kunde ha varit. Mesig som jag är bet jag ihop och blandade en kanna saft med sjunde handen. Och när klockan närmade sig 19.30 påminde jag om bajsnödiga Tindra. Och fick till svar:
” – Ja, just det, det hade jag glömt.”
Det var så det kliade i pannan. Inte av att jag bytt tvättmedel på stallmössan utan att det var hornen som höll på att växa ut. Men mesig som man är, svarar man…
” – Gör det nu då…snälla.”
Och visst. Tindra fick lufta pälsen. Det fanns dock ingen risk för att hon skulle frysa, trots att det var minusgrader. Hon hann inte börja göra det…

Då var det klart…

Det verkar som att detta blir en sån där ”avklarningshelg”. En helg där många sammanträffanden, helt oberoende av varandra, ”faller på plats”. 
I fredags klarades julbordet med jobbet av. Ett mycket lyckat julbord med god mat och fantastisk mysig miljö. Julbordet hölls i Korrö. I en stor gammal lada ombyggd för festligheter. Hela dagen hade jag tänkt att köra. Eller velat rättare sagt. Ena minuten var jag bombsäker på att jag skulle köra, för att stunden senare gärna låta mig bjudas på ett glas rött till maten. Och så fick det bli. Vin till maten gör den godare. Laxen blir fylligare och köttbullarna rullar lättare. Så en kollega plockade upp mig i Rävemåla. En ”lillebror-kollega” som jag några timmar senare uttryckte mig. Jag tröstade honom att han var ju faktiskt den enda ifrån vårt företag som hade fick en bordsdam. Sen vet jag ju inte om det var en tröst ur hans ögon sett, men ur mina ögon var det det. Att kunna få vinka in ett glas rött och nästan bli påtvingad en snaps- av mig själv. En liten Skåne till sillen. Det var jag värd tyckte jag. Men det blev bara en. Det hade jag lovat mig. Ett löfte jag höll. Jag hade trevligt. Jag brukar kunna ha det. Sen när diskussionen om manligt och kvinnligt dök upp blev det för en stund lite jobbigt då mina ”andra-sidan-bordet-kollegor” var tjänstemän. Hur man tar sig ur en ”knipa” utan att trampa på någons tår. För det är just det vi diskuterat på jobbet. Att Legolas inte alls varit lika farligt manlig i kostym och portfölj – som tjänsteman. Jag hade satt mig i en pinsam situation. Försökte släta över det hela med att manlighet hade med risker att göra, inte beroende av börsens upp eller nedgång då, utan rent fysiskt. Mitt andra exempel var min ”lillebror”, vår anläggningsskötare. Han som klättrade upp och ner på stegar till höga höjder och som klättrade riskabelt utan att ramla ner…MED verktyg i händerna. Inte heller detta verkade ”köpas”. Då fick jag dra in brandmännen. Killarna som räddade liv med risk för sitt eget. Killarna med en yxa i ena handen och en slang i den andra. DET är manligt. Tjänstemanna-kollegan mitt emot mig gjorde stora ögon och sa:
” – SLANG?”
Och att kvinnlighet hade med röda naglar och push up-BH att göra så var det inte. Inte alls. Så sa dom. Mina manliga kollegor. Här någonstans bytte vi samtalsämne. Efter många skatt.  Men efter en timma utbrast min tjänstemanna-kollega helt plötsligt…
” – SLANG?”
Vi skrattade igen. Att träffa folk privat utan arbetskläder iklädda egna kläder är ganska spännande. Det avslöjar och liksom skvallrar lite om personligheten. Och i, hör och häpna, hela strumpbyxor och skärptare än i fjol åkte jag med bussen hem. Och i år slapp jag leta efter mobilen dagen efter. I diket. Där jag hittade den blöt och kall. Väl hemma blev det lite sysslor och en liten whiskey att fira en lyckad kväll med. När jag micrade en bit kasslerpaj frågade min sambo om jag inte ätit julbord? Men jag blev sugen, trots att magen var full med Jansson, köttbullar, sillasvansar, ostkaka med grädde och sylt. Och skumtomtar.
Dagen därpå påbörjades julstök blandat med ordinarie vardagsstök. Leos husse dök upp och hade en kollega till mig med sig. Pinsamt. Jag som för första gången någonsin struntat i att sopa av stallgolvet då jag uppriktigt faktiskt inte orkade efter julbordet sent på fredagskvällen. Att sopa rent stallgolvet är det sista man gör, som att torka av middagsbordet efter man ätit. Hoppas inte dom såg det. Leo fick hovarna fixade och jag fick Leos papper i min hand och orden…
” – Han är din!”
Så helt plötsligt var jag matte till en häst. Min första egna häst! En dröm och ett mål jag haft sedan mycket liten bockades av igår. En lite skrämmande känsla samtidigt. Men rolig förstås.
Så dagen idag har det hämtas hö. Tre släpvagnar proppfulla. Hö för två kronor/kg. Sen har jag  kunnat bockat av köttbullar och kroppkakor ifrån ”jul-sysslor-listan”. I år känns det extra viktigt att det blir riktigt gott då farbror Krister förmodligen ska fira jul här på juldagen. Farbror Krister är uppriktig och hymlar inte med att försköna sanningen för att skona ett ”misslyckande”. Skulle något smaka bränt eller ”för salt” skulle mitt ego ta illa upp. Jag vet vad jag kan och jag vet hur det ska smaka. I min mun. Givetvis hoppas jag att julen ska bli en succé för smaklökarna. I allas munnar. Även så i Kristers.
Sen som det sägs i Gevalia-reklamen:
” – Om du får oväntat besök.”
Och så blev det idag. Mamma och Kenneth droppade in på eftermiddagen. Så det fikades och fikades och fikades. Sen blev det en lusse-runda i stallet. Kenneth skulle plåta oss. Kaos under foto-ögonblicket. Leo tappade tomteluvan. Hönan visade missnöjet genom att skaka av sig tärn-glittret. Men det var trevligt. Och jag tycker det är galet kul med fotografier. Att kunna plocka fram och minnas. Idag vill vi minnas. Minnas att kaos och oreda ändå kan bli ett värdefullt minne. Att mormor ( min mamma) ska fånga Leos uppmärksamhet med ett äpple och själv glömmer att titta i kameran. Att Milia tappat sin Luciakrona så ett ljus krossats, att Malle och Marcus gruffar. Att hönan blänger surt på kaninen. Men olika är bra. Tolerans bland olika arter är nödvändigt. Iallafall om man ska ta ”famile-foto”.

                 ”Förfix” inför julbordet.

                Leos papper blev ”mina”.

    
Klart Barbiehuset ska ha en julgran med egengjort pynt.

            Kroppkakor och köttbullar.

            Glad Lucia önskar oss!!!

110 genom livet!

Ingen högerregel, ingen väjningsplikt, inga stoppljus, inga parkeringsfickor möjligtvis rondeller för att ”det ska flyta på bättre”. Precis så är livet i min ålder just nu. Som en oändligt lång nerförsbacke. Man springer liksom snabbare och snabbare. Tyngdkraften drar en neråt. Håller man inte tungan rätt i mun ramlar man. Sen om ”vägen” är av asfalt eller grus är obetydligt. Det vet alla. Alla har vi ramlat kull med en cykel någon gång och skrubbat knäna. Facit skvallrar om att asfalt ger djupare skrubbsår medans grus ger något ytligare dock nästan värre med grus och småstenar i såret. Man får ärr. Märken på knäna som bleknar med tiden.
Precis som på livets väg. Man blir ”ärrad” på vägen. Men det gäller att resa sig och borsta av sig dammet och tvätta ”såret” för att undvika infektioner. Att man avlägsnar stenar som tynger stegen på resan.
Jag fick stenar på mig idag som gav sår. Djupa sår. Inte på mig i egen hög person utan på bilen på väg till Börjes för en av årets värsta veckohandlingar. Ett stenskott som gjorde ett sår på framrutan. Som tur var det på den gamla ruttna bilen. Men sår gör ont på olika sätt. Det kan bränna, värka och svida. Detta svider…i plånboken.
Veckohandlingen idag var ett virrevarr.  Inte för att det var nämnvärt mycket folk utan för att det var mycket att få med. Ingredienser till julmat och julgodis. Som alla år i vanlig ordning har jag tidigare ”inte orkat” titta efter lusse-linne och tomtedräkt utan tänkt det då när jag varit i affären och det hängde dräkter i massor. Så där överdrivet många.
” Jag tar det nästa gång.”
Så har jag tänkt. Idag vågade jag inte vänta längre. Men när jag skulle leta efter storlekarna 110/116 var dom…slut. Inga lusse-linne till Milia, ingen tomtedräkt till Malle. Men skam den som ger sig, bland Stalledrängs-linnerna hängde ett lusse-linne i storlek 110/116. Hurra. Malle därimot, har en tomtedräkt hemma som börjar bli för liten men om han står stilla och håller andan ser den ganska lagom ut.
Sen är det julbord med jobbet imorgon så strumpbyxor måste inhandlas. Två par. Ett par i reserv. Jag är hopplöst dåligt på att få strumpbyxorna att hålla en längre tid. När jag plockat till mig rätt tänkt kulör och storlek tänkte jag kika lite kvickt på handväskor. Titta kostar inte. Och skyndar jag mig så hinner jag. Så tänkte jag. Och där såg jag den. Min drömväska. Så jädra snygg. Tuff och stilren också. Prislappen skvallrade om min mycket goda smak. 943:-. ? Va? På Börjes? Priset gjorde att väskan inte var lika fin längre. En bit bort hängde lite mindre väskor. Kanske en sån på julbordet? 90 :- ? Som gjutet. Men när jag började titta lite närmare såg jag att det var en necessär. Där går gränsen. Att gå på julbord med en ”tandborse-väska”. Nä, jag har två fickor på min utvalda out fit. En ficka till mobilen och en ficka till cigaretterna. Det räcker. Två fickor duger gott. Så får det bli.
Det ska bli trevlig med julbord. Är i valet och kvalet om jag ska köra själv eller om jag ska åka. Att kunna ta ett glas vin är lite extra livskvalite. Jag får sova på saken. Sen tycker man att jag är kul och skojig utan vin så blir jag så där extra skojig och kul. Om jag får säga det själv förstås. Läses med glimten i ögat.
När jag kommit hem i från veckohandlingen och plockat in alla grejor på respektive plats måste jag ju laga mat till familjen imorgon medans jag äter sillasvansar och Jansson. Två kasslerpajer vevades ihop. Marcus har önskat det nämligen. Nästan tjatat.
” – När ska vi ha kassler-paj?”
Imorgon om jag får frågan kan jag svara:
” – Idag!”
Har man varit så flitig är man nästan värd ett glas rött kan jag tycka. Och jag vill ju inte att mina kollegor ska har trist och tråkigt.
Efter kassler-paj var det ”rondellen” till stallet. Ingen vila, ingen ro. Ingen parkeringsplats eller väjningsplikt. Nu är det mockat och allt fixat. När jag i skrivande stund tittar på klockan känner jag nerförsbacke och de stapplade stegen. Snart 23.00? Jösses, tyngdkraften drar i mig. För även om jag ligger i sängen och sover så går det neråt. Men det är livet som sagt. Bättre neråt än utför.
Men att låta tyngdkraften få borra ner ansiktet i kudden och kroppen i madrassen känns idag som en seger.
För tänk om det inte fanns någon tyngdkraft. Då hade man fått stå och sova. Med kudden PÅ huvudet. 😄

        ”Breddställ” med kundvagnen.
              ”Undan eller kull”  😂

Äckligt överambitiös!

Att vara överambitiös tyder på fjäsk kan jag tycka. I vissa situationer. Ibland tyder det på ansvar. Det kan vara både ekonomiskt och emotionellt ansvar.
Jag var överambitiös när jag veckohandlade förra veckan. Varor som ska ätas och brukas denna veckan. Med tanke på den ”dyrbara tiden” som sällan räcker till och för att ”spara en ynka slant” köpte jag i vanlig ordning en storpack blandfärs på 1,4 kg. Perfekt. Denna veckan är vi tyvärr inte hela familjen. Växelboende är ett mickel, det har jag skrivit om innan. Jag skulle rulla köttbullar utav halva paketet och samma kväll offra mig och göra en köttfärssås för att spara tid dagen efter. Sagt och gjort, köttbullarna serverades med kokt potatis och sås. Andra halvan av den tinade köttfärsklumpen låg tinad i kylen och väntade på att bli köttfärssås. Nästan så jag tyckte den ropade på mig där innefrån. Som att den ville påminna mig om att ”imorgon skulle det vara försent”. Då den blivit grådassig och unken.
” – HOHO,  du glömmer mig väl inte?”
Så tycktes den ropa. Givetvis inbillade jag mig. Men köttfärsklumpen stressade mig. Tvätta, plocka, plocka och PLOCKA. Syssla efter syssla bockades av i det undermedvetna. Kl 20.45 kikade jag in i kylen och kände bara jag orkar inte. Imorgon är jag förresten inte ens sugen på köttfärssås. Skulle jag slänga köttfärsklumpen? Och slänga ihop en pyttipanna istället? Nä, var jag så jäkla hurtig när jag knycklade ner 1,4 kg köttfärs i vagnen för att spara tid OCH pengar får jag stå mitt kast. Sagt och gjort. Jag hatar att vara överambitiös. Inte i tanken som sagt. Då trivs jag och känner mig duktig. Därimot själva handlingen av en överambitiös tanke hatar jag ibland… Iallafall ikväll. Kladda runt med vitlök och tomatpuré. Smutsa ner stekgrytan och gråta av trötthet medans tårarna rinner då man ändå skär löken. Att passa på att bli bitter på sina överambitiösa idéer. Sagt och gjort. Nu är jag inte bitter längre. I skrivande stund är jag mycket nöjd med mig själv. Mitt ego skvallrar att jag varit duktig. Och känslan av att ha middagen halvfärdig tills imorgon känns som en rättvis belöning. Imorgon, trött och sliten är det värt hur mycket som helst det vet jag. Då är jag mig tacksam. Och visst är det så med att vara överambitiös.
Som nu i stundande julatider. Det är tiden på året som jag är mest överambitiös. Sätter krav på mig själv av någon konstig anledning jag inte själv vet svaret på. Allt ska vara som i min vision av en ”drömjul”. Hemlagat, från grunden. Veckorna innan jul ska det rullas köttbullar, göras vita kroppkakor, läggas in strömming, kokas skinka, griljeras revben, kokas knäck, kola, ischoklad. Pepparkakor på hemmagjorda degen ska kavlas och bakas, klenäter ska friteras, lussekatter, pepparkakshus med nonstop på taket i en värld av bomull med småtomtar. Janssons frestelse och lägga in sill. I år har jag lagt till att göra egna iserband på listan. Överambitiös. Varför? Jag gillar det! Gör jag? Är det för berömmet vid julbordet då det ska smaskas? Kanske, kanske inte. Tror inte jag skulle erkänna det iallafall, inte ens för mig själv. Men tänk om min sambo säger sanningen…att jag stått mitt i nätterna och svurit tyst varför köttbullarna blivit större och större eller varför kroppkakevattnet vägrat koka upp,  när det påtalas att ”hur har jag hunnit?”. Och hur duktig jag varit.
I grund och botten tror jag detta mycket bansliga beteendet härstammar ifrån min barndom. De tidiga åren, de lyckliga åren. Då gjorde man allt själv i hushållet. Minns tryggheten och är nog fruktansvärt rädd om dessa minnen. När jag är överambitiös är jag närmare lyckan av att vara barn i en faktiskt trygg miljö. Innan allt plötsligt rycktes bort. Kanske behöver jag prinskorvar och sillasvansar som en slags terapi? Men sen tycker jag givetvis att det är vansinnigt roligt att pyssla och dona innan jul. Så länge köttbullarna hinner stekas innan midnatt och Janssonen inte ”blir för torr”! Nä, kort och gott, jag älskar julen, precis som jag älskar köttfärssås. I synnerhet imorgon efter jobbet! 😂

       Lillebror Jimmy och jag. ❤

Den sensuellaste kyssen!

Idag blev jag kysst på ett sätt som man nästan bara ser i filmer. Att kyssen var av äkta kärlek tvivlade jag inte en sekund på. Mer äkta än så kan det aldrig bli. Men det kändes konstigt att överraskas på det viset. Visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera.
Det var när jag hade badat knattarna som det i vanlig ordning ska torkas och kammas. Man måste torka noga annars får man ”kantareller”. Så brukar vi skoja. Men sanningen finns där i budskapet. Kantareller är svamp och torkar man sig inte riktigt i exempelvis ljumskarna så blir det givetvis inga gula kantareller med hatt och fot utan det kan det bli klåda, röd hud och…ja, svamp.
När jag hade torkat och ”svampsanerat” Malle bad han mig plötsligt att jag skulle blunda. Givetvis gjorde jag som han bad mig. Två små händer tog ömsint tag om mina kinder. Jag kisade och såg hur han la sitt huvud på sned och putade med munnen. Nu var det ingen djup tungkyss jag menar utan en vanlig puss, dock lite längre än vanligt och om möjligt något blötare. Hur kom han på denna idén? Jag misstänker att det är slutet i Snövit där dom hånglar på slutet i den tecknade filmen, Snövit och prinsen. Eller ”filmkysses” kanske låter mer städat. För städat ska det vara när det gäller barnfilmer, i synnerhet om filmen innehåller kyssar.
Vad säger man? Förutom att man blir glad över en sådan fin ”kärleksförklaring”. Men tänk om han skulle göra så på dagisfröken, som Emil i Lönneberga gjorde när han kysste fröken. Då hade det blivit samtal hem kanske. Och att då behöva skylla på Snövit känns visset och påhittat även om det är sant. Så att prata ”blommor och bin” med sin 3,5 åriga son kändes som ett nödvändigt ont. Att ”så får du pussa din fru när du blir pappa”. Han tittade på mig med stora ögon och förklarade att han var pappa.
” – Vuxna, stora människor kan göra så.”
förklarade jag vidare. Barn pussas såhär. Våra läppar möttes i en vanlig puss och glad i hågen sprang han iväg. Min fina duktiga son, helt utan kantareller och en blivande, överlägsen chamör som stor misstänker jag. Men är det av kärlek må det vara hänt. Då gör det inget. Det värmde mitt hjärta att just den episoden i filmen etsat sig fast. Tyder på godhjärthet intalar jag mig. Det är bra.
Därimot tidernas absolut, överlägsna bästa och magiska filmkyss är kyssen i Spindelmannen-filmen. En kyss man verkligen minns. En kyss man faktiskt nästan varit avundsjuk på. Sånt händer inte i vår vardag. Iallafall inte i min. Tyvärr! :mrgreen:❤

Jag = Tant brun?

Med godisskålen på bordet och i sällskap av ett glas rött kan jag konstatera att jag överlevde denna helgen också. Det har varit en helg med svängande kontraster. Vid flera tillfällen tidigare har jag, lite skämsamt, förknippat mig själv med Askungen.
I helgen var det dax igen. Igår var det nämligen dax för en ”bal” eller för att tala klarspråk ett 50-års kalas. I stan dessutom. När jag tittade in i min garderob insåg jag ännu en gång i mitt liv att Askungen kunde varit jag. Tragiskt egentligen att man är så ”okvinnlig”. Mössen i stallet kunde verkligen hjälpt mig med en ”prinsess-klänning”. Eller en liten mindre festblåsa iallafall. Dom är tillräckligt många för ett sådant uppdrag, men dom har har väl fullt upp med att akta sig för musfällorna. För där fastnar dom aldrig. Men man ser dom. ”Gus och gänget” är många. För många.
Tyvärr har jag väl aldrig varit särskilt intresserad av kläder. Aldrig fått lära mig. Men det gör mig inte så mycket egentligen men är det kalas vill man ju kunna smälta in i 2015. Det är nästan så jag känner mig som ”Farbror Brun”, en farbror i Konga som klär i sina kläder ifrån 80-talet. Vi har nästan samma klädkonto, jag och ”Farbror Brun”. Så tanken slår mig…tänk om jag är Tant Brun? Eller blivande? En skrämmande tanke. Brun är ingen trevlig färg. Kanske på en väska eller på ett par skor men inte som identitet.
Men kalas skulle det bli iallafall. Oavsett klädkonto och ”maläten” garderob så skulle det inte få hindra mig. Jag investerade i ett, nä, två par strumpbyxor (brukar alltid krascha ett par genom att bara ÅKA till festligheter) Men inte igår. Hel och iallafall ren anlände jag/vi till kalaset. Och med ett extra lager med rouge och några skickliga drag med mascaran kunde jag lura ögat så pass mycket att jag i den mörka vinterkvällen såg lite ”kalasig” ut. Då menar jag inte att jag sluddrade och vinglade. Inte alls, jag körde nämligen. ”Tant Brun” smälte in ganska bra ändå. Sen vet jag inte om det berodde på att jag satt med den äldre generationen som var ”aktiva” på 80-talet eller om det helt enkelt var mascaran.
Imorse var det den 2:a advent. En högtidsdag. Att tända andra ljuset i staken skulle göras i sällskap med nybakade scones. Den tanken hade jag. Nygräddade, med ost och marmelad. Eller lite skinka. Men mina scones påminde om årets julkalender på Tv:n. Något gick fel. Sconesen kunde lika gärna varit bakade på 1300-talet. Bakat av mjöl ifrån bark. Sconesen blev till bark-liknande, torra och tråkiga brödkakor. Det var nästan så det dammade i munnen när man skulle tugga. Och svälja gick endast om man hjälpte till med kaffe eller juice.
Mina scones var inte alls som de bröd Lovis bakade i Ronja Rövardotter. När Ronja tog ett stort bett på brödkakan för att sedan njutningsfullt uttrycka:
” – Ah, Lovis bröd!”
Så var det inte alls imorse.
Mina scones var inte heller som brödet i sagan ”Mio Min Mio”, ni vet det som ”stillar all hunger”. Mina scones ”stillade inte alls all hunger”, för 15 minuter senare var man hungrig igen. På pepparkakor.
Idag har det även städats vid Kungastenarna i Tingsryd. Marcus fotbollslag har detta ansvar nu i december månad. Marcus var med och hejade eller klöktes rättare sagt. Det var pinsamt när bilarna körde förbi tyckte han. Det är ”nya” och fräscha toaletter så det gick bra och var inte alls betungande. Fint blev det, nästan lite hemtrevligt. Om nu offentliga toaletter kan vara hemtrevliga? Jag var nöjd med mitt arbete så kanske man ska uttrycka sig istället. I skrivande stund sneglar jag på ”nya Beck-avsnittet” på TV 4. En söndag i vanlig ordning med andra ord. Gräver fram en godisbit till och tar en smutt vin och hoppas min onda arm är bättre imorgon. Känns tröstlöst. Sämre idag än vad jag var igår. Tant Brun börjar kanske bli gammal. Men vem räds ålerdomen med mascara och rouge? Och med två par strumpbyxor? 😂

            ”Glögg-fika” med spritköket.

             Kungastenarna i nyskick.

Även små grytor har öron…

Det brukade heta så när man var liten och man tjuvlyssnade på vuxnas samtal. Man hörde allra bäst under köksbordet. Där hörde man många hemligheter och tissel och tassel.
Ibland råkade man försäga sig och härma pinsamheter man hört, som man inte skulle gjort.
”Små grytor har också öron.”
Det var med en negativ klang meningen uttalades. Man skämdes och kände sig förveten och dum när man blev ertappad med örat tryckt emot dörren för att på så vis kunna snappa upp ”spännande-vuxen-hemlisar”.
Min sambo och jag satt häromkvällen och gick igenom räkningarna ihop med andra utgifter för december månad. Vi pratade om att det såg dystert ut. Att december skulle bli en tuff månad. Inte minst med julen knackande på dörren. Plötsligt utbrast Marcus med förtvivlan i rösten:
” – Är vi fattiga nu mamma?”
I tonläget han sa det på förstod jag att han var uppriktigt orolig.
Nästa mening som kom ur hans mun var:
”Ska vi vara med i Lyxfällan så får du säga att du bara har tre barn, då flyttar jag till pappa!”
Visste inte vad jag skulle svara. Om jag skulle skratta eller gråta.
”Även små grytor har öron”. Så sant som det är sagt. Jag blev bekymrad över att ordet fattig inte ”gör sig rättvist”.
Klart att vi inte är fattiga. Vi äter gott vi äter oss mätta. Vi har bättre ställt än vad vi kunnat tro innan vi började bygga hus, garage och stall. Vi har bytt försäkringsbolag och fått, som alla ibland, fler räkningar än man önskar på en och samma månad. I synnerhet i julamånaden. Men han är ädel så Marcus.
” – Köp julklappar till Milia och Malcolm, jag behöver inga.”
Denna meningen fick mitt hjärta gråta en smula. Att man sätter någon annan framför sig själv tyder på sann godhet. Givetvis har vi pengar så vi klarar julen också men det blir att norpa ifrån sparkontot. Att tjuvlyssna på vuxenprat kan skapa oro i onödan.
Men dessvärre får nog januari också stödhjälpas av sparkontot då jag varit hemma ifrån jobbet i tre dagar. I onsdags fick jag vara hemma med en rosslig liten Malcolm som inte sovit en blund på hela natten, och igår och idag har jag försökt läka ur min onda axel/arm. Utan något lysande resultat tycker jag. Fortfarande ont när man vinkar i vissa riktningar. Sen har jag haft dåligt samvete för mina kollegor också som fått jobba med ”två målare” borta. Men jag ska försöka träna upp eller vila upp är nog bättre förresten, armen nu i helgen och återvända på måndag. Starkare och skickligare än någonsin! Om inte annat för plånbokens skull. För som sagt, januari blir det till att ha elstängslet avstängt. För att spara ström. Och inte baka bullar som kräver 250 grader i ugnen utan sockerkaka som nöjer sig med 175 grader. Läses med glimten i ögat. Givetvis.
Men med mina fyra fina barn är jag den rikaste mamman i hela världen! Rik på kärlek, glädje och lycka! Det slår vilken valuta som helst – i vilken summa som helst! ❤

    
Apoteket i onsdags. ”Apis” har en egen stol.

                      En fika på Börjes.  

             Pepparkaksbak igår kväll.

         Mammas hjälpreda på loftet!

         Mörkret faller över Holmahult.

Jäkligt onödigt.

Igår var det några kollegor till mig som räknade ut att jag rökt upp 300 000 kr sen min ”blossar-start” i ungdomen. Egentligen är det oerhört konstigt att jag ens började röka då jag verkligen hatade ciggarettrök. Minns någon gång telefonen ringde när man bodde hemma och mamma bad mig att hålla i cigaretten medans hon skulle svara då telefonen satt fast i väggen. På den tiden rökte man under fläkten. Jag vägrade hålla i cigaretten. Äcklade mig av både röklukt och själva greppet runt cigaretten.
Ett klart framsteg att röka under fläkten dock. De riktigt tidiga minnerna när man var liten och röken låg som en dimma runt middagsbordet. Eller när man satt med svidande ögon i bilen då det blossades med marginellt nervevade rutor. Man visste inte bättre då. Idag vet man mer. Idag vet man nästan allt känns det som. Men att det var 300 000 visste jag inte. Givetvis så skäms man. Dels för den ofantliga summan men även över att man har en fruktansvärd dålig karaktär. Och inte att förglömma. Jag är en förebild för mina barn. Att behöva svara pinsamt dåligt när man får frågan av sina läskunniga söner att:
” – Mamma, det står ”RÖKNING DÖDAR!” på cigarettasken.”
” – Varför röker du då, om du kan dö?”
Vad svarar man sina barn på det?
” – Mamma är dum! känns ganska mycket till att fördumma sig själv.
Mitt första inlägg på bloggen var om mina nyårslöften vill jag minnas och utan att blicka tillbaka på den skrivna texten. Vill minnas att jag hade som löfte att tydligen sluta under 2015. Det är 29 dagar kvar av 2015. Ynka 29 dagar. Som en kollega sa igår:
” – Risken är större att blixten slår ner två gånger på samma ställe än att du slutar röka.” Tragiskt egentligen.
Rökningen i sig tilltalar mig inte då man verkligen luktar illa av rök och massa passiva rök-gifter. Kyssas efter att ha fimpat en cigarett skulle jag aldrig göra. Hemma är jag noga med att faktiskt ha mössa på mig när jag rökt och jacka. Så man kan ”hänga av sig odören” i tvättstugan. Så inte mina barn minns mina pussar så som jag minns ”fimp-pussarna” på 80-talet. Då man inte försökte dämpa andedräkten med tuggummi. På det tiden gjorde man sig inte till sig på några sätt alls. Om jag minns rätt. Jag var inte så gammal då. Men tanterna i simhallen hade ”tussar” under armarna och bikini-linjen var ansad för att kunna…bära shorts. Skämtsamt skrivet.
Men man lurar sig med rökningen. Man finner alltid anledningar till att köpa en ask till. Min mormor och min mamma brukade traggla en ramsa som jag hört ända sedan jag hängde i ”strutarna” (brösten) och dinglade. För det var så det var på 70-talet. Man låg där med värme ifrån håret i armhålorna och fick ”goda råd” om livet. Glömmer aldrig ramsan.

” – Gosse och flicka tänk så här,
så väldigt dumt det ändå är.
Både att supa och att röka,
jag ska aldrig det försöka.
Hellre jag min kassa spar och min hälsa haver kvar.

300 000. Jag borde ha lyssnat. Kanske hade jag armhålehår i öronen så jag inte hörde?
Nä, jag kan den ju och har hört den fler gånger än Fader Vår. Jag var nog en nonchalant snorunge. Hade jag aldrig börjat hade jag ju aldrig behövt avlägga meningslösa nyårslöften. Som jag sällan kan hålla. Nu står jag här igen…
Tack vare en nonchalant snorunge har jag 29 dagar kvar. 29 dagar innan 2015 är ett minne. Kanske klarar jag att lämna cigaretterna kvar och storma in i 2016… sur, vansinnig och förtvivlad. Men skam den som ger sig. Kanske får man börja knapra morotsslantar. Det är ju nyttigt. Och billigt. Passar mig, ”solbränt-hud-utseende”, mörkerseende som en uggla och 300 000 kr på kontot om 23 år. 😂 (Fortsättning följer i ämnet)