Tragiskt egentligen, vad jag längtar…

Imorgon kväll är det ”min kväll” att få några timmar i min totala ensamhet. Att helt på egen hand kunna göra något! Dessa torsdagar-kvällar ser jag fram emot, och jag skäms lite när jag inser att det är tragiskt egentligen. Men redan i bilen börjar jag planera för det som komma skall. Och när jag parkerat bilen på Börjes parkering har jag ”vagn-femman” redo. Man vill ha, helst en torr vagn som precis blivit tillbaka ställd. Det är det optimala. Om det inte ligger massa kvitton kvar och skräpar. Då kan man få nöja sig med en halvtorr vagn.

Sen börjas det, man spanar noga ut mjölken med längst hållbarhet, likaså komma så nära dagsfärskt bröd som möjligt. Sen försöker jag ta mig förbi alla bedårande fikahyllor, kräver själv disciplin och karaktär. Att inte falla för frestelsen. Jag brukar titta åt andra hållet, men titt som tätt händer det att den fysiska styrkan är starkare än den psykiska. Allt för ofta blir jag nyfiken… ”-Ballerinakex med pepparkakssmak? Det låter inte alls gott…ELLER?”

Fruktdisken genererar spänning. Man spejar omkring och tittar vilka fruktsorter som är fina och fräscha. Man kanske till och med nyper lite i en clementin för att skaffa sig en uppfattning om varan är värd kilopriset. Och vidare till charken. Det är här man tränger sig fram, knuffar undan pensionärer för att nå sista paketet av blandfärs. Man plockar till sig de finaste köttbitarna fast man får hänga sig över en medmänniskas rygg för att nå den finaste biten längst in. Som jag även intalar mig är färskast. Sen att man planerar hela veckans middagar skvallrar om ansvar tycker jag.

Ibland träffar man någon trevlig bekant man byter några ord med. Ibland ser man någon på avstånd som man inte vill byta några ord med. Jag kan nog jämföra den känslan med vad ungarna känner när dom spelar CS. Hur man smyger omkring rädd att bli ertappad eller ”skjuten i ryggen”. Även om jag inte blir skjuten i den bemärkelsen så är känslan av ”jag förlorar” om jag blir upptäckt!  Så man försöker ”fly” och girar med kundvagnen för att snabbt och osynligt kunna byta gång. För att där kanske vara tvungen att brista ut i ett jätte-leende och säga: ”-NÄMEN HEJ! DÄR ÄR JU DU!

Sen står man i valet och kvalet vad man ska ha för duschkräm. Och ibland blir man glatt överraskad när ser en ny sort i hyllan. Då lyfter man på korken och provluktar. Och torkar diskret av tvålen man tryckt upp i näsan på jackärmen. Och när man ändå är inne på denna avdelning brukar jag  klappa lite på ”hår-färgnings-tofsarna” för att på så vis kunna uppdatera mig i kommande vårmode gällande kulörer i frisyrer. Sen brukar jag köra en extra runda runt glödlamporna och toapappret, inte för jag vill kanske, men för jag kan! Behöver jag säga annat än att, imorgon är det dags! Jag längtar…

-Jesse