Förbannade tunnelseende!

”Upp som en sol, ner som en pannkaka.”

Nackdelen med att blogga är väl det konkreta beviset på de känslor man kännt och upplevt faktiskt finns dokumenterade. Som ett slags minne. På gott och på ont givetvis.

”Ljuset i tunneln”, vilket skitsnack. Igår kändes uttrycket så himla rätt och uppriktigt. Idag är det mer, är det inte i en gångtunnel du går då ljuset visas så spring utav bara helvete. Men all sannolikhet är det tåget. Tvära kast. Jag har tappat eller slarvat bort min självkänsla. Den är totalt bortblåst! Redan på jobbet kände jag stundvis negativa vibbar. En känsla jag verkligen försökte tränga bort. Men känslan liksom gnagde och gnagde. Väl när barnen var hämtade och middagen stod på spisen och puttrade kände jag en känsla av syrebrist men ändå en lättnad. Kvällen var nära. Efter några djupa andetag var bordet dukat och tvättmaskinen tuffade precis som i vanlig ordning. Middagen, som i vanlig ordnings förtärdes på tio minuter lämnade en lika vardaglig klibbig disk. Mosgrytan, som minuterna innan hade serverat höstens första hemmalagade potatismos omsorgsfullt tillberett på mumsiga King Ewald-potatis, hade torkat in och förvandlas till något liknande gul geggamojja. Den ugnsbakade falukorvens fat var flåtigt och kletig ost och några lökbitar krävde fördisk innan diskmaskinen. 

Efter ett evigt klickande på datorn med bortglömd inloggningsuppgift gjorde att jag fick ringa HM:s kundtjänst för att lägga en beställning. Ett evigt rabblade av ordernummer. Och inte helt smärtfritt då man ska försöka få en femårig prinsessa att inse att hon inte behöver spetsklänningar eller glittrande tiaror utan vanliga skolkläder. Jag andades djupa andetag. I ett vagt ögonblick hade jag, för att avleda spetsklänningar lovat måla naglar istället. En helt ok deal en måndagskväll. Och givetvis ville lillebror också ha rosa naglar. Och för stunden var det lugnt. Tills kvällsmaten skulle serveras. Smärtfritt hoppades jag på men att en prickig korvmacka kan orsaka konflikter känns så onödigt och tråkigt. 

Precis innan läggdags ville lillebror inte alls ha rosa naglar längre. Och acetonet stod längst in i badrumsskåpet. Bakom halvtomma balsamflaskor och urtryckta hårgele-tuber. Så med nyborstade tänder och naglar i naturlig färg kröp han till kojs-nöjd. Samtidigt som kvällens andra tvättmaskinen ilsket signalerade ”färdigtvättat” ifrån tvättstugan. 

Nästa projekt var att leta upp en datorväska. Med betoning på ordet leta! Jag kan utan att ljuga säga att jag letat i hela huset. Och jag hittade den på sista tänkbara stället. Desperat hade jag till och med muddrat runt i min strumplåda. Där låg den givetvis inte. Utan inne i husets ”skräpförråd”, längst upp och längst in låg den. När jag visade väskan som skulle agera ”skol-data-väska” fick jag kommentaren att: 

” – Det ser ju ut som en resväska!” 

Där, I den stunden, förbyttes den tillmötesgående mamman som pjåstar med naglack både hit och dit till en ”monster-mamma”. Av ren frustration blev jag jätte arg och ledsen. Egentligen helt oprovocerat. Datorväskan såg verkligen ut som en resväska. Men allt letande fick mig att bli arg. Jag som är snäll egentligen skrämde iväg mina stora grabbar. Plötsligt var TV-rummet tomt. Då förbyttes ilskan mot ångest och skamsenhet. Att en mamma inte är en övermänniska har jag skrivit innan men just idag hade jag verkligen velat vara det. En övermänniska som oberoende av självkänsla eller inte härdar ut lite jäkla vanlig vardags-stress. I skrivande stund känner jag mig låg och skamsen. När jag var nere i stallet och gjorde kvällssysslorna tänkte jag på ljuset i tunneln. Hur fel jag haft. Ljuset i tunneln ser jag när jag tittar på mina barn. Mina barn som jag älskar så ofantligt mycket. Även om jag är ”monster-mamma”, dock utan horn och huggtänder så älskar jag dom totalt villkorslöst. Imorgon ska jag fasen leta upp min självkänsla och vara ”bästa-mamma-städa” igen. Oavsett, monster eller inte, jag gör mitt bästa. Ibland räcker man ändå inte till. Det är väl bara att inse och lära sina barn, även praktiskt, att INGEN är felfri. Inte ens en mamma… ❤