Jämställdhet till upprördhet!

I ärlighetens namn är jag så trött på jämställdhets-snacket att jag skulle kunna kräkas. Iallafall när man diskuterar jämställdhet mellan män och kvinnor. Att man ideligen framställer kvinnan som jämlik mannen. Och visst är visionen vacker. Nästan sagolik. För idag 2016 ska det sannerligen vara rättvist! Och visst sjutton håller jag med till viss del. Kvinnodominerade yrken måste lyftas och få mer ”manslöner”.  Men detta är yrken som likväl drabbar män som valt yrken inom exempelvis vård och omsorg. Dessa yrken som borde tjäna mer än både industriarbetare och snickare tillsammans. Så viktiga yrken! Att vårda människor. Gamla som unga, smala som tunga. Desamma gäller lärare och andra kategorier i samma inriktning att bemöta människor, barn och tonåringar. 

Jämställdhet är en ren inviduell fråga som inte alls har med kön att göra tycker jag. Det finns många killar och män som inte har det där jävla anammat att slå näven i bordet och påtala sin kompitens och rätt till högre lön. Likväl som det finns kvinnor. Sen finns det finns kvinnor som förhandlar och spelar i samma ligor som de stora karlarna med portföljer  och dyra rakvatten.

Personligen är jag mycket noga, att konstigt nog, göra precis tvärtemot vad jag nyss skrivit. Jag går medvetet in och gör precis samma jobb på jobbet som karlarna. Jag lyfter och hänger manuellt samma tunga balkar och bär pallar och kragar hit och dit. När jag inte målar förstås. Mest för att ingen ska kunna säga något om att jag särbehandlas för mina klena armars skull. Eller att min surt förtjänade lön skulle kunna kallas för bidrag istället. Men idag ville jag bara stanna upp och uppriktigt skrika! 

Skrika att:

”- Jämställdheten kan ta och dra åt helvete! ”

Jag ville bara tjura ihop och få utlopp för mina upprörda känslor. För jag blir det ibland – upprörd. Efter några tunga dagar fick jag för stunden nog. Att vissa anser sig besitta rätten att liksom ”plocka russinen ur kakan” och välja de bra jobben framför de dåliga. Starka karlar med hår på bröstet dessutom.

” – Ser ni inte att denna kropp inte är byggd för att lyfta balkar?” Så ville jag säga högt och tydligt. Jag skulle fortsatt:  ” – Min muskelmassa är inte kostruerad att jobba med tyngder på ett så fysiskt sätt. Att min kropp egentligen är ämnad åt att trösta barn och att ge trygghet.”

Det var så jag kände då. I den stunden då man blir upprörd. För jag har inte hår på bröstet och inte heller har jag plockat russinen ur kakan. Förmodligen var det av utmattning och trötthet jag blev upprörd. För jag har lärt mig en sak, som visserligen kanske mest gynnar företaget till priset av att  jag tröttar ut mig själv. Ju hårdare jag jobbar själv ju hårdare tvingas andra jobba. Ett fult sätt att nå ett slags rättvisa. En rättvisa om ”lika lön för lika arbete”. En slags jävla jämställdhet. Men jag sa inget. Jag bet mig i underläppen och gjorde fuck you-tecknet bakom en riktig ”ögontjänares” rygg. Någon som enligt mig ”är för smart för att kunna spela dum”, som utstuderat väljer sina jobb – med omsorg. Då får man göra fuck you- tecknet bakom ryggen på långt avstånd. Jag har gjort det innan och kommer med all säkerhet att göra det igen. Det pinsamma är att jag har blivit påkommen med långfingret höjt. Att höra förnedringen att:

” – Jessica, du är snart fyrtio år och pekar fuck you!” 

Skamsenhet. Det är känslan. Att jag som egentligen är så snäll kan göra något så fult. Ett dåligt samvete har fått mig att tilltala den utpekade med ånger i rösten. För jag är verkligen emot mobbning och utanförskap i alla former! Men jag är samtidigt för allas lika värde och inte minst rättvisa. Att rättigheter även består av skyldigheter! För alla. Inte bara för vissa när man känner för det… 

Det är en svår balansgång det där. Visserligen är mitt balanssinne bättre än min kordinationsförmåga och jag är inte felfri. Långt ifrån. 

”Finn ett fel.” Så brukar jag skämta och sen sätta pricken över i:et i skämtet med att säga ” – Nä, finn ett rätt!”

Oavsett balanssinne eller kordinationsförmåga så har sista dagarna sugit musten ur mig. Min kropp skvallrar om någon slags överansträngning. Så det var stapplande ben som torkade av fötterna på mattan innanför ytterdörren väl hemma i eftermiddag. Ett par fötter som verkligen längtat efter att få krypa ur arbetsskorna och äntligen kunna få andas frisk luft. Precis som övriga mig. Fredag. Som jag längtat. En helg där jag får chans att slicka mina sår och pyssla om mitt kraschade ego. Att på måndag kunna återgå till vardagen utan fuck you – tecken och att jobba efter måttot, sköt mig själv och skit i andra. Att inte sträva efter någon löjlig bevisning på jämställdhet eller att ”straff-jobba” stenhårt för att jäklas. Men på tal om jämställdhet så tycker jag ändå att jag ägnat mig åt ”girl-power”. För som sagt, styrkan sitter inte bara i en fysisk stark manskropp utan den sanna styrkan sitter i att kunna trösta och ge trygghet. Att välja sina strider är jag kanske inte så smidig på men jag viker inte undan av påstådd svaghet. Aldrig! Inte heller av lathet. Jag strider för allas lika värde och allas lika ansvar. Det borde fler göra! Dock kanske utan att göra fuck you-tecken i smyg. 🙂