Utebliven ”lill-lördag”.

Sjuka barn är ett särskilt kapitel i vardagen. Ett kapitel som känns precis som en arbetsdag – fast man är hemma. För när man ändå tvingas vara hemma känns det som att ersättningen ifrån försäkringskassan kräver någon slags utförande av vardagliga sysslor. Skrivet med ironi. Sådana sysslor som man antingen glömt eller förträngt eller fullkomligt skitit i snarare på helgen då man haft andra sysslor att ägna sig åt. 

I synnerhet med 48 h utan vatten då brunnen gick sönder här hemma i söndags. Att man, med fyra barn i familjen ska få vardagen att snurra utan vatten var knappast något som passerade obemärkt. Att man inte kan borsta tänderna i vanlig ordning utan att man får ”doppa-tandborsten-i-glaset-för-att-få-väta-som-ger-skum” känns urtiders. Likaså att med hjälp av spannar spola i toaletterna. Glest mellan spolningarna dessutom. För att köra vatten i spannar ifrån svärföräldrarnas hus var en utmaning. Att tvingas stuva makaronerna för att på så vis spara på vattnet ifrån de fyllda PET-flaskorna. Visserligen är det godare, men det är inte alltid lusten infinner sig att behöva röra trollbundet i grytan tills konsistensen är den rätta. Inte heller att kunna tvätta kläder. Eller att diskmaskinen börjar lukta unket av odiskad, slarvigt avsköljd disk. Man kan ju inte ens handdiska! Och för att kunna torka av ett klibbigt köksbord får man blöta disktrasan i en tunn ståle vatten ifrån PET-flaskan. 

Jag är bortskämd det insåg jag redan efter ett par timmar utan vatten. Barnens söndagsbad fick ersättas av våtservetts-tvätt. Kanske var det därför Milia fick feber igår och blev sjuk. Inte allvarligt sjuk men ändå så pass risig så att hon fick vara hemma. 

Så idag har jag vabbat. Men ingen sovmorgon för det. Strax efter 06 var jag nere i stallet och röjde undan morgonsysslorna. Sen skjutsade jag upp Matte till sin ”lärlings-plats” i Konga. Imorse påminde jag att det var hög tid för grabben att faktiskt ta körkortet. Rösten var nog mer bestämd än vanligt tror jag. Jag misstänker det iallafall. Sen skynda hem och göra frukost till resten av barnaskaran och vinka av Marcus som i ösregn gick emot busshållsplatsen. 

Sen var det dax att fira vattnets återkomst genom att tvätta, diska och fejja efter 48 h i något som liknade missär. 

Strykbrädan som tappat en skruv på undersidan fick en ny så att jag skulle kunna använda den igen. ”Ska man få något gjort får man göra det själv”…. Så är det. När jag låg där på strykbrädan i tvättstugan och skruvade fick jag en löjlig vision om att jag satt på en surfingbräda. Porlandet ifrån tvättmaskinen spädde på känslan att jag alls inte låg i en överfull tvättstuga och skruvade på en strykbräda utan att jag var på äventyr. Äventyr bortom disk, tvätt och smuliga golv. Att jag i all enkelhet rullade upp på en stor våg, i ett korallblått hav, för att sedan resa mig på surfbräda och rida ut den mäktiga vågen. Naturligtvis ställde jag mig inte på strykbrädan och simulerade passande rörelser. Inte alls, jag är inte dum i huvudet på det viset. Sen hann jag inte heller för den delen då Malle skrek ifrån toaletten att det hänt något. Och det hade det. Det hade hänt ”hemskheter”. 

Någon, som ansåg sig oskyldig, hade proppat toan full med papper. Det var stopp! Med vatten upp till kanten försökte jag förtvivlat trycka ut pappret i röret med hjälp av toaborsten. Att stoppet skulle släppa och sörpla iväg in i avloppsröret. Men det var tvärstopp! Att köra ner armen i en full toastol med vatten upp till ringen är inget hemtrevligt. Men det var enda sättet att få stoppet upphävt. När jag grävde i det blöta pappret och fick upp den ena tussen större än den andra väntade jag mig att känna den där hårda kartong-rullen som sitter i mitten av rullen. Men det gjorde jag inte, det var bara papper. Mycket papper! Och sen kom slörpet. Vattnet försvann snabbt och efter en spolning var allt som vanligt igen. 

Att vabba med barn som bara har måttligt med feber är en prövning.  När det finns oanade krafter till att retas, slåss och bråka. Man improviserar för att motivera till kamratskap och diverse lekar. Man vänder ut och in på sig själv. Mest för sin egen skull. För att ”arbetsmiljön” hemma ska vara uthärdlig för egentligen alla som faktiskt är hemma krävs både fantasi och ett gigantiskt tålamod. Lunch, mellanmål för att sedan nästan direkt börja med middagen. 

När klockan ”började bli kvällen” ska man börja snickra på morgondagens kommande. Imorgon passar farmor barnen halva dagen. Men det ska packas, förberedas och planeras. För så många gånger har jag optimistiskt lovat mig själv kvällen innan att imorgon stiger jag upp en kvart tidigare. När det gäller just det litar jag inte på mig själv. Jag har ingen som helst karaktär alls att kliva upp. Ögonen vill inte vakna. Öronen ignorerar väckarklockan. Men som jag brukar säga att:

” Människan ÄR inget nattdjur. I så fall hade vi kunnat se i mörker!” 

Så det är bara att förbereda det som måste göras innan det är dax att, av kopiös trötthet krypa ner i den efterlängtade sängen. Vem vet, kanske fortsätter jag att i drömmarnas värld åka vidare på min ”strykbräda” på ett korallblått hav med gulliga krabbor springandes på stranden? Nä, jag är uppriktigt för trött för sådan äventyr idag. Jag ska somna utan minsta tillstymmelse till drömmar inatt. För jag är trött på äventyr i alla former ärligt talat. Jag behöver bara lugn och ro. Mja, kanske en fika jag kan ta i drömmen, det hade jag kunnat gå med på!